Är Bengt Ohlsson den gnälliga gubben?

Nu har jag läst ut Ur Vulkanens mun. Skitbra. Hoppas Helena von Zweigbergk får Augustpris för den men det får hon inte. Den kommer att anses för "kvinnlig" för juryn även om det inte uttalas, eftersom den handlar om en kvinnans (självupptagna) relation till alla omkring sig, inte om Gregorius eller någon liten underdog som växer upp i folkhemmet eller en alkispappa som byggde folkhemmet och bla bla. Jag undrar om inspirationen till surgubben i boken kommer från hennes egen Bengt Ohlsson. Han är ju så jävla gnällig i sina krönikor (han är mycket bättre som rådgivare i Amelia). Han är rolig ibland men mest bara gnällig. Helena är i alla fall min nya drömkvinna. Men hur står drömkvinnorna ut med alla surgubbar? Don´t get it.

Min bror och jag

Han är lite äldre än vad jag är (det hoppas jag att ni ser. Vi har olika pappor. Mamma var lite "vild" när hon var ung (Mamma, det var ett skämt, ring inte nu). Han är rektor på Bergsjöskolan och har dessutom läxat upp Janne Josefsson en gång. Bara en sån sak.

Ps: Om ni klickar på bilden så ser ni vilken konstig framtand jag har. Ni som har barn och inte vet hur ni ska göra med nappavvänjningen. Visa bilden och säg, vill ni se ut som hon där, hon hade napp alldeles för länge, då blir det så).

Sent in i matchen

Anonym: "Så himla larvig du är. Kan du inte tåla att någon kommenterar vad du faktiskt skriver och "nej, vi kan inte bli kompisar igen för du säger emot mig" så vet jag verkligen inte vad du har i bloggvärlden att göra! Det här känns som en sandlåda. Stå för att du dricker rödvin på ett barnkalas när du skriver det och börja inte dra fram "Amen, det där var ju IROOOOONI, hajar ni inte att det var Jånni Balle som sa det" för då blir det rena rama femårsnivån. Acceptera att folk har åsikter eller lägg ner."

Hej Anonym. På min blogg får man inte ha vilka åsikter man vill, eller vara hur man vill, det har du snappat upp korrekt. På min blogg får man inte:

Ha Odd Molly-kläder
Vara amningsfascist
Läsa Family Living
Skriva "Jånni Balle"

Lykke Li igen

Jo, jag tänkte på det där dumma Lykke Li-citatet igen: "Jag kommer alltid att känna mig missförstådd. Typisk fisk, eller åttiotalist på 2000-talet i övergången från en analog till digital värld förlorar man sin själ".

Det måste ju vara så att hon vill känna sig missförstådd. Annars skulle hon ju inte säga så konstiga saker. Som kan missförstås.
Eller? Är jag ute och cyklar?

Does anyone care? kanske är frågan istället.

Cornelia

Tänker du brorsan, på hur vackra barn du gör.

Att åldras lite...

Så här är det. I helgen gick det verkligen upp för mig att jag inte är någon härlig 20-åring längre. Eller ja, jag är ju inte heeelt bakom, jag har ju ett pass där det står 34, och bekymmersrynkan är lite större och så men på midsommar. Bara ett syskonbarn ville stanna på festen. Hon är 8 år. Tjejerna som är 17 och 19 bara försvann. Här tänkte jag att hippa faster från Stockholm skulle få alla att vallfärda hem. Hahahahaha. Självdistans är kanske inte min gren ändå.

Nej, nu är jag det gamla gardet som stannar. Det är okej. Att åldras tar ju sin tid, jag tycker att principen är samma som vid en graviditet. Man har nio månader på sig att komma över chocken. Jag blev inte mamma över en natt. Jag blev inte 34 år över en natt heller. Jag kommer inte fylla 50 år i morgon. Helt okej. Det är skönt att vara den som stannar ibland. Någons mamma. Men ska det vara jag som tycker att tjejerna har för mycket smink nu? Eller att studentklänningen var alldeles för låg i ryggen, såg man inte nästan rumpan. Nu är det jag som bläddrar i deras tidningar, håller upp den och hojtar: "Nämen vad fan är det tjejerna läser". Nu är det jag som tycker att det går för snabbt, kvinnokroppar men babyfaces. Infosamhället, alla kan posera. Samtidigt är jag avundsjuk. De kan mer, de fattar större stycken, världen har krympt ännu mer i tvätten. Killar kan vara bättre kompisar men är också till att öva på. De ser smörgåsbordet. Det är nog både tuffare och enklare. Lite som det alltid varit med andra ord.

Se! Jag fattar. Lite kool är jag väl ändå då. Faster från Stockholm. Snälla. Det var ju jag som gjorde Fittstim. Den är väl bra?

Svar på tal

Mitt ursnygga syskonbarn Cornelia har svarat på mitt inlägg om "Göteborg":

"Ja, visst är det underbart i göteborg och visst önskar du väl att du ändå bodde här me oss goa göteborgare!
Alla syskonbarn som börjar bli stora och sminkar sig för mycket. Ja, vad ska jag säga mer än att jag borde ta åt mig, det var ju trots allt bara jag hemma. tack för den och tur för dig att jag har lite självironi och för att jag är så snygg så att jag kan bjuda på den!

puss&kram
Cornelia ;)

Åh, det kommer gå bra för den där bruden.

Unga säger så konstiga saker

Lykke Li är intervjuad i Aftonbladet idag. Citat: "Jag kommer alltid att känna mig missförstådd. Typisk fisk, eller åttiotalist på 2000-talet i övergången från en analog till digital värld förlorar man sin själ".

Eh, vad sa? Från analog till digital... förlorar man sin själ alltså. Hände detta när de analoga tv-sändningarna försvann?

Unga kommer verkligen undan med de absolut dummaste sakerna. I synnerhet om de redan är "konstnärer".

Sorgen för Göteborg

Varje gång jag fräser in med bilen i Göteborg, det är grådisigt som alltid och jag drar en lycklig suck när Redbergsplatsen anas på vänstersida, industrierna på höger. Då säger jag alltid till mannen: "Jag skulle kunna bo här igen, om din redaktör på Uppdrag Granskning kallar, säg att vi kommer. Jag skriver bok eller nå´t, ungarna kommer få det toppen, mormor som leker i timmar, morfar som inte leker men säger konstiga roliga saker". Sedan följer en helg med familjen, alla underbara syskonbarn (som nu börjar bli stora, sminkar sig för mycket och har hela världen för sina fötter) och jag tänker, herregud, det är här, just här jag ska vara. Inte i kyliga Stockholm som också är litet. Jag minns alla roliga kvällar, alla gamla tjejkompisar, Kickis och mina lååånga promenader i skogen bakom BÖ:s ridhus ojjandes över hur dumma i huvudet killar är. Några dagar senare, har gått Avenyn upp och ner och påmints om hur liten byn är, vinden har örfilat upp mig ordentligt, kommer ihåg den där tomma känslan när jag sökte till en turistlinje på Komvux efter gymnasiet bara för att mina kompisar också gjorde det. Minns Komvux-läraren som drog mig åt sdan och sa: "Ärligt talat, vad gör du här?", mina föräldrars skilsmässa när jag var 16 som fick mig att känna mig ensammast i hela världen ett tag, gymnasiegänget, gud vad lost vi var, minns att jag alltid var den som var singel, "Belinda, har du någon kille nu, du har väl det?". Jag minns hur instängt det var och hur jag längtade bort, så då kysser jag min familj och så brummar vi ut på motorvägen och jag höjer volymen på radion, barnen somnar och jag säger till mannen: "Eller du, det funkar väl bra som det är nu?"

Sedan börjar det om, några månader senare. Hemvändarromantiken.

Go Gubbe-skådning

Ah, vad är väl ett besök i Götet utan att träffa på den göteborgska arten "go gubbe". Det är en man i sina bästa år som jobbar som hantverkare, är allmänt tjötig, har hus och familj och kallar frun för "schärrringen".

Nä, bara skojade

Okej, innan hela maffian bajsar på sig vill jag tillägga att det var ett skämt. Däremot, firar en toppen midsommar med min brorsa, svägerska och alla barn. Min svägerska har gett mig finaste presenten idag. När jag var lite red jag på Nääs ridskola. Jag red i grupp och kunde bara drömma om egen häst (inte synd om mig, vi hade ju råd med ridskola men ni fattar...). Man tittade storögt på brudarna på egna hästar. En dag... tänkte jag. Idag satt jag i ett tomt ridhus på Nääs. Min svägerska har häst och är världens bästa ridlärare (fast hon ger bara lektioner då och då, hon är chef annars) och idag fick min dotter sitta upp på en liten ponny och min svägerska hade privatlektion med henne. I ett tyst ridhus, där solen kastade skugga över manegesanden, under tiden satt jag på en plaststol och fick blicka bort lite tårar. Min dotter satt andäktig rak i ryggen. Är det min dotter? Och hon tränade halt och att vända.

Åh, känns verligen ingen sorg för mig Göteborg...

Fyllefest i Götet

Här ser ni min svägerska G och jag! Vi har sänkt en kvarting var plus lite öl. Plakat. Sååå kul. Ciao!!!!!!!!!!

Go Midsommar!

Foto: Caroline Byrmo/Aftonbladet, Klänning: Åsa Nilsen.

Hörrni, Tack för att ni förgyller mitt bloggande med era bitska (nej, jag håller inte på att bajsa på mig på bilden tack så mycket, men jag har en midsommarspecial i Aftonbladet i morgon), cyniska, roliga, värmande kommentarer. Nu ska jag flämta med släkten några dagar i Götlaborg. Janne J, here I cooooome.

Snälla mediekvinnor och snuskiga mediegubbar

Hanna Hellquist (27 år) skriver krönikor i DN På Stan. Hon gör också intervjuer i DN Söndag ibland. Idag har hon skrivit en krönika i På Stan om hur hon var "tantsnuskig" i sin ungdom. Hon beskriver Andrej, den unge. Som hon hade ihop det med. Jag kommer på mig själv med att tänka ett "ääääntligen". Min bransch kryllar av begåvade kvinnor som allt för ofta tyvärr är alldeles för smickrade av att kvala in på mediegubbarnas "snyggast-i-branschen"-lista. Eller, någon som kan vara astuff i spalterna, spelar gärna musan in real life. Och gubbsen myser och vet att det är så. It´s vardagslife även i medieghettot. Jag spelar det där skitspelet ibland också.

Och män beskriver gärna i litteratur, krönikor och bloggar kärlek och lust och gubbsnusk till (yngre) kvinnor - jag tänkte inte bara på Per Hagman men okej. Män knullar och är Ögat. Kvinnor knullas och är musan. Men så kommer Hanna en vanlig torsdagsmorgon och river av lite tantsnusk. Inget märkvärdigt. Bara en krönika. Men ändå. Lite mansmusepoesi inte en dag för sent. Och jag hör mediegubbarna sucka mitt i kaffekluncken. Gör det.

Bobbo skäller ut mig!

Skickade just ett sms till Bobbo Krull och föreslog lite tider för möte nästa vecka. Svar:

"Min första tanke: VEM FAN HÖR AV SIG UNDER PÅGÅENDE FOTBOLL? Min andra, DU så klart.."

Ursäkta mig dåda. Men det är ju inte som om vi håller på att vinna eller nå´t.

Syrgas till läsarna

"L" skriver: Blir väldigt nyfiken på boken men det verkar som om de borde skicka med en tub syrgas till alla som köper den.

Haha. Jaaa! Om Camilla Läckberg kan skicka ut ett stort badlakan på sig själv tillsammans med sin nya deckare borde ju den här boken ha lanserats ihop med en syrgastub. Klockrent. "L" har en PR-konsultkarriär på g här.

Okej, lite självinsikt

Men så nu när jag hackade grönsaker till middagen slog det mig- jag är lite eh, slow ibland- att den där surheten finns ju i mig också. Det är därför jag blir så illa berörd, förutom att det är vidrigt att läsa om barnen och den mentala misshandeln och så men ändå. Ibland hör jag ju även min egen röst och tänker "det där var väl ändå inte jag"... Eller hur man vaktar den andre. Ni vet, "kontraktet". Det är du och jag nu älskling. Det är ju ett magiskt löfte, men ibland, i de tristaste diskstunder- även ett hot. Du och jag, du vet det va? Allt det där som man sörjer lite när det har gått några år och den berömda förhandlingen tar allt större plats. Vi som inte brydde oss.

"Det är faktiskt din tur att..."
"När kommer du hem då?"
"Varför är det bara jag som...?"

Men jag vill vara mer och bättre än så. Jag vill inte vara ogin och snål. Jag vill lägga ut världens som ett smörgåsbord åt min älskade och åt mina barn, här, allt det här är ert.

Jag vill. Och jag älskar mer än jag är förgiftad. Vilken jäkla tur!

"Ur vulkanens mun" är en intellektuell Bitterfitta kanske.

Jag vill inte men jag måste!

Jag känner att jag måste varna er för Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Har ni läst den?
Oh my god. Ångesten dryper från sidorna. Som fettfläckar droppar de från boksidorna och kladdar mina händer.
"Jag kan inte andas" suckar jag om kvällarna och mannen frågar varför jag fortsätter läsa.
Jag vet inte. För att den är fantastiskt välskriven. För att det är som att se en bilolycka, stanna och inte kunna röra sig därifrån, måste titta.
Jag kastas mellan att älska den här boken och vilja slänga den (karaktärerna) i väggen. För deras surhet, bitterhet, för vad dom gör mot sina barn herregud, och mot varandra. För att dom stannar i sitt äktenskap.
Mental misshandel. Rollerna. Fällorna.
Ändå fortsätter jag.
Sedan kommer jag på mig själv med att vara så förbannat kär i min man.
Vi får aldrig blir så där sura och elaka mot varandra och jag älskar honom. Han är en bra man och en fin pappa.
Och i dag ska jag krama ungarnas händer lite extra när vi går hem från dagis. Försöka kanalisera all den där kärleken som
inte går att beskriva eller förklara. Som gör en både livrädd och dödsföraktande samtidigt.
Och Helena von Zweigbergk har jag alltid gillat trots att jag inte känner henne. Hon verkar så klok bara.
Men boken- jag måste kasta den i väggen då och då.

Jenny, klänningen är postad nu!

Det är slitigt att vara skribent

I dag har jag tagit mig en timme innan jag hämtar på dagis för att läsa lite ur min favoritbok.


Näääää, jag bara skojade lite dåda. Här ska Vougas och jag har köpt Amelia. Jag älskar det tantiga och bonniga i Amelia. Att det är så... vanligt. Sån där som man innerst inne är. Mest älskar jag Bengt Olssons frågespalt och förstår inte hur redaktionen kan gömma den typ längst bak. Bengan som svarar så bra och nyktert, som en svensk Dr Phil nästan.

Momzillas

"Fia" skriver: Jag är livrädd för mama-modet. Livrädd för alla blivande mamas som kollar in förlossningssalar som vore det venuen till deras bröllop. Själv är jag en rätt trött mediabitch. 32. Knocked-up.

Belinda svarar: Välkommen Fia, till mammavaginan där du nu kommer att bo i några år framöver. Det är väldigt mysigt och fluffigt här. Men bara på ytan. Precis som i skräckfilmen lurar alltid någon skenhelig varelse i vattnet redo att sätta tänderna i dig (eller som i den där scenen i Reality Bites när Winona Ryder söker jobb på snabbmatsstället, den stämningen kan man faktiskt överföra på det så kallade moderskapet ). Varelserna som befolkar mammavaginan går under namnt Momzillas och är stora och köttätare. De livnär sig på kaffebönor och kan gå snabbt, jättelångt. Några Papzillas finns knappt, antingen är de kastrerade eller sitter med en öl i handen, betalar hyran och funderar på den där båten som var på bild i annonsen.

Mammastövlarna, hur tänkte jag?

När jag var mammaledig med min son regnade det mycket. Hela hösten. Jag tålde inte alla de här regnstövalrna som var högsta mode då, med gulliga blommor och mönster på. För mig är regnstövlar antingen
a. gröna
b svarta
c funktionella och höga i skaftet

En dag på Götgatan, i en tantskoaffär, hittade jag så Hunter-stöveln.
Den perfekta regnstöveln.

Några dagar senare upplyste en vänlig själ mig om att dessa stövlar är berömda för att Kate Moss stövlade omkring i Hunters på en festival. Haha. Jag och Kate alltså. Hon med sina pyttesmå minishorts och genomskinliga toppar och västar och slängande hår. Jag med Kalle Anka paraply, två väskor (jag är inte galen, Karin ska få den ena, inhandlades på Kreta för en billig peng) och blommig snäll klänning.

Ett tag senare kidnappades Hunterstöveln från både Kate och mig. Nu var det en MAMA-stövel på allvar, i alla fall i Stockholm. Alla mammor på stan gick runt i Hunter-stöveln. Det var Hunter. Hästsvans. Väst. Latte. Vagn med tre hjul eller fyra väldigt små (det här att yngre tjejer väntar med att skaffa barn, kan det vara att de är rädda för mamma-modet?). Stöveln började till och med säljas på Mrs H.

Så nu står jag här. I stöveln som säger mer om mig än vad jag vill. Å andra sidan, det är ju bara en jävla stövel. En väldigt bekväm sådan också. Å någon Kate Moss blir jag ju aldrig ändå.

Tomas Bodström älskar spelet

När Tomas Bodström står i teve och myser om att han absolut inte ska rösta igenom regeringens dåliga FRA-förslag (trots att hans regering kom med ursprungsförslaget) så kan jag väldigt exakt sätta fingret på vad jag tycker är så vidrigt med politik.

Spelet. Jag uppskattar inte spelet.
Men spelarna älskar det.

Greider&jag/Aftonbladetkrönika

Nämen, vad hittade jag hemma hos Karin igår?




Just det, Stil och politik av Barbro Hedvall och Göran Greider (väldigt sött omslag). Vilket sammanträffande. Jag har ju skrivit om Greiders antistil här på bloggen förut. Och nu, i min krönika i dagens Aftonbladet, tuggar jag det eeeen gång till.

Litet utdrag (Aftonbladet):

Men det finns ju kvinnor som också gärna vill visa upp sin antistil. Ann-Charlotte Alsted skrev om märkeshysterin i nya Sex and the city-filmen på Aftonbladet Kultur och avslutade med att redovisa sin egen ”dagens outfit”. Till exempel underkläder inköpta i mataffären. Kanske var det ironiskt menat men ändå. Jag känner kvinnor som aldrig skulle drömma om att stoltsera med att deras underkläder faktiskt är köpa i mataffären. Men har man ekonomisk eller socialt hög status kan man ju ha råd med det. Och alla vet ju att Greider skulle ha råd att INTE se ut som en uteliggare. Att "klä ner sig" är en typisk hobby för de privilegierade. Och ja, både Göran Greider och Ann-Charlotte Alstadt är privilegierade// Jag skulle tycka att det var kul om Göran Greider snackade om det här i intervjuer istället för att kokettera med att t-shirten var en julklapp från mor och att moderslavarna är idioter. Visst är modeslavarna idioter till och från. Men någonstans är ju hela konsumtionsdebatten så som den ter sig på tidningssidorna ett haveri. Från båda håll. Jag längtar efter smarta röster och nej, jag tror inte att det är min röst vi behöver heller. Det är någon med både köns- makt och klassanalys samt omvärldskoll och lite humor och självdistans innanför skjortan eller nerstoppat i väskan. Var finns denna människa? Någon?

Jenny Östergren har vaknat på fel sida

Jag hörde precis Jenny Östergren svära i studion, "kan någon tala om vad fan..." sedan bröts det. Hon är Suuuuur.

FRA eller Zlatan

FRA-lagen V EM i fotboll. Eller FRA-lagen V Semesterplanerna. Eller...
Tur att det inte görs någon stor SIFO på vad svenskarna bryr sig om mest just nu.

Blåser i TV4

Det ser väldigt lustigt ut med den lilla EM-kuben till studio som Morgonsoffam på TV4 använder sig av idag, den som står uppsmälld i Kungsan i Stockholm. När det blåser så blåser det rakt in. Idag ser Jenny Östergren faktiskt nästan arg ut över hur det blåser. Och det ser ju löjligt ut.

Linda Skugge, släng dig i vägga

Ve och fasa. Vad ser jag hemma hos J?


Inte mindre än tre alkogel på spishyllan. Hennes bakteriefobi börjar gå för långt. I must help mummy. Alkogel=mammanapp

Sex and the bimbo-debatt

Hans Wiklund ska ha sagt i radion att tjejer som gillar Sex and the city-filmen borde straffas med att bara få halva mäns löner. Ungefär som nu då? Men så får han ju tycka om han vill, att det är en ytlig dålig film med ett ytligt dålig budskap. Jag tycker själv att hela SATC-hysterin börjar bli lite väl mycket. Jag har inte ens lust att se filmen längre.

Men jag gillade verkligen teve-serien men SATC är som Dallas för mig. Fin såpaunderhållning i sin genre. Eller nej förresten, jag ser hellre om gamla SATC-avsnitt än Dallas. När jag var gravid andra gången och gick över tiden tittade min man och jag på SATC hela kvällarna för att slippa vara nervösa. Funkade jättebra.

Men det roliga med Wiklunds lilla utspel är att han tycker att om man ska lägga pengarna på något ska man gå och se Hulken istället. En grön arg man med övernaturliga krafter istället för shopoholicmansätande kvinnor.

Hugget som stucket säger jag.

Lilla katt

MIn dotter har fått en katt. Jag hade hund när jag var liten. Katter förstår jag mig inte på. Men jag vill att mina barn ska ha djur omkring sig och katt verkar lite enklare än hund. Jag tror att jag tycker att katter är för självständiga. Okuvliga. Att man verkligen får jobba för deras respekt. Det är ju å andra sidan väldigt fint. Hundra kan ju vara lite ögontjänare så där. Men jag minns hur jag grät när min hund, Alex, dog. Han var enögd på slutet, fick starr. Jag grät och grät. Det var livets hårda skola. Människor och djur försvinner.

Åh, jag hoppas att det tar en evighet innan den här katten försvinner. Jag vill inte att min dotter ska lära sig för mycket om livet för tidigt. Jag vill fortfarande att hon ska tro att pappa och jag, vi kan skydda från allt ont.

Nu blev jag sentimental.

Kattungen bor hos dotterns dagiskompis, vi får den i augusti. Nu är den döpt i alla fall. Vi har varit där och klappat på henne.
Katten kommer få det bra hos dottern.

Björn Wiman hade förstått

Jag fick ett mejl från Åsa Linderborg på Aftonbladets kulturredaktion att min text inte kommer in. Jag som såg framför mig hur jag nu tog steget över till lite mer seriös journalistik. Minns ni att jag nämnde att de ville att jag skulle skriva under vinjetten "mitt lag" (1000 tecken). Jag tolkade ämnet men det gick uppenbarligen inte så bra för mig.

"Mitt lag"

Jag: Kulturen vill att jag ska skriva något kort om ”mitt lag”.
Min man: Du har ju inget lag?
Jag: IFK Göteborg?
Min man: (suck)
Jag: GAIS? Jag hejar alltid på underdogs.
Min man: Visst, jättefint av dig. Är det till Aftonbladet? Gör en drömknullelva då.
Jag: Men jag vet ju inget om spelarna?
Min man hämtar datorn och börjar googla olika spelare.
Min man: Vill du ha Zlatan?
Jag: Ja, gud ja! Alla vill väl ligga med Zlatan.
Minman: Skulle Zlatan vara snygg om han inte var Zlatan.
Jag: Inte lika, men jo.
Min man: Han ska vara anfallare ihop med Adrian Mutu.
(Man visar bild på Mutu)
Jag: Ja, han ser okej ut. Ta honom!
Min man: Vi måste ha en stark backlinje.
Jag: Mellberg är ju snygg!
Min man: Honom kommer du få skit för! Vi gör så här: Marco Materazzi, Olof Mellberg, Lilian Thuram, Gianluca Zambrotta.
Jag: Hur ser dom ut?
(Man visar bild på Materazzi).
Jag: Åh, tatueringar. Vi tar honom!
Min man: Det var han som Zidane stångade. I mål då?
Jag: Han Rami eller vad han heter, han är söt.
Min man: Rami Shaaban. Okej. Han här då?
(Man visar ny bild)
Jag: Neeej!
Min man: Fast han är grym. Du måste ju verka trovärdig också.
Jag: Jag vet. Nuno Gomes, han är ju så söt!
Min man: Nej det här går inte, Jag lägger ner. Du får göra det här själv.

Du skall icke...

Jag borde göra mina kvitton.
Jag borde betala lite trängselavgifter.
Jag borde städa garderoben.
Jag borde skriva färdigt två texter till Aftonbladet.
Jag borde gå på ett jobbmöte.
Jag borde duscha.
Jag borde ringa några samtal
Jag borde fakturera.

Jag borde inte läsa Chic
Jag borde inte surfa
Jag borde inte ligga på sängen
Jag borde inte...

Hur var det? Hade någon en adress till ilandsproblemsajten?

Vart ska kidsen ta vägen?

Här där jag bor ser jag grävskoporna från fönstret. Kommunen river fritidsgården. Fy fan.

Mitt sista ord i alkoholdebatten

Hillevi Wahl ställer frågan på sin blogg om vi kan bli "kompisar" igen, hon och jag.

Jag tror faktiskt inte det.

Jag kan vara skittaskig mot folk och då får jag ta att få igen det.
Jag skriver saker på min blogg som jag får räkna med tolkas (och tolkas gör det!)
Ibland skriver folk elakt om mig. Då blir jag skitsur (ibland) men vet ju att så ser reglerna ut.
Det kan vara väldigt jobbigt när någon är elak eller sur mot en offentligt, det tycker alla från och till, ingen skakar bara av sig saker även om vi låtsas. Mediabranschen är full av gör-det-själv-superhjältar med hål i sömmarna. På kammaren biter man på naglarna, ifrågasätter sig själv, frågar kompisar om råd, funderar.

Sedan finns det här. Att få en hemmagjord missbruksdiagnos samt outas som någon som varit packad på barnkalas och har alkoholindränkt snuttefilt. Där går min gräns. När det blir rena lögner för att någon vill vara lustig på min bekostnad. Då blir jag bara ledsen. Inte arg.

Sedan kan jag bjuda på om/att det finns människor vill göra mig till slagträ i sin debatt om huruvida föräldrar (mommy dearest) ska få dricka överhuvudtaget när de fått barn.

Gör det. Anklaga mig för att glorifiera alkhol eller tyck att jag är för mycket fel sorts mamma. Be my guest. DET kan jag ta. Men inga knivar i min rygg, tack.

You cant handle the truth

Dottern: Du har större rumpa än pappa, mamma

Kvarting till salu?

By the way, ingen som har en kvarting hemma? Systemet stängt och levern lite bräcklig.
Barnen ska lägga sig snart så det är ingen fara.

Vassa gänget

Åh vad vassa ni är. Man kan få snabbsvar direkt om allt, från Jane Austen till ja, vad fan som helst.

Kan ni Jane Austen?

Är ni några därute som läser Jane Austen förresten. Behöver tips om var man börjar. Vilken bok?

Nu är jag rädd

Nu börjar jag bli nojjig. Så många gånger som jag har visat prov på allt från humor till självdistans på bloggen. Allt kommer vändas mot mig. Minns ni när jag skrev att jag ville att mina barn skulle sola, för att det är trist med bleka barn. Det var ju ett skämt. Men om en medlem av mammamaffian just ställt en hemmagjord alkisdiagnos på mig, vad blir det nu när jag gett barnen brännskador. Eller när jag skrev att jag var laddad för barnkalaset med tårgas. Tror alla att jag mejade ner ungarna.
Fan.

Eller så tar jag till mig Henrik Schyfferts visdomsord: Det finns två dörrar i livet att välja att gå igenom: humordörren eller ångestdörren.

Gissa vilken jag väljer.

Påhopp igen

Hillevi Wahl igen: "I vart och vartannat blogginlägg hyllar Belinda alkoholen, sin vuxenvälling.
Som så många andra pubertala mediamänniskor. Det verkar som om alla i mediasvängen har en alkoholindränkt snuttefilt som de vägrar släppa. Seems a lot like an addiction to me."

Jag känner bara hopplöshet när jag läser det. Jag tänker inte sluta skoja på min blogg. Kalla rödvin för mammavälling. Eller berätta om när jag varit ute och festat. Men det rör sig inte om vartannat blogginlägg med det liv jag lever, långt ifrån. Kanske om jag visste att det skulle bli reaktioner, hade jag redovisat att "mycket vin" inte alls var det men jag gillar ju att provocera lite också. Och visst, om Hillevi vill göra en billig poäng, be my guest. Om hon tror att alkohol är min snuttefilt, hur ska jag försvara mig. Det är även under min värdighet att försvara mig mot det påhoppet. Fullkomligt under min värdighet.

Nej Hillevi, ingen love and peace mellan oss.

Aftonbladet kultur

Jag håller på med en kort text till Aftonbladet Kultur. Om fotboll. Jag vet inte om kulturen kommer gilla min vinkel hehe. Vi får se. Jag hojtar när/om den publiceras.

Kyckling in da house

Jag tror att den rätta Jenny har hört av sig. Mejla mig. belinda.olsson@aftonbladet.se
Men det här var kul.
Jag ska rensa lite till och återkommer med fler klänningar kanske.
Synd på Sandra bara, tror hon hade varit snygg i den.

Sandra, är du gul?

Om inte Jenny hör av sig, någon annan som vill ha en skitsnygg gul klänning, strl M?
Sandra kanske? Du är snygg i gult tror jag. Och som tack för att du "försvarar" mig när folk blir lite hispiga...

Jenny, ville du ha den gula?

När jag skulle visa upp den porriga franska versionen av min första bok blev en av er, Jenny, kär i denna gula klänning från Zara. Jag har insett att jag inte klär i gult så mejla din adress till mig Jenny så postar jag kycklingen. belinda.olsson@aftonbladet.se

Lite fortsättning på "Är jag en alkismorsa?"

Anonym skriver: "...sedan tänker jag ju också på folk som läser din blogg och bara "Hey, jag har skaffat barn men inte FAN tänker jag ändra på mitt liv för det, närå, jag ska festa och shoppa och gå på bio som aldrig förr. Belinda håller med mig!!" För jag vet ju att det inte är så du menar. Och det är de barnen jag har lite ont i hjärtat av, för föräldraskapet handlar ju trots allt om en del uppoffringar. Det pratas om "uppoffringar"när man får barn."

Att folk inspireras av mig, tror att det går att ha familj och fortfarande ta en sväng på H&M OCH parta, tar jag som en självklarhet. Unga brudar idag är smarta (och om unga tjejer kan lära sig en enda sak av mig, låt det bli: välj en partner in crime som vill vara förälder. Inte en Nicola Ingrosso).

Den största lögnen som samboende föräldrar med okej inkomster lär ut om att få barn är att man måste göra avkall på sig själv och ja, prioritera bort sina egna intressen helt i några år. Om man är rädd kanske man gör det. Skönt att gömma sig lite bakom sina ungar kanske. Men om två vuxna människor som är schyssta mot varandra bor ihop och får barn, och har livssuget kvar så kan man hjälpa varandra att fortfarande vara sig själv. Barnen är inte min uppoffring, inte gränsvakten mellan livet och mig.

Jag skulle dessutom tro att det är annat än barn som skapar de stora ringarna på vattnet, till exempel karriärer. Vad tror ni män- historiskt sett och nu även kvinnor- har varit tvungna att offra mest för. Sina barn? Eller jobbet?

Det som blir annorlunda (förutom att man inte alltid sover så bra och är trött) är att man måste förhandla mer. När man går från singel till att träffa någon, då börjar förhandlingen. Den "förvärras" när man får barn. Man måste förhandla om tid och utrymme. Det är förändringen. Det är en jävligt jobbig förändring eftersom det blir så tydligt att man inte bara kan ta alla beslut själv. Är det en uppoffring? Jag tycker mer att det är en logisk konsekvens av att träda in i en familjekonstellation. Men det suger ibland. Jag hatar förhandlingen så mycket ibland.

Sedan vet jag att det finns föräldrar som anser att ett gott föräldraskap innebär att man faktiskt gör avkall på sina egen intressen. So be it. Jag tillhör uppenbarligen inte den falangen. Jag går inte ut så ofta, kanske 1-2 gånger i månaden, men jag skulle inte sluta för att jag tror att jag är en dålig förebild för tjejer. Våra barn går på dagis. Vi jobbar. Vi försöker hämta tidigt. Vi är som de flesta andra. Men folk pratar om att "jo, men i några år kan man ju pausa sitt eget liv för familjen" eller "lika bra att skaffa barnen tätt och få det överstökat". För mig är det albanska, jag fattar ingenting. Skaffar man barn för att få det överstökat?

Men jag skaffade inte heller barn för att sluta existera. Im still me.

Knitta please

Min kompis Magdas crew Knitta please har (stickat) invigt en ny affär i Austin. Fin lyckstolpe va!

Är jag en alkismamma?

Okej, jag skrev att jag drack "väääldigt mycket rödvin" i dag och det har kommit in en kommentar från en tjej(?) som undrar om jag var ironisk med att jag drack massor av rödvin på kalaset. Hon tycker att det är fel, bör tilläggas. Bloggaren Hillevi Wahl har också ondgjort sig. Men herregud, ta´t lugnt. Jag drack rödvin men jag var ju inte packad. Har man druckit så mycket rödvin som jag gjort de senaste åren blir man immun. Ja, DET var ironiskt. Lyssna. Vi var 20 pers, över hälften vuxna, det var inget barnkalas utan öppet hus för våra kompisar (och deras ungar). Jag drack några glas vin men men blev ju inte i närheten av packad. Packad blir jag på stan med mina grrls. Inte på dagis...

Jag blir inte full med mina barn. Men jag tillhör inte heller den falangen som blir nykterister och antisockerkämpar på kuppen. Jag slutar inte med vin på våra middagar och fester. Jag minns min egen uppväxt, 70 och 80-tal, då pappor rökte i bilen och alla drack rödvin och vi barn kutade omkring. Det finns sprickor i den kristallen också men idag är det hjälm på barnen då de ska krypa och de får inte ens gå bakom husknuten själva. Föräldrar slutar existera som individer när de får barn för att "satsa" på familjen. Träffar knappt kompisar längre, glömmer hur en barrunda på stan, en timme i gymmet eller ett planlöst flanerande på H&M egentligen känns. Vi är skilsmässobarnen, nyckelbarnen, som gick lite vilse på vägen. Vi började knarka trygghet. Vi blev duktiga men mer då?

Skål.

Family Living och jag

Vi hade 20 pers över. Hälften barn. Jag stod halva natten och bakade chockladkladdmuffins och bullar. Men äh, det gör inget, jag säger som Charlotte Perrelli, jag älskar att finnas där för andra.

Nä bara skojade, kladdmuffins hade min fru Jenny gjort och bullarna var från ICA.

Rödvin

Vi ha haft öppet hus för våra kompisar och deras barn för att vår dotter har fyllt fem år. Jag har druckit väääldigt mycket rödvin. NI vet vad jag säger. Rödvin=mammavälling

Öppna ögonen, Göran Greider!

Förra söndagen porträtterades Martina Haag i DN på ett väldigt stereotypt kvinnligt sätt (amma, rusa mellan möten, hämta på dagis, releasefest, amma igen). I dag intervjuas Barbro Hedvall och Göran Greider aropå sin gemensamma bok om mode och politik. Bilden på framsidan av DN Kultur på de tu föreställer en proper kvinna som blickar nyfiket in i kameran och en blundande man, en man som vill visa hur ointresserad av yttre fåfänga han är. Ena handen gnuggar sig i ena ögat, ackompanjerat av rufsigt grått hår och flanellskjorta. Jag antar att även DN:s fotograf Thomas Karlsson tyckte det var kul om Göran Greider fick vara sig själv för en stund, han blundade väl inte och gnuggade sig i ögat på alla bilder? I intervjun förklarar Greider just hur fånigt mode är med alla dess lakejer och hur hans t-shirt är en julklapp från "morsan". Hallå! Jorden anropar Göran Greider. Du bryr dig. Din stil är att inte ha någon stil. That´s fashion my boy. Det här är också en vänstermanlig stil som jag avskyr. Jag föredrar kotlettfrillan eller supergayigt permanentat vilken dag som helst. Eller som Karin Olsson skrev i Expressen för ett tag sedan aropå Greiders carefree antikonsumtionsstil: Hur kommer det sig att alla som påstår att de inte bryr sig ser likadana ut. Det finns något värre än den käckaste konsumtionspåhejaren som glatt visar upp sin väska (för det börjar ju bli lite tacky eller hur) och det är människor vars stil ska signalera att här bryr det sig minsann inte. Dessa vänstermän verkar omedvetna om att detta funkar just för att de är män (könsanalysen har inte alltid varit vänstermännens starkaste sida).

Om Göran Greider var kvinna skulle han med 97 procents säkerhet:

färga håret (en period i alla fall)
vara intresserade av kläder eftersom den där kaggen måste döljas lite
Inte kunna se ut så där och vara chefredaktör på Dala-Demokraten

Det funkar också för att Greider-gubbsen har status. Alla vet att Greider skulle ha råd att INTE se ut som en uteliggare. Att "klä ner sig" är en typisk hobby för de priviligerade. Och ja, Göran Greider är priviligerad. Våga säg det istället för att kokettera med att t-shirten var en julklapp från mor din och att moderslavarna är idioter. Visst är modeslavarna idioter till och från, men en blind idiot är även du, flanell-Greider.