Kom tilbaka, Darlingtjejer!

Jag har börjat läsa. Håller på med Katrin Kielos och har precis läst ut Simon Gärdenfors 120 dagar. En lite töntig post-realitybite-kille i 30-årsåldern ska bo hos olika människor i Sverige (som han inte känner) under 120 dagar. Det handlar om livsångest, knulla, hasch och kärleksproblem och boken är tecknad. Jag gillade den trots att det inte hände så mycket och killen ältade och pillade sig i naveln. Men sedan kom jag på att det var just därför som jag gillade den. Han var så ego att jag var tvungen att se vart det skulle ta honom. Framförallt gillade jag att 120 dagar var tecknad. Men jag kan inte låta bli att sätta på mig de där blommiga genusglasögonen från Prada och säga att jag längtar efter tjejer som pillar sig i naveln, vägrar växa upp och gör saker fel. Visst, det är jättebra att vi har så många hela och rena grötätande förebilder för unga tjejer idag men inte ens de grötätande tjejerna håller ihop dagen lång. De har också livsångest, super för mycket och får nervsammanbrott då och då. Men det snackar vi aldrig om i vår perfekta ytvärld. Jag kommer på mig själv att längta efter Darling-tjejerna tros att dem var lite för "smala". Darlingbrudarna kunde konsten att pilla sig i naveln samtidigt som gröten kräktes upp.