fredag 30 maj 2008

Återuppståndelsen!


OVAN: Det svenska författarlandslaget.


Någon frågade om jag har dött. Det kan kännas som en rimlig undran efter de senaste dagarnas frånfälle i bloggen. Men nu kan jag med bestämdhet dementera detta. Jag är inte död.
Tvärtom, mina vänner.
Jag har återuppstått!

Så här:
Eder bloggpoet har en annan karriär vid sidan av bloggandet.
Ja, fotbollen.

Och nu sitter jag på en balkong i Lillehammer. Trött och mörbultad, men lycklig, genuint lycklig.
I går spelade jag med det svenska författarlandslaget mot Norge på Stampeslätta i Lillehammer.
Det var min debut i de större sammanhangen. Spelade från start på innermittfältet bredvid Martin Bengtsson, som skrivit boken "I skuggan av San Siro", en synnerligen omskakande skildring av hans tid som ungdomsproffs i Italien.
Det blev en stor dag i den Sandahlska tillvaron.
Efter omkring femton minuter filmade jag till mig en frispark utanför straffområdet. Martin tog den, lyfte in mot straffområdet. Jag ryckte förbi min försvarare och kastade mig. Det som hände sedan är en historia som kommer att berättas från generation till generation i Lillehammer, man kommer att sitta där under backhoppsbacken och smussla om den där svensken som kastade sig bakåt i luften. Ja, det såg kanske lite stelt ut. Vad ville han egentligen? Vad var motivet? Vad var hans bevekelsegrund?
Sedan, en sekund av stillhet.
Sedan, något som lagets eminenta målvakt Magnus Sjöholm beskriver så här på författarlandslagets hemsida:

"Tvåan kom i alla fall genom en "Leonidas" ( cykelspark) genom debutanten Ronnie Sandahl."

2-0.
Eufori.
Jag reser mig upp från konstgräset. Jag har ont i ryggen. Jag har i min landslagsdebut gjort mål på bicicleta. Låt gå för att det är en vit mans bicicleta.
Ren och skär lycka.

Sedan vann vi med 5-2 efter en gedigen kämpainsats.


Ja, gissa vad jag kommer att skriva krönika om.


/Ronnie.

torsdag 29 maj 2008

Sniffa lim och spela fotboll.


OVAN: Bilden av en vinnare.

Jag vaknade i soffan idag. Torr i halsen och bakfull. Jag var klädd i kalsonger och en gul skjorta med rödvinsfläckar på. Så här i efterhand: Det var en okej kväll.
Trots allt.
Ni vet inte vad sjävla "trots allt" grundar sig i, och det spelar kanske ingen roll, något är hursomhelst åt helvete, jag har ingen lust att skriva om det.
Men det har varit bättre.
Och detta skötte jag med en på alla sätt ambitiös fylla. Och det blev en okej kväll. Först: Resuméfesten. Tänk att de höll en hel fest för att fira att jag kom på 892 312:e plats. Tjugotvå placeringar efter Gert Fylking. Det tycker jag var en fin gest. En hel fest för lilla mig.
Sedan gick jag till Humlan. Alla ställen som involverar bardisk och rökning ter sig alltid i någon bemärkelse sympatiska i min bok. Jag hängde med mina två vapendragare Peter och Kristofer. Jag snackade med Hanna och Viktor på Stureplan.se, Klara på 1000apor, Jessica på Expressen och en massa annat trevligt folk. Ja, just det: Elin Kling! Hon hade en riktig tv-programidé som involverade rumänska barn som sniffar lim och hon som spelar fotboll med dem. Jag minns inte exakt, men det lät som en hit. Hon är dessutom från Mariestad. Modebloggare från Mariestad! Det är stort.

Jag vet inte varför jag skriver om vilka jag har pratat med. Jag kan inte tänka mig något tråkigare. Med tanke på hur tråkigt det var att skriva måste det vara outhärdligt att läsa.
Jag ber om ursäkt för detta.

I ALLA FALL.

Sedan åkte jag hem. Ambitionen var att fylleblogga. Men jag somnade i soffan. Det är jag glad för. Med tanke på hur förbannad jag var när jag kom hem hade det antagligen slutat med åtal. Eller att ni skulle tro att Sandahls dagar var räknade. Det var de inte, kan jag meddela er.

För här sitter jag.
Och bloggar.
I kalsonger och en gul skjorta med rödvinsfläckar på.


/Ronnie.

onsdag 28 maj 2008

Ronnie Sandahl - åsiktsmaskinen.


OVAN: En så kallad "åsiktsmaskin" av 1999 års modell.

Jag var lite sur när jag vaknade i morse.
Sedan sprang jag 40 minuter på ett löpband.
Sedan orkade jag inte längre vara sur.

Nu är jag apatisk. Och mätt. Har ätit makaroner med köttbullar (ja, i den ordningen). Som jag inte lagade själv. Vem som lagade dem kan ni fundera på, era jävlar.
I kväll ska jag gå fest. Det är Resumé som anordnar en gala. De ska utse medie- och reklambranschens viktigaste personer. Jag kommer att stå i ett hörn som en tönt. Det gör jag alltid. Stammar och kedjeröker. Jag och Peter (nej, jag VET inte hur man länkar) ska dit. Han kommer att göra samma sak. Kedjeröka och stamma.
Jag är nominerad i kategorin "Åsiktsmaskiner".
Det känns lite märkligt.
Jag är ingen åsiktsmaskin. Och om jag är en åsiktsmaskin så borde jag definitivt inte vara nominerad. Jag är i så fall världens sämsta åsiktsmaskin. Jag är ointresserad av åsikter. Jag hatar att man dränks av åsikter när man läser en tidning. Krönikörer som häller ut sina åsikter gör det nästan alltid av den enkla anledningen att de är 1) lata, 2) dumma eller 3) dåliga på att att skriva.
Det finns några få undantag. Men de är få.

Jag är inget av det där.
Jag ger infallsvinklar, jag berättar historier, jag förmedlar en känsla, jag vänder på en situation.

Men om du ser mig hälla ut en 2200 tecken lång åsikt på Aftonbladets sistasida så ska du åka till Zinkensdamm och ge mig en klapp på axeln, för det är jag antagligen i behov av just då.

Det händer att jag blir presenterad som "åsiktsmaskin". Ibland inför föreläsningar på bibliotek eller skolor och någon ska presentera mig och förklarar att jag "dessutom är åsiktsmaskin på Aftonbladet". I sådana lägen vill jag ta min kaffemugg och gå hem. Eller slå den i huvudet på tanten som just sagt ordet med lite putslustig ton. Jag hatar ordet "åsiktsmaskin". Det är nedvärderande och förminskande. Kalla det hellre "opinionsbildare". (Vilket jag inte heller anser mig vara i någon högre utsträckning.)

Jag är ingen åsiktsmaskin. Jag är en kolumnist som ska fånga, beröra och förmedla känslor, sätta fingret på en gemensam verklighet. En åsikt kräver ingenting. Att ha åsikter är inget yrke.

Jag kommer inte längre i denna fråga, märker jag.
Börjar bli lite sur.

Men jag är ändå glad över att vara nominerad.
Eller, ja, äh, ni fattar.


/Ronnie.

tisdag 27 maj 2008

Latmaskens förbannade öde.


OVAN: Själva ödet visualiserat.

Förresten. Ni undrar kanske varför jag inte gör något vettigt om dagarna. Mitt liv kan te sig väldigt stillsamt för tillfället. Utifrån, så där. Eftermiddagsbio hit och Tantolundar dit. Latte och spontana födelsedagar. Utrotningsrelaterade elektroniska manickar.
Ja, ni kanske till och med oroar er en smula. Och kanske bär det all rimlighet.
Om så är, tack för omtanken.

Låt mig förklara. Mitt liv är på paus. Yrkesmässigt är jag närmare ingenting än någonting. Jag skriver en krönika i veckan och resten av tiden spelar jag Cluedo med min egen självbild. Jag tänker inte skämmas över detta. (Trots att jag uppenbarligen finner det nödvändigt att försvara.) Men just nu är jag där i livet. I ett mellanting. I en märklig väntan. Och i detta märkliga väntrum kan jag inte påstå att jag trivs särskilt väl. Väggarna är trånga och luften tunn. Det är en tillvaro som kräver sina cigaretter, om man säger så. Och sina fyllor. Men det är den tiden nu.

Jag kvävs och jag njuter.
Ja, också.

Jag har slitit stenhårt sedan jag var fjorton. Det var då jag började skriva yrkesverksamt, först på Falköpings Tidning. Sedan dess har jag försörjt mig med ord. Skrivit krönikor, reportage, intervjuer. En bok. Ett filmmanus. Inte en sekund ledigt.
Och nu, plötsligt, väntan på nästa roll, som regissör.
En paus.
Jag har varit väldigt frustrerad över detta. Är det ännu. Kanske mer än någonsin. Men samtidigt är jag övertygad om vikten av att ha tråkigt, att tänka, eller inte tänka alls. Att låta tankar hinna ifatt.
Som att duscha.
Mina bästa idéer når mig ofta i duschen. Jag får springa ut och skriva ned i anteckningsblock. Naken och blöt, som ett fån, men panikslagen över risken att glömma. Förut hade jag till och med block inne i badrummet. Och vid sängen. Nu skriver jag i mobilen. Och när jag glömmer mobilen: naket fånläge.
Duschen är oöverträffad som idézon – av den enkla anledningen att hjärnan får ledigt.
Man är aldrig så hjärndöd som i en dusch.
(Kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått duschsexets hela spännvidd.)

Men något måste jag göra för att få tiden att gå. Ja, innan filminspelningen förhoppningsvis sparkar igång i juli.
(Och nej, jag skriver inte en rad på den där novellen jag har en beställning på till den där boken jag ska medverka i, men det beror på att jag helt enkelt inte orkar eller känner för det just nu.)
Men något litet att göra, det vill jag ha. Medan de ur tristessen födda idéer får växa ifred. Som ett yrkesmässigt mellanmål. Ja, en konstnärlig Gorby.
Och det blev en blogg.
Det trodde jag nog aldrig. I vanliga fall skulle det aldrig ha hänt. Jag har aldrig ens övervägt att blogga. Jag har aldrig ansett mig ha tid. Eller ork. Och jag har antagligen haft helt rätt. Bloggen är synnerligen tidsslukande. Men väldigt rolig.

En dag, inom en snar framtid, kommer jag att sakna den här bloggen.
Och er.


/Ronnie.

Arbetarklassens sista hjälte.


OVAN: En så kallad latmask.

En dag som denna. Jag har gått upp vid tolv, ätit en halloumisallad på Frapino, druckit en latte, latat mig i Tanto med David och Lina, ätit igen, denna gången tapas vid Hornstull, och nu gått hem till mig för att se en film. I går gick jag upp tolv, åt några mackor, hängde runt på stan med Niklas och Casper, åt en räksallad, såg fenomenala ”Konsten att gråta i kör”, kollade på fotboll, kollade på teve och kollade på film.

Så att ni vet vad jag har för mig.


/Ronnie.

Fick just ett mms från Belinda!


”Tjena! Hoppas allt går fint med bloggen. Här på Kretis är det fabulous!!! Vet du vad? Vi träffade Mama-gänget vid poolen! Såå kul! Vi snackade amning och busade lite. Mama-gänget är verkligen helt galet. Nu: spritzers! Ciao! ///Kramiz Belinda”

/Ronnie.

Endagsprognos.


Eder bloggpoet har just vaknat. Han har lite ångest, men inte likvärdig gårdagens. Inte i närheten av Lars Norén. Det ska sägas, ja. Nu har han duschat och tagit på sig en tröja. Den är randig. Han är fortfarande tveksam till valet av tröja. Han ska överväga det beslutet ytterligare någon minut innan han går ut för att äta frukost.
Det är tisdag.
Han känner att det kan bli en bra tisdag.
He´s on fire.

/Ronnie.

måndag 26 maj 2008

Pricken över i.


Jag har tänkt på en sak:
Pricken över i.
Varför säger man så? Som om det vore något bra, alltså.
I dag hörde jag Glenn Hysén säga att det hade varit pricken över "i" om han-som-är-ihop-med-hon-från-Sunblock hade gjort mål mot Slovenien. Jag är snudd på övertygad om att han menade att det hade varit väldigt bra. Det hade kanske till och med varit perfekt. Fulländat.

Men pricken över "i" är ju helt meningslös. Om vi ska vara ärliga mot varandra. Och det ska vi ju. Ett "i" står sig lika bra som ett stort "I". Ett stort "I" får väl till och med anses vara starkare än ett litet "i"? Ett "i" är således helt oberonde av själva pricken.

Däremot:
Bottenpinne i "L". Där har vi en viktigare pinne. Utan pinnen blir det ett "I". Och det kan förstås ses som ett litet "L". (Men stort är väl alltid bättre än litet?).
Eller:
Bottenpinnen i "E". DÄR har vi en viktig pinne. En av de allra viktigaste. Bokstaven "E" är helt beroende av bottenpinnen. Annars blir den ett "F".

Jag tycker att vi alla kan komma överens om att det hade varit "bottenpinnen i E" om han-som-är-ihop-med-hon-i-Sunblock hade gjort mål mot Slovenien.

Annars kan man alltid säga:
"Det var huvan på en Ku Klux Klan-medlem."

För utan huvan ser ju Ku Klux Klan-medllemmen ut som en simpel stjärngosse.


/Ronnie.

Nu säljer vi ut!


NÖJD KUND. Niklas Strömberg är 27 år, bor i Stockholm - och uppskattar "Insektsdräparen" (originalet): "Det är det bästa som hänt mig sedan Sundsvall brann".

Nu har jag bloggat i fem dagar. Med spänning har jag väntat på alla dessa förmåner jag har läst om i tidningarna. Jag tänkte mig att mitt liv i allt väsentligt skulle likna Blondinbellas. Det gör det inte.
Jag tjänar inga miljoner på den här bloggen.
Jag har inte fått några erbjudanden om att lura mina läsare till att tycka om vare sig schampoo, handväskor eller potensmedel.
Fram tills nu.

Studio Ronnie kan stolt presentera produkten "Insektsdräparen" (originalet) från Kjell & Company som en officiell sponsor.
"Insektsdräparen" (originalet) är en eletrisk manick som utrotar alla former av liv som du inte vill ska leva.
Som ett tennisracket med dödlig krydda.
Men det bästa av allt är "Insektsdräparens" (originalet) engelska namn.
Håll i er:
"The insect slayer"!
(Originalet, alltså.)
Och den kostar bara 69 kronor. Det är praktiskt taget gratis att utrota saker och ting numera.
Det har man väntat på.

Jag lät min gode vän Niklas testa "Insektsdödaren" (originalet) - eller "The insect slayer" (the original) om du så vill - och hans utlåtande är som följer:

- En lysande möjlighet att styra upp sin omgivning, och utrota allt som inte faller en i smaken. Jag har också upptäckt att "Insektsdödaren" (originalet) fungerar utmärkt som både spontan halloumigrill, ciggtändare och fylletennisrack, säger Niklas och ler brett.

Som sagt: 69 kronor.

"The insect slayer".

(Originalet.)


/Ronnie.

Odd Molly och jag.


Nu har jag gjort mig fin. Jag har valt min vackraste Odd Molly-klänning. Jag älskar Odd Molly. Det gör alla.
Odd Molly fanns inte på 90-talet. Ändå kan jag verkligen sakna 90-talet. Allting hände verkligen på 90-talet. Fittstim-tiden, ni vet. Jag kan verkligen sakna 90-talet. Jag kan sakna hur Linda Skugge kallade mig B-Linda. Som en sorts diss. (Det var fortfarande inte töntigt att använda det ordet då.) Då hette hon inte Skugge. Hon hette Norrman. Det måste för övrigt ha varit samma år som Carina Nunstedt bestämde att ”caffe latte” bara skulle kallas ”latte”. Alltså, året efter att jag nästan hånglade med Henrik Schyffert på Folkhemmet.
Innan barnen.
Jag kan verkligen sakna 90-talet. Det var en fin tid. Fittstim-tiden, ni vet. Jag har faktiskt funderat på att dra ihop tjejerna igen. Ni bloggläsare kan consider er lucky som får veta först. Sanningen är att jag har en idé om en ny bok.
Titel:
”Kejsarsnittstim”.
Fattar ni hur bra den idén är, eller? Nej, det gör ni inte. Ni har väl säkert inte ens Odd Molly-klänning.
Men det har jag.
Och i eftermiddag ska jag dricka måndagsvin (barnfritt!) med Mama-gänget. Framåt kvällen ska vi skaka rumpa på Riche. Någon sa att Carina Nunstedt kanske ska dyka upp. Jag skulle gärna diskutera amning med henne. Kanske kan vi också tala lite om hur svårt det är att vara 40-nånting-men-låtsas-som-30-nånting-kvinna.
Apropå Odd Molly, förresten:
Vi ringde och snackade ihop oss tidigare idag, Mama-gänget och jag, så att ingen bär samma klänning ikväll.
Odd Molly-klänning, alltså.

Ciao!


/Ronnie.

Godmorgon, ångest.


Jag vaknade med ångest idag. Hann inte ens öppna ögonen förrän jag förstod att det var uppförsbacke. En på många sätt orimlig känsla.
Men jag vet varför.
Ångesten är grundad i min väntan.
Så här är det:
Jag är tjänstledig från min reportertjänst på Aftonbladet. Nu gör jag ingenting om dagarna. Men tanken är att jag i sommar ska regissera min första långfilm. Vilken jag har skrivit manus till under det senaste året.
Allt är klart. Vi är redo. Nu väntar vi bara på grönt ljus från finansiärerna. Och i veckan är det tänkt att vi ska få veta om de sista pengarna är inne.
Därav ångesten, mina vänner.

/Ronnie.

Femma på innelistan: Ronnie "Bloggmeister" Sandahl

Alex Schulman har gjort sig känd som en av landets mest målmedvetna Sandahl-häcklare. Men idag hyllar Alex denna blogg i Aftonbladet som "en av landets roligaste bloggar". Jag är femma på hans innelista.

Nu har jag alltså bloggat i fyra dagar.
Och jag skriver "en av landets roligaste bloggar".

Inga konstigheter alls.


/Ronnie.

söndag 25 maj 2008

Vi som aldrig sa callgirl



BILDEN OVAN: Billie Piper i "En callgirls dagbok".

Ännu en söndagsritual:
Jag brukar alltid lämna ifrån mig krönikan till mina två värdefulla vänner och stenhårda kritiker Maria och Peter omkring klockan 22.
Medan de kikar - och jag väntar på deras feedback - kikar jag lite på tv.

Då är det alltid "En callgirls dagbok" på Kanal 5.
Serien handlar om en kvinna (spelad av sångerskan Billie Piper) som är lyxprostituerad. Karaktären är väl en så kallad lycklig hora.
Nu lägger vi de politiska aspekterna åt sidan för en stund.
Så här:
Serien bygger på usla små historier, usla karaktärer. Men innehåller mycket sex. I dag var det bland annat en scen där hon fick väldigt oinspirerat oralsex av en snubbe. Annars brukar hon ligga med lite olika kunder. Eller plåtas i sexiga underkläder av någon snuskgubbe.
Serien är plåtad med ett lite så där mjukporrigt oskarpt foto. Antagligen för att det ska ge en lite fantasiartad känsla. Tyvärr blir effekten mest en känsla av att man har brytningsfel.

Det är ingen storartad serie.

Men jag tror tanken är att man ska bli kåt.
Man borde bli kåt.
Serien har alla förutsättningar för att man ska bli kåt.

Jag har aldrig blivit kåt av att se "En callgirls dagbok".
I dag noterade jag, ursäkta språket, inte en enda erektion under ett 30 minuter långt avsnitt.
Det måste betraktas som ett misslyckande från seriens sida.

Nu till den stora frågan:
Är det fel på mig - eller är det fel på "En callgirls dagbok"?

Ni, kära läsare, avgör.


/Ronnie.

En lögn är en lögn är en lögn.


Jag försöker verkligen läsa vad som står på Expressens förstasida idag.
Men allt jag ser är:
Bajs. Bajs. Bajs. Bajs. Bajs. Bajs. Bajs.

Det gör mig lite ledsen.

/Ronnie.

Ångest.

Söndagar är ångest.
Det beror inte bara på att jag om söndagsmorgnarna brukar vakna på främmande badrumsgolv. Det beror på att söndag är lämningsdag. Jag är krönikör på Aftonbladets sistasida varje måndag. Söndagar ska den in. Och jag skriver den oftast just på söndagar.
Jag sitter faktiskt och skriver nu.
Jag och darrar med fingrarna över tangentbordet av fylleångest och tänker då och då att jag borde vara en god kristen och helga vilodagen.
I dag skriver jag om Melodifestivalen och den svenska självbilden.
Det kan bli bra.

(Men jag måste erkänna att jag också tittar på "Sanningens ögonblick" i Kanal 5. Det är ett väldigt fint program. Vidrigt, men underhållande.)


/Ronnie.

Istället för att blogga: fosterställning.



Man tömmer barskåpet hos sin vän Peter. Man kollar på Meloditjosan. Man "övertalas" att sjunga "To be with you" på Singstar. Man vinner.

Man vill kräkas, plötsligt.

Man blundar och tänker att det känns som när man var fjorton, när man bara blundade och hoppades att det skulle vara över snart.
Sedan tänker man på den där scenen i Roy Anderssons "En kärlekshistoria" när Annikas pappa står på kräftskivan och krossar vinpavor mot en klippa och skriker att om han skulle hålla ett tal så skulle han hålla ett tal till HELA mänskligheten, och man byter ut talet mot kräks, att om man skulle kräkas så skulle man kräkas över hela mänskligheten, och man tänker att det kanske vore något att blogga om, och man tänker inte alls att det skulle bli ett alldeles vidrigt och konstigt inlägg, helt utan rimlighet.

Man lägger sig bakom en soffa.
Man lägger sig på balkongen.
Man lägger sig på ett badrumsgolv och försöker kräkas men somnar.
Man vaknar på ett badrumsgolv.

Man känner sig som fjorton år.

Man går hem, det känns som en walk of shame, minus det knapplösa knullet.

Man börjar blogga.


/Ronnie.

lördag 24 maj 2008

En studie i att vara konsekvent.


”Bloggen har blivit som ett journalistikens skidskytte. En gren för de skribenter som inte håller hela distansen.”

Ronnie Sandahl, 24 september, 2007


En gång i tiden sa jag ovanstående citat.
Jag var mycket ung då.
Och kanske klok. Klokare. Jag visste att en blogg skulle dränera mig på både kraft och kreativitet. Fåfängan skulle förstöra mig.
Det är redan sant.
Jag visste dock, tack och lov, också att en blogg-Ronnie aldrig skulle bli en ”blogg-Ronnie”. Jag skulle inte bli någon annan. Som en "blogg-Alex". Min insats skulle vara mig själv. Kanske mer. Men ändå Ronnie. Precis som att jag aldrig blivit en författar-Ronnie. Eller en kolumnist-Ronnie. Eller en film-Ronnie.
Men visst, när jag tänker efter: jag är ofta lite allvarligare i tidningen än i denna blogg. Det beror på att jag tar mitt jobb på allvar. Jag vill säga något. Bloggen tar jag på något mindre allvar. Här kan jag säga något utan att det måste säga så mycket. Dessutom är det svårt att få med hela sig själv på 2200 tidningstecken. Som om huruvida man gillar ambrosiakaka eller ej. Och det är svårt att skriva om fåglar i varje krönika. (Även om jag har gjort några försök till att skriva om fåglar.) Eller vilken sorts skinka man föredrar att äta på smörgåsen.
Det är därför man har en blogg.
Jag lovar därför att ni, inom en snar framtid, ska få veta vilken sorts skinka jag föredrar på smörgåsen.
Håll ut, mina vänner.

/Ronnie.

Jag och "Bazze".


Bilden ovan: Ronnie Sandahl (t v) och Baz Luhrmann (t h).

Mitt samtal med Baz Luhrmann på Oscarsgalan 2010:

”Hello Baz! My name is Ronnie. I’m from Sweden. It’s so funny. You know, when I was young I played football, or maybe you say soccer, I don’t really know where you come from, but ANYWAY, I played soccer in this team called Tomtens IF, it’s like Santa Clause FC in english. In this team we had this one guy called Basse. Have you ever been called Basse? No? ANYWAY, he was a bit retarded. And this one time we had a training at the football ground, and we had this coach, I don’t really remember his name, Kalle maybe. ANYWAY, this one time at the training ground he told the whole team that the one who could run the longest around the football pitch will get a piece of ”flänsost” as a price. I don’t really know the correct term for ”flänsost”, it’s like ”cock-cheese”, you know. ANYWAY, everybody but Basse realized what ”flänsost” was, so we didn’t run so far, but Basse really wanted to give this piece of cheese to his mum, and he ran for like ten minutes. Then everybody laughed at Basse. It was really funny. ANYWAY, good luck tonight.”

/Ronnie.

fredag 23 maj 2008

Här sitter jag och duger.



Födelsedagsbarnet går på kondis.
Det känns rimligt.

/Ronnie.

Belinda hälsar från Kreta!



Belinda hälsar, förresten! Hon är ju på Kreta. Det är därför jag är här. Belinda har varit på stranden hela dagen. Nu håller hon på att göra sig fin inför aftonens aktiviteter.

Det ska visst vara grisfest på hotellet.


/Ronnie.

Titta vad födelsedagsbarnet fick!



Ja, titta.
En bok med titeln: "Killen vid grillen".
Det är jag.
Killen vid grillen.

(Förlåt att bilden är spegelvänd. Jag vet inte hur man vänder den. Jag är inte så bra på det här med data.)


/Killen vid grillen.

Hip hip hora!



Som synes:
Blommor, favoritmuggen, pannkakor, present, glad Ronnie, tummen i vädret.
Det kan bara betyda en sak. Det är bemärkelsedag. Ronnie fyller år.
Det är både sant och inte sant.
Inte sant för att Ronnie egentligen – alltså enligt folkbokföringen – fyller 24 år först den 2 december.
Sant för att Ronnie vill fylla år i dag.
Ronnie fyller ungefär 23,5 år.
Man kan säga så här: Ronnie behöver fylla år i dag. Ronnie behöver pannkakor (åt naturligtvis godis innan, redan när han vaknade, det var för övrigt då han bestämde sig för att fylla år) och blommor och pulverkaffe och glädje. Presenten hade han sedan tidigare. Från ett författarbesök, och hade glömt att öppna den. Han är väldigt spänd på vad det kan vara.

Nu ska vi sjunga för Ronnie här, jag och pannkaksmakerskan.

Jag ber er spela med i detta. Ronnie behöver verkligen fylla år i dag. Han har sagt att han känner så. Han välkomnar gratulationer i kommentarsfältet. Eller vad fan som helst. Gör vad du vill. Hurra. Nyp i kinden. Köp en blomma. (Det är en värld full av möjligheter.) Eventuella presenter kan sändas till:

Ronnie Sandahl
Aftonbladet
Arenavägen 63
105 18 Stockholm

Ronnie har också ett stort behov av att tala om sig själv i tredje person. Mitt förslag är att ni kan låtsas som att allt är som vanligt.

Tack.


/Ronnie.

Jag fick ett förslag...

Anonym sa...
Ja, byt!
Och namnet, Studio Ronnie måste det vara.

den 23 maj 2008 08:44

Jag är Gud.

Kolla!
Jag har bytt färg.
Nu kan man läsa bloggen utan att få ont i ögonen!

Jag känner mig mycket nöjd.


/Ronnie.

torsdag 22 maj 2008

Spygrönt.

Den här bakgrundsfärgen, alltså...

Vad tycker ni?
Ska vi måla om lite?


/Ronnie.

I love Hjo



Jag är författare.
Det får klassas som den främsta orsaken till varför jag då och då gör författarbesök i skolor och på bibliotek. Jag åker till, säg, Trollhättan. Pratar om att skriva och att läsa, om mitt eget liv och min skrivarbana, om att vara författare. Svarar på några frågor. Får mellan fem och tio tusen spänn. Åker hem.
Det är väldigt trevligt.
I tisdags var jag i Helsingborg. Jag höll två föredrag. Första gick åt helvete. Andra var jag rätt lysande.
Om man nu får säga så.
(Det får man.)

Men det mest fascinerande med författarbesöken är de små gåvorna man får efter att man är klar.
När rektorn eller bibliotekarien kommer upp på scenen precis samtidigt som applåderna börjar tunnas ut i lokalen. Och man ser att hon, för det är alltid en hon, nästan är på väg att sprängas av upphetsning, som man är när man just ska ge bort något, när hon skyndar upp för den lilla trappan.

Man får alltid samma gåva.

Man får en mugg.

Jag har nu en miljon muggar. Jag tycker väldigt mycket om dem. Alla, från Donnergymnasiet-muggen till den där till synes dyra lergrejen jag fick i Örebro, är ypperliga muggar.

Men det finns en jag gillar mer än andra. Jag dricker nästan alltid mitt pulverkaffe ur den.

Den muggen fick jag i Hjo.


/Ronnie.

Kråkskräks

I dag såg jag en kråka som åt av en spya. Det var på Hornsgatan. Jag stod bredvid och tittade en stund. Kråkan hade ingenting emot det. Jag kunde i alla fall inte skönja någon form av genans eller tveksamhet i kråkans agerande. Det såg ut att vara helt naturligt. Att äta kräks.

Det är det mest intressanta som har hänt mig på flera veckor.


/Ronnie.

Vi som aldrig sa fittkärring.

Jag tänker göra något dumt nu.

Jag ska jämföra någonting i Stockholm med någonting i Paris. Det enda positiva med en sådan jämförelse är att den inte är en jämförelse som involverar någonting man gjort/sett/hört i New York.

Typ:
"Det är bara sååååå risigt att man inte kan gå på nattbio i Stockholm. När jag bodde i New York... bla... bla... ekorrar... bla... cocktailpartyn... bla... bla... Elaines... bla... ja, ungefär som i det där gamla Seinfeldt-avsnittet där George får kicken och Jerry lämnar in några vita skjortor på kemtvätt.

HURSOMHELST.

I Paris kan man ringa och beställa taxi. Man möts av en parant röst som säger EXAKT hur många minuter det tar innan taxin står utanför. Det kan exempelvis vara åtta minuter. Då går du ut efter åtta minuter. Så står taxin där. Enkelt och smidigt.

I Stockholm kan man också ringa och beställa taxi. Man möts av sur gammal fittkärring som tror att hon jobbar som specialpedagog på en mellanstadieskola - alternativt levnadstrött före detta tonåring. Som blir sura på allvar när man frågar hur lång tid det tar.

- Det finns bilar i området, säger fittkärringen.

Sen säger människan "taaaackåhej" så som man pratar till någon man tror inte lyssnar.

Men jag lyssnar.

Och sen lägger hon på, i örat på mig.

Och jag har god lust att betala femhundra spänn för en lång jävla taxiresa - med konkurrenten Taxi Kurir - bara för att få stövla in på Taxi Stockholms kontor och ställa mig framför den sura jävla fittkärringen, kanske till och med klättra upp på hennes skrivbord, om hon nu har ett sånt, dra det där jävla headsetet från hennes huvud, strunta i att det trasslar in sig i håret, sparka ut hennes vatten, kissa i hennes lunchlåda, kissa i hennes växthus, och sen luta mig fram och skrika, så att det ekar över hela jävla taxikontoret:

- DU ÄR EN TRÅKIG, SUR, ÄCKLIG JÄVLA SKITURSÄKT FÖR EN EXISTENS, OCH JAG HAR BRÅTTOM SOM HELVETE TILL ETT LÄKARBESÖK, DET FINNS LIKSOM EN ANLEDNING TILL ATT JAG MÅSTE TA TAXI, OCH DÅ VILL JAG VETA EXAKT NÄR DEN KOMMER, OCH JAG VILL INTE HÖRA DIG SITTA OCH STÖNA TRÖTT PÅ ANDRA SIDAN. BYT JOBB FÖR HELVETE. BYT MAKE. BYT LIV. OCH DU, JAG UTGÅR FRÅN ATT DINA BARNBARN HATAR DIG.


Men det är ju bara jag, det.
En helt vanlig torsdag i bloggbarnvakten Ronnie Sandahls liv.


Vad har ni gjort?



/Ronnie.

För du är tretton år och du runkar till allt.

Ja, du vet.

Du var tonåring.
Det kanske var ett tag sen? Men du minns. Ja, försök inte.

Du var intresserad av två saker. 1) Att få dricka dig full på någon annans Marinella/Sprite /whiskey-av-okända-märken-i-miniflaskor. 2) Att få skrubba dig mot någons jeanslår i en nittiosäng tills ditt kön blivit alldeles ömt och oanvändbart.

Du vet.

En dag ringer någon. Du ska vara barnvakt. Någon ska till Kreta. Det kan verka lite trist. Men så upptäcker du spritskåpet. Sedan upptäcker du att du har en lägenhet att ta människor till. Du upptäcker att det finns en telefon.

Du upptäcker, kort sagt, att det är FF.


Här kommer en liten illustration av hur ett sådant samtal till en person av trettonårigt motsatt kön kunde låta anno 1997:

- Hej!
- Hej.
- Kom!
- Nej, alltså…
- Vi har sprit!
- Ja!
- Ja!


En så kallad win-win-situation.

Du hittar kanske också bilder på mamman i huset. Kanske efter att du redan har kräkts Marinella i familjens antika kruka. I alla fall. Mamman. Hon kanske har en rosa solhatt och är på svennesemester på Kreta. Kanske finns det en annan bild där hon har brandgul klänning och pekar finger.

Du tänker: hej, 40-årskris!

Du tycker att hon är lite fånig och lite gammal. Men kanske också lite het. Ja, också. Kanske mycket het.
Det är kanske rentav lite problematiskt. Ja, den där känslan. Att du vet att du kommer att runka till den där bilden. Och att du kanske aldrig kommer att berätta det för någon. Det blir som en tvångstanke. Som det så ofta blir.
För du är tretton år och du runkar till allt.
Och du tycker att mamman i huset är lite het. Och hon har massor av Marinella/Sprite/Tequila i skåpet. Och hon har bröst till skillnad från alla utom en i din klass.

Och om du hade växt upp och blivit manusförfattare till ”American Pie 13” hade du här kanske använt ordet ”MILF”.

Men det är du inte.


Hursomhelst, mina nyfunna vänner.
Nu är det FF.
Det betyder ”föräldrafritt” på 80-tals-barnspråk.

Det kommer att hända en hel del med den här bloggen.
För nu är det jag, Ronnie Sandahl, barnvakten, som bestämmer här.
Ihop med er.
Vi ska ställa till ett litet helvete med den. Eller ett stort helvete. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Har ni?

Frågan är bara, ärade läsare:

Hur?


/Ronnie.

onsdag 21 maj 2008

Nu drar skejtarmamman, in kommer...




Jag ska SÅ bli brun och härlig nu. Under tiden kommer en ung man som jag känner från bladet ta över. Jag är lite nervös för att han ska barnvakta bloggen. Han är ung och sa på telefon igår medan jag hörde en massa tjejfnitter i bakgrunden att det kommer bli "FF" nu . Kanske att jag ringer Tomas Hall på väg till flygplatsen. I alla fall. Ni är värda något kul när jag är borta, mina fina rara bloggläsare. Den här killen är fin också. Han är smart, skriver fantastiskt, liiite pretto och så men vad fan. Han är söt som candy, han är singel (tror jag), han är snart filmregissör, han är redan författare, han är helt enkelt Ronnie "minstingen" Sandahl. Håll utkik efter hans första inlägg och sprid ryktet. Till saken hör att vi har slagit vad. Om han höjer besökarstatistiken med ett antal tusen på två veckor måste jag bjuda honom på middag. Annars sparkar jag bara ut honom när jag kommer hem.

Puss!

PS: Ronnie, jag har folk som tipsar mig. Minsta felsteg, skitsnack om mig, nakenbilder, dikter etcetera och du åker ut. Och rör inte barskåpet!

Girls just wanna have fun






Foto: Carolina Byrmo/Aftonbladet

Jag ska överraska er

Jag har en väldigt rolig överraskning till er. I morgon drar vi till Kreta. Jag kom på att jag verkligen behöver den här semestern. Utan kolumn, hiss/diss-lista, TV8 och blogg. Så medan jag är borta, kommer en kompis till mig att barnvakta bloggen. Jag avslöjar namnet i morgon. Men ni kommer inte att bli besvikna. Men jag är lite nojjig, det känns som att åka bort och låta tonårssonen vara hemma själv med barskåpet fullt...
Jo, ja, kanske jag också.
Jag tror att aropå morseriet att en hel del morsor skulle behöva få knulla lite.

Belinda- jagsvag



T-shirt: H&M Självkänsla: Eh... låg.

Jag är en väldigt jagsvag människa. Jag trodde att jag kunde stå emot men när jag först fick veta att jag var en tonårsmorsa som stulit min dotters kjol på min förra bylinebild till Aftonbladet och när sedan min man kallade mig "skejtare"... ja, då föll jag för trycket. Dessutom ska man leva med den där bilden vecka in och vecka ut. Kalla mig gärna fåfäng. Ny fototid idag. Fotografen undrade försiktigt om jag tyckte att hon gjort ett dåligt jobb.
Jag: Nej, herregud! Du är bäst. Men min man kallade mig sveriges äldsta skejtare.
Hon: Oj.
Jag: Jag vet.

Det var kö idag. Sportbladets Jennifer Wegerup skulle ta bilder innan mig. Hon verkade också lite obekväm i situtaionen. Jag menar vi skriver. Vi kan inte posera. Men nu gör vi det. Jennifer är trevlig dock. Sedan tittade Sofi Fahrman förbi. Jag klagade på att det var svårt.
Sofi: Nu vet du hur jag har det hela dagarna.

Precis. Det är jobbigt att vara bladare. Så mycket smink, så mycket tid.

Nya bilder kommer snart visas upp. Den här gången skiter jag i vad ni tycker. Eller vad mannen anser. Han kan stanna hemma så drar jag till Kreta om han nu tycker något. Men jag fick kanske lite hjärnsläpp där med Blondie-linnet och kjolen. Det ska kanske medges.

Fuck alla morsor

Jag ska bara umgås med pappor i fortsättningen. De är tusen gånger mer avslappnade i sin föräldraroll än vad vi mammor är. Jag är så trött på allt morseri, alla som har åsikter om hur man föder barn, amning, dagistider och tusen andra saker. Det bloggas om graviditeter som om ingen annan någonsin före fött en unge och vi slåss om att få pris för vår uppfostran. Vi är alla små experter hela bunten medan farsorna softar och tänker själva. Jag var i affären idag för att köpa upp mig på välling i tetrapack för Kreta. Ett flak med tjugo stycken baxade jag fram till kassan. Lyxigt värre. Då ser jag en morsa som precis betalt och packat ner sina varor, hon stannar till, stirrar på mina vällingar, skakar på huvudet och rynkar på näsan. Hur kan man ens vilja värdera en sådan sak som en annan människas vällinginköp? Och varför tar jag åt mig? Jag blir så trött på mig själv. Jag ska lägga ner mig själv.

Jag änsglig?

En anonym kommentar i bloggen jag bara måste besvara: Att jag har tagit på mig en "ängslig mediemammaroll"... " Det har jag väl fan inte gjort. Var är jag ängslig? Jag har skrivit i min blogg att jag har dålig dagar, att jag bråkar och deppar, att jag skriker på min barn, att jag älskar mina barn, att jag... skitsamma.

Jensa

Next up: Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Jag tror att Jens var en sådan som man irriterade ihjäl sig på när man var liten. En besserwissrig jobbig sak. Just a feeling. Men skriva kan han.

Kom tilbaka, Darlingtjejer!

Jag har börjat läsa. Håller på med Katrin Kielos och har precis läst ut Simon Gärdenfors 120 dagar. En lite töntig post-realitybite-kille i 30-årsåldern ska bo hos olika människor i Sverige (som han inte känner) under 120 dagar. Det handlar om livsångest, knulla, hasch och kärleksproblem och boken är tecknad. Jag gillade den trots att det inte hände så mycket och killen ältade och pillade sig i naveln. Men sedan kom jag på att det var just därför som jag gillade den. Han var så ego att jag var tvungen att se vart det skulle ta honom. Framförallt gillade jag att 120 dagar var tecknad. Men jag kan inte låta bli att sätta på mig de där blommiga genusglasögonen från Prada och säga att jag längtar efter tjejer som pillar sig i naveln, vägrar växa upp och gör saker fel. Visst, det är jättebra att vi har så många hela och rena grötätande förebilder för unga tjejer idag men inte ens de grötätande tjejerna håller ihop dagen lång. De har också livsångest, super för mycket och får nervsammanbrott då och då. Men det snackar vi aldrig om i vår perfekta ytvärld. Jag kommer på mig själv att längta efter Darling-tjejerna tros att dem var lite för "smala". Darlingbrudarna kunde konsten att pilla sig i naveln samtidigt som gröten kräktes upp.

Mamma och Uppdrag Granskning

Min mamma hälsade på min man i Måndags på Uppdrag Gransknings redaktion i Götlaborg. Vi är ingen journalistfamilj. Vi hade inget med journalistik att göra när jag växt upp. Min pappa var målare/sprutlackerare, senare startade både han och mamma städföretag. För min mamma (och min pappa) är det stort att jag blev journalist. Min mamma sparar allt jag skriver. Det “bästa” sitter på kylskåpet. Det tog några år för min man att erövra samma tron men nu sitter några enstaka saker han skrivit där också. Vi är också en familj som vurmar för Janne Josefsson (Nähä?) och vi tar honom med både positiva och negativa sidor så att säga. Ett rykte som nått mig är dock att Janne i sin tur vurmar mer för min bror än för mig. Min bror är rektor på Bergsjöskolan och har träffat Janne några ganger för att prata om hur Uppdrag Granskning porträtterar förortskids (jag ska skriva mer om detta ämne längre fram). De gillar varandra uppenbarligen. Min mamma är väldigt stolt över allt detta men när hon kom upp på SVT för att hälsa på sin nästansvärson var inte Janne där. Jag tror att hon blev lite besviken men hon fick en rundtur och träffade chefen på Uppdrag Granskning, redaktörer och redigerare. När vi pratade på telefon efteråt meddelade hon att hon var "väldigt nöjd". Hon hade tagit med några kvitton som var mina till min man. Hon hade högt sagt att “de här kvittona är till Belinda” varpå Uppdrag Granskning-folket hade “jasså, på det viset, vad är det för fuffens:.” Mamma hade skyndat sig att förklara att det var mina kvitton och inget fuffens alls.

Mamma: Ska komma från dem, var det inte Janne som hade något svartbygge för sig ute på Åstol?

Mamma nöjd i alla fall, det är det viktiga. Jag tror att hon drömmer om att min man ska vilja flytta till göteborg och vi komma tillbaka. Jag vill ju inte. Älskar Götet men nej.

tisdag 20 maj 2008

Flickan som försvann

Såg ni dokumentären på fyran om Madeleine som försvann i Portugal. Shit shit shit. Vad ska man tro?

Dagens outfit Iprenmannen



Kavaj:Top Shop Skjorta: längst ner i tvättkorgen Shorts: Chloé
Ben: Iprenmannens Strumpor: Iprenmannens men lila (utan kamerablixt ) Bihålor: Blocket Rouge: För mycket (Jane Iredale) Under ögonen: alltid YSL

Titta, nu är jag miljonär igen!

Dear. Sir/Madam,
We are pleased to inform you that your email address has won
980,000:00 Euro (Nine Hundred and Eighty Thousand Euro Only) in
the Netherlands luckyday lottery Sweepstakes promotional program,
conducted on the 10th day of may 2008, sponsored by consortium of
software promotion companies.

Allt jag behöver göra är att ge ut mitt personnummer och bankkontonummer. Fan vad kul.

Shopoholic och skejtare

Ryktet har spridit sig här i mitt hood. Belinda shoppar. Idag kom dagismamman M förbi med sina shoppingkassar. Visade upp det hon hade köpt och sa att "nästan gång jag ska shoppa ska du följa med som smakråd". M har inte hört ryktet, att jag är Sveriges äldsta skejtare.

Karin och myrorna

Var hemma hos Karin efter dagis med ungarna. Nu börjar dottern bli sjuk. Känns tryggt att innan-resan-logiken funkar som den ska. Försökte få Karin att skvallra lite om nya jobbet med myrorna PM och Leo men det gav inget. Väldigt tråkigt. Jag hoppas på stor releasefest i höst, det ä det minsta de kan bjuda på när de uppträder så där viktigt. Karin gav mig ett solpuder från Lancome i försenad födelsedagspresent.

Nya Mama plågar mig som vanligt

Köpte nya Mama. Mama är min Vecko-Revyn. Jag blir en finnig töntig provocerad och trulig tonåring när jag läser den. Har aldrig känt mig så snygg och stark som när jag själv var med (ja, Jennifer är grym på att stajla). Men när jag läser om andra kändismammor eller tips om barntapeter och granitlådor och downshift och barnkalascatering samt cashewnötter och familjepussel och "titta, mitt lilla torp på Gotland på trehundra kvadrat" så vill jag kräkas en smula. Men Mia Skäringer har skrivit en fin krönika (som vanligt). Hon undrar varför det är så bra att vara en självutplånande morsa? Ska man inte må bra själv för att ens ungar ska kunna må bra? Sant sant sant. Jag har kompisar som får ångest om de ska åka bort utan barnen några dagar eller bara gå på bio. Då tror tjejerna att de inte är bra mammor. Det är lite sorgligt. Visst, alla kan inte ha samma behov av att vara ego. Men någonstans därinne finns ju den man var innan man fick barn, fortfarande. Den personen måste väl också få leka.

Komsikomsi nu, ut och lek din gamla slampa.

Byggar Bob på finska

Sonen äter marshmallows och tittar på Byggar-Bob på DVD. Han ääälskar Byggar-Bob. Den har stått på så mycket i dessa sjukdagar att jag nu bytt till finska. Det låter nytt då. Alltid något.

Cissi Renström-Suurna på svengelska

TV4:s morgonsoffefilmrecensent Cissi Renström-Suurna intervjuade Patrick Dempsey (Greys Anatomy) i morse. Det var under all kritik. Jag fattar om han tror att vi är ett lätt hm... bakom-land. På svengelska, frågor som (aropå att han i flera år var kall i Hollywood) Did that make you sad? Jaa, vad ska han svara på det. "No, It made me very happy". Inte en endaste bra fråga om världens bästa läkarserie. Om hur han såg på "bögbråket" med "Dr Burke". Om det är sant att han är småkär i Ellen som spelar Meredith. Inga smarta frågor om de kalla åren i Hollywood. Ingen kul fråga om statusen som romcom-hunk. Visst, vi fick bara se några minutrar men om det är allt man har då gör man något bra av dessa minutrar. I synnerhet om man är en filmjournalist. Om man vill ha intressanta svar av kända skådisar måste man ställa frågor som visar att man vet lite och helst inte på svengelska. Kanske tyckte Cissi att det var jackpot att Dempsey snackade om Ingmar Stenmark. Vi blir ju så till oss i trosorna här i Sverige så fort någon utanför gränserna känner till Roxette eller Björn Borg. Det blev lite läs- och skrivsvårigheter också i alla ära.

Jag kan ta jobbet. Ring TV4. Jag kan till och med tänka mig att ligga med Patrick Dempsey om det är av intresse. Först Clive Owen och sen Dempsey.

måndag 19 maj 2008

Utbrändhet som inte finns

Det är förresten kul att se hur alla hoppar av förtjusning över att Skugge dissar utbrändhet. Men klart att man kan hävda att utbrändhet inte finns eller är en västerländsk depressionssjuka. Men det är också så enkelt att Linda jobbar i media som frilansare. Det finns inget bättre yrke om man har barn. Fria tider och schysst betalt (om man är en av huvudkrönikörerna i Expressen eller Aftonbladet). Ändå gnäller alla Skuggorna över sina tider och familjepussel och allt som inte hinns med. Det är lika svårbegripligt som varför Sverige blev utbrändhetens vagga.

Mina två jag- influerat av Linda Skugge


Så här såg jag ut när jag var som sjukast igår. Bihålorna dunkade, jag såg syner och hade feber. Men så läste jag Linda Skugge-intervjun om att det inte finns några utbrända och bestämde mig för att det finns fan inga sjuka alls. Så jag lyfte mig ur skiten. Ut på stan. Göra ärenden inför Kreta. Bank, Apotek, Åhléns. Här kommer jag. Hur det gick? Skitbra. Jag svimmade en gång bara.

Rättens tjänare, TV8 21.00 ikväll

Noréns bok har större skydd av grundlagen än skvallerpressen.
Hur många bloggar har Malin Wollin? "Fotbollsfrun får en bebis" ramlade jag just över. En särskild blogg för att följa en graviditet? Och jag tycker att jag blir för privat ibland. Den dagen jag visar upp min gravidsticka för hela svenska folket- shoot me.

Har någon sett GW?

Kul det här med att GW Persson har sagt upp sig från polisen, i protest mot att polisen är så kass. Har ett minne av att polisen förra året undrade vad fan GW gjorde egentligen, för inte jobbade han.

Ensamma mamman

Jag har varit själv ganska mycket de senaste veckorna eftersom min man har suttit i Götet och klippt sitt reportage. Det finns väldigt positiva saker med att vara sjäv med barn en längre period. Man hänger ordentligt, hittar på kul saker, är med dem och inte bredvid med mobilen i örat. Nackdelarna people... jag plockar fan hela tiden utan att det blir städat. jag blir så arg i bråken att jag skriker på mina barn för att jag är så trött, och jag längtar efter en semester själv. Att skrika blir nästan skönt, som att slå på en sandpåse. Tyvärr tycker nog inte ungarna att det är lika kul. Sedan sover man bra en natt och orkar massor igen. Så där håller det på, växelverkan. Nu på slutet var det tufft eftersom jag är sjuk. Ikväll kommer han hem. Snart Kreta... men fick ett sms från min man som oroar mig. Han skrev att "snart får du ligga och pressa vid poolen". Han har nog glömt hur det är. Att vi åker med en 2-åring och en 5-åring. Fast jag är värd lite egen presstid nu när jag tänker på det. Ska ta upp det ikväll.
Försommartecken=gulutansol-ränder

Jag får inte sparken

Oops. Stod på stan när mobilen ringde. Det var Åsa Selling. Hon hade läst på min blogg och ville bara meddela att hon visst vill att jag ska ge ut mina böcker på det nya superförlaget och att det var så lite skrivet på den tiden då hon inte gillade Agata. Hon gillar Agata. Vad skönt. Jag får inte sparken.

Eltandknarkare

Jag har blivit besatt av min nya el-tandborste. Jag flossar och borstar typ tre gånger om dagen. Det är säkert för mycket. Ska fråga min tandhygienist Gunilla nästa gång vi ses.

Får jag sparken nu?

Fick hem ett brev från mitt förlag att den nya litterära chefen heter Åsa Selling nu när de slår ihop alla Bonnieförlag till två stora högar. Kul, tänker jag. Gick på en lunch med Selling när jag ännu inte hade kontrakt på Agata-böckerna. Hon tyckte att Agata var för bitter (det här var innan Maria Svelands Bitterfittan hamnade på topplistorna ja). Agata är inte bitter. Hon är rolig. Cynisk. Men rolig jämfört med många andra chic-lit-hjältinnor. Nu ska Åsa Selling bli "min" chef. Kanske får jag inte ge ut fler böcker där. Men det finns ju knappt några förlag som inte är Bonnierägda kvar och på Pirat har jag ingen chans. Ann-Marie Skarp verkar inte gilla mig. Bara för att jag "skojat" lite med Guillou i min hiss/diss-lista.

Så kan det gå. Tur att jag har TV8 och Aftonbladet. Ska limma hårt på Tomas Hall och Jan Helin i höst.

Nu skrämmer vi upp barnlösa brudar!

Då var det dags igen. Man skulle kunna tro att Linda Skugge och hennes Odd Mollykompisar hade beställt texten. En barnmorska är igång på SvD debatt och skrämmer upp brudar som inte klämt ur sig en unge innan 30. Det är klart att det är bra att bli påmind om att man inte har all tid i världen men vad hjälper det? Om någon sa det till mig när jag var 25 hade jag skrattat. Jag hade kul när jag var 25, jobbade häcken av mig och lekte med kompisar och killar. Tänk resultatet av att tjejer som inte vill ha barn börjar göra barn för att inte "torka". Roliga föräldrar det blir. Dessutom borde männen bli mer påhoppade. Varför blir de inte farsor tidigare då? Eftersom nu tjejer väntar behöver vi alternativa lösningar. Hur kan singelbrudar frysa ner sina ägg billigt? Till exempel. I min egen bekanstskapskrets är det främst näringslivsbrudarna som väntade längst, tills de var över 40. Vad är det för fel på näringslivet skulle man ju också kunna fråga sig då, eller? Sedan kan jag känna i efterhand att jag gärna hade börjat göra barn fem år tidigare (jag var 28) för att man orkar mer och hinner göra fler barn medan man är pigg men det känner jag nu ja! Inte då... Jag kanske bara är fel mottagare. Jag har haft lätt att bli med barn och om man inte har det kanske man önskar att en barsk barnmorska hade läxat upp en när man var yngre. Men hjälper det är min fråga?

Att göra

Jag är förkyld. Snoret rinner och snart åker vi till Kreta. Sonen är också sjuk. Jag har dessutom en lång lista över saker att fixa:
Solskydd (Apoteket)
Banken
Betala trängselavgifter jag hade "glömt" bort
Jobbmöte
Skriva text till Månpockets tidning
Tvätta
Ringa fröken Dieleman (min kopmpis Jennie ska låna lägenheten när vi är borta)

90210

I kväll är Shannen Doherty med i High Chaparall. Det ska jag absolut under inga omständigheter missa.

söndag 18 maj 2008

Hanna Hellquist, Linda Skugge och Camilla Läckberg

Hanna Hellquist (i DN:s söndagsbilaga) har intervjuat Linda Skugge i dag. Linda är svårintervjuad, jag har nästan aldrig läst en intervju med henne som "avslöjar" vem hon är men jag tycker den var bra. Jag läser alltid Hannas intervjuer. Hon blir bättre och bättre, frågorna också. I början ville hon säga för mycket om sig själv och det skulle vara lite putskul så där men nu är det riktigt bra. Hon har landat. Hennes Martina Bonnier-intervju var fantastisk. Jag blir sugen på mitt "gamla" jobb på Aftonbladet, Lördagsintervjun. Men jag minns Monica Gunne och Maria Trägårdhs ord en gång (mina chefer): "Låt personen du intervjuar skina lite också". Haha. Det var bra kritik. Jag läste också intervjun med Camilla Läckberg i någon av kvällisarna idag. Där har ni en sönderintervjuad person. Läckberg är otroligt trevlig, men som intervjuoffer är hon för kontrollerad och putsad, det är svårt att komma under ytan. Sedan fattar jag inte allt ståhej kring att GW Persson sa att hennes böcker är som en novell i Min Häst. Läckbergs styrka (vilket hon själv säger) är ju karaktärerna och storyn. Hon är ingen stilist. Det är mycket "himlen är blå". Alla blir så ängsliga i boksvängen när någon författare sticker ut hakan angående en annan författare. Det är väl bra att folk får tycka. Det blir ju så lätt för gosigt där också, precis som i mediesvängen. Själv borde jag ta tag i min tredje bok om Agata Hansson men jag känner inget sug just nu. Min förläggare sms:ade häromdagen och undrade om jag lever. Här är jag, Annika. Jag sitter under trädet och luktar på blommorna.

Bättre sent än aldrig- Min hiss/diss från i fredags i Aftonbladet

HISS
I Sanningens ögonblick har en kille nu avslöjat att han går till prostituerad, en annan att han vill att hans tjej ska ha silikonbröst, en tredje att han gillar kvinnokläder. Och högts på redaktionens önskelista inför höstens kändisomgång är kronprinsessan Victoria. Hahahaha! Lycka till!

HISS
Carolina Gynning går till fyran. Bra! Hon höll på att sabba sin karriär med amfetaminprogrammet I huvudet på… men nu kan hon hitta tillbaka till det bästa med Carolina Gynning!

DISS
Jag gillar bara en jack russel terrier och den heter Molly. Resten är ettriga och sura jävlar. Men nu har Prinsessan Madeleine skaffat en så det är bara att vänta några veckor så har hela Sveriges powerwalkdunvästmallorcaslingadehuliganliga en ettrig terrier vid sin sida. Enda positiva är att knähunden kanske äntligen är ute då?

DISS
Just nu är världen kaos. Skräckfarsan i Österrike, morden i Arboga, Engla, översvämning I Burma, jordbävning I Kina.
Det kanske faktiskt är på sin plats att vi är tacksamma över vår tur.

Veckans puma
Charlotte Perrelli som kämpar på därborta I öst

70-tal here I come




Ok, det tar att bli kallad skejtare av sin egen man. Nu ska jag börja se ut som min mamma, här i min Marimekko från 70-talet, 200 kronor på Judith.

Sveriges äldsta skejtare enligt min man

1. Per Holknekt
2. Henrik Schyffert
3. Belinda Olsson

DN, en pigg tidning?

Nu först recenserar DN Martina Bonniers Fashionista. Jaa, vad ska man säga? DN är verkligen en pigg tidning. Förövrigt har jag redan glömt allt som stod i boken. Det brukar bli så med ytliga ting, ytliga ting har ingen bra fästyta.

Mer kritik om mina kläder

Nu har min man valt in sig själv i kritikernas lag vad gäller min nya bildbyline. "Sveriges äldsta skejtare" kallar han mig. Fast det stämmer inte, han som grundade Odd Molly är Sveriges äldsta skejtare. Jag är näst äldst då.
I går såg jag en man som skulle stiga ur sin Porsche. Mannen var lång och porschen väldigt liten. Han fick typ krypa ut. Det såg väldigt roligt ut. But why, tänkte jag då...

lördag 17 maj 2008

The swimsuitsong (remixe)

Okej, idag har jag inhandlat två svarta baddräkter från Calvin Klein och en styck bikini. Det gick... eh... jättebra. Kanon. Jag är så upplyft att jag har skrivit en sång om min upplevelse. Kreta here I come. Kleerup som gjort vinjettmusiken till Studio Belinda ska få skriva musiken till den här. Kan bli en hit tror jag.

Då kör vi:

Kvinnor på kö, förlästa på Elle
blekrosa, celluliter, finnar och mjäll
Köttberg trängs,
kvinnor hudflängs
Lurade vi är, att vi duger som vi är
den som sa det håller inte oss kär
Kvinnor på kö, ser rädda ut
därinne i provhytten tar hoppet slut

Ref: Cause you´re worth it, cause you´re worth it

Feminst, javisst, men inte idag oh no
Ge mig Heidi Klums arsle och ben med en gång
Ge mig fettsug och botox all night long
så lovar jag att ge upp min västerländska klagosång

ref: Cause you´re worth it

Linna Johansson

Jag tycker att Linna Johansson är en väldigt bra skribent. Varje lördag läser jag vad hon skriver i Expressen. Hon närmar sig ofta ämnen efter eget huvud. Hon verkar lägga ner mycket (tanke)tid på sitt skrivande och det syns. Jag håller inte alltid med, i dag till exempel tyckte jag att hennes inlägg i diskussionen om Katrine Kielos debattbok Våldtäkt & romantik (som jag just fått själv, tack Modernista, jag ska läsa) var intressant men jag förstod inte riktigt vad hon efterfrågar när hon menar att Kielos inte kommer med något nytt. Det framgick inte riktigt. Men jag tycker ändå att Linna Johansson är bra. Hon sätter igång min hjärna på lördagsförmiddagar. Hopas inte hon också ska sluta på Expressen.

Tjat om stajlist

Vilket tjat om att jag ska ha en stajlist. Jag må framstå som något självupptagen i den här bloggen ibland men det är inte hela världen för mig om jag inte är piffig till tusen hela tiden eller inte har "rätt" outfit på bilder. Jag ägnar mig åt annat här i livet också. Bara för det ska ni få er en dagens outfit... se nedan

Morgonpasset

Jag är med i Morgonpasset idag klokan nio

fredag 16 maj 2008

Dagen outfit



Jacka Top Shop, kofta The stray boys, skor Wedins, pinne i rumpan valfri från skogen, menstruation vintage, lugg Örjan

Favorit i repris- Luggen


Hasch och junibacken

Ibland ser jag mig själv utifrån. Som idag, stressad, springer omkring på Junibacken och försöker fånga alla barnen, mormor i släptåg... då tänker jag att mormor måste tycka att hennes dotter blev väldigt uptight. Fast hon säger att hon inte alls tycker så. men mammor ljuger. Det är deras jobb. Annars måste jag säga en sak om Junibacken där vi befunnit oss hela eftermiddagen. Det sägs att hasch kan utlösa mentalsjukdomar, typ schizofreni. Jag tror inte det. Jag tror att Junibacken kan få en schizofren stackare att blomma ut. En före detta Bollibompaprogramledare var där med sin unge. Jag kom på mig själv med att försöka vara hurtigare än jag är, när vi satt mittemot varandra i samma lekhörna. P-a-t-e-t-i-s-k-t.

Mer om downshifting som lifestajl

Någon tror att jag stör mig på kvinnor som tjänar pengar. Nej. Jag tjänar själv pengar. Money is good. Jag stör mig på när downshifting beskrivs som det modigaste man kan göra. Jag förstår inte det modiga i att ha råd att följa sin dröm. Mer grattis, men mod? Eller att det beskrivs som något som alla borde unna sig. Och jag stör mig lite på att hyllningen av downshifting mer är en ursäkt för en viss typ av lyckade kvinnor att få onanera i grupp trots att det känns skamligt för dem. Det är därför jag ändå gillar nya Passion for business men har svårt för Family Living-tidningar (samma upphovskvinna dock). PFB ber inte om ursäkt för att den onanererar i grupp.

Med Downshift stannar Sverige!

Anna sa det bäst: "Shit, tänker jag. Älskade sopåkare, parkskötare, förskollärare, ICA-tjejer, överjobbande överläkare och alla andra: downshifta aldrig! Då stannar Sverige!"

Dowshifting är en lifestajlgrej

"Downshifting" är nog det absolut värsta ord jag vet. Det är ett Family Living-ord. Det är kvinnor som har pengar och möjlighet och kommer på att de vill "sakta ner" och startar ett bageri eller en Granit-affär istället. De uppmanar alla andra att göra samma sak. Säg en ICA-kassörska med två, tre ungar och ett omöjligt schema och inga cash på banken som bara så där kan starta bageri eller få ett lån på banken för att starta en affär som säljer papplådar och cementkrukor, eller som har råd att gå ner till deltid. Förlåt, visst, alla får gå sin egen väg ifred, jag är bara så trött på att läsa hyllande reportage om downshifting-kvinnor med feta sparkonton. Jag tycker också att det är positivt om flera av oss spenderar mer tid med våra barn men det där med downshifting är bara ännu en egogrej. En lifestajl. Jag har eget bageri, därför finns jag.

Mamma hon är bitter.

Min nya bildbyline


FOTO: Carolina Byrmo
Jag tycker att den blev lite blek och "kompakt" i tidningen. Men så tänker jag att sådant måste man lära sig leva med. Så nu gör jag det. Den är rätt fin ändå. Jag ser för snäll ut som vanligt. Som mjölkerskan. Jag måste verkligen jobba på min rockiga look eller bara lägga ner. Lägga ner kanske? Fast min lugg är lite rockig.

Dagisfesten

Det var dagisfest igår. Jag är alltid lika stolt över min dotters min när alla barnen ställs ut på gården för att med pappkrona på huvudet sjunga för alla oss föräldrar och släkt. Hennes kompis E har samma min. Lite tonårsaktigt så där, gud-vad-pinsamt-kan-alla-ni-bara-dra-minen. Älskar den. Integriteten är det jag älskar mest med min dotter. Önskar att jag kunde säga att den kom ifrån mig men jag tror att den framförallt är ett arv från hennes far. Vi föräldrar armbågade varandra för att få bästa bilderna, jag minns knappt sångerna för jag var så fokuserad på att ta bilder. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att vilja knuffa undan sångfröken för att hon stod i vägen, not good. Fatta störda alla skulle bli om jag hyrde in en Aftonbladet-fotograf nästa år haha. Peter Kjellerås eller Urban Andersson bara: FLYTTA FÖR FAN PÅ ER!", allt fokus på min dotter. Herregud, ingen skulle någonsin prata med mig igen. Av förklarliga skäl. St Tropez-A trippade omkring på höga klackar och med väldigt glansiga läppar och himlade med ögonen. Hon trivs inte bland så många... barn. Hon får lite torgskräck då. Många hade bakat, eller i alla fall såg det ut så... jag hade länsat konditoriet men hann inte lägga det i en blommig låda. Ingen som går på det ändå. Jag älskar ändå dagisgrejen. Jag älskar att man bara är någons morsa. Att ungarna kommer ihåg vad man heter efter ett tag, man blir en person för dem. Visst, man stör sig som fan på vissa föräldrar och vissa ungar vill man sälja på Ebay rakt av men herregud. Jag har många gånger försökt sälja även Fredrik på Ebay men ingen nappar, får bara mejl om att de vill se äkthetsintyg först eftersom den ser så sliten ut... Jag gillar att prata väder och vind över bullar (renovering är det ändå jag inte pallar) och vad bostadspriserna är uppe i. Jag älskar den konstruerade situationen, att tvingas samsas med människor man aldrig skulle träffa på annars, att hitta gemensamma nämnare och överraskas av att vi är mer lika än vi trodde (förutom kidsen). Jag älskar det eftersom jag får bli jättefull ibland också. Hur klarar sig föräldrar som inte gör sådant? Men jag antar att det är i dagisvärlden man på riktigt känner sig vuxen. Även om jag hycklar lite nu för dagisfröknarna fyller i mina lappar och påminner mig om saker hela tiden. Jag går liiite på dagis fast mest är jag en dagismamma and fucking proud.

Jag försörjer Stockholms t-bana

Jag missbrukar sms-biljetter på t-banan. Jag köper inte kort och remsor längre. Fatta vad Stockholms kollektivtrafik tjänar på at jag är blåst. Som nu när jag satte igång mobilen låg det ett sms i utkorgen. Jag bara skickade det innan jag hann registrera att det var ett gammalt köp av sms-biljett som inte hade gått iväg när det skulle. Så nu sitter jag och jobbar men borde slänga mig på en t-bana bara för att utnyttja min bimbostatus inom kollektivet.

Min lugg



A och jag låtsas att dagisfesten är på stureplan.se

Mamma har städat

I går hade mamma städat hela lägenheten när jag kom hem. Inte på det där läskiga flytta-på-alla-saker-sättet utan bara schysst. Min pappa skulle aldrig göra det. Mammor rules!

torsdag 15 maj 2008

Debatt och Janne J bra i kväll

Just nu, i kväll, är Debatt riktigt bra, om direktörslönerna och haveriet på Electrolux. En fackgubbe berättade att det ifrågasätts när arbetarna vill gå på toa. Undra vad Electrolux skulle "känna" om min kollega som inte kunde jobba en dag när han inte hittade sina nycklar. Det är sant som det sägs, att klyftan mellan medieworkers och vanligt folk bara växer och växer. Skämt å sido, på Electrolux hemsida möts man av: "Vad kan vi göra för dig? På Electrolux står den frågan i centrum för varje lösning vi erbjuder." Vad sägs om att kanske låta folket längst ner i företaget gå på toa utan att stå med mössan i hand?

Riktiga människor, inga möss

Jag har träffat lite folk på sistonde, i sökandet efter lite nytt fölk till programmet. Några personer gjorde väldigt starkt intryck på mig av den enkla anledningen att dem var så ärliga. Med vilka deras svagheter är. Eller styrkor beroende på hur man ser det. I den här branschen (kanske är det likadant överallt) är det ju så att vi alla bara skryter om vilka lyckade framgångssagor andra får äran att umgås med... Det är glättigt och käckt och inget bekommer någon. Alla vill framstå som eftertraktade och lyckade (deppar gör man bara i en snäv krets). Vi bygger ju trots allt våra egna varumärken remember. Men så har jag suttit vid kafébord med lite olika personer som är svinduktiga på sitt jobb så det behövs inte skrytas med, men som även vågar berätta om andra sidor eller vad dem inte är så bra på. Det har tagit mig lite på sängen eftersom det är så lätt att bli lite nervös av att folk berättar sådant. Mycket riktigt har jag då gått hem och tänkt att "jaha, men tänkt om det blir svårt med det här eller det där när vi jobbar". Men så insåg jag att det är just sådan personer jag vill teama med och lära mig av. Riktiga människor.

Tack för det.

Lite medmänsklighet

Idag hände något hemskt. Det började märkligt. Med att jag satt i bilkö vid Skanstull på väg till Örjan, min frisör. En man gick över vägen och jag kom på mig själv med att tänka hemska tankar, som att hoppas att han inte blir påkörd framför mig nu för jag vill verkligen till frisören. Inget hände och jag åkte vidare, in på en tvärgata på väg mot Katarina Bangata. Femtio meter framför mig ser jag hur en cyklist ramlat ihop på gatan, en tjej på knä bredvid och en öppen bildörr. Jag tror att cyklisten flög över bildörren när tjejen skulle in i sin bil. Vi var flera bilar som stannade. En kille hade redan ringt ambulans. En cirka 60-årig kvinna låg på gatan och hade ont. En man i t-shirt la sin jacka under hennes huvud och tjejen som såg helt knäckt ut höll hennes hand. Jag stod kvar en stund för att se om jag kunde göra något men kände mig till slut som en åskådare utan tillträde. Jag skämdes lite över att jag bara stod där. Hörde mig själv lite tafatt undra om jag skulle fixa en filt men då sprang en kille iväg och skulle göra det. Efter en stund gick jag tillbaka till bilen. Skämdes över att jag nu återigen var på väg till frisören, trots en olycka. Men jag blev samtidigt... jag blev nog helt enkelt rörd som man blir när man får vara med om ett ögonblick när livet påpekar att det faktiskt trots allt är skört. Ett korthus. Som kan bringa lycka eller falla ihop när som helst. Vi är inte stålmän och stålkvinnor. Och jag blev rörd över alla mäniskor som bryr sig om andra människor trots tider att passa, människor att träffa, luggar att klippa. En tatuerad man som lägger sin jacka under ens huvud. En främling som håller ens hand. Det är stort.

Jag hopas att det gick bra för tanten.
Idag ska jag klippa lugg. Nu fan...

Min kompis Magda intar Paris


onsdag 14 maj 2008

Utdrag ur dagens Aftonbladet krönikan

Englas begravning sågs av 365 000 människor i lördags, på SVT. För - eller emotdebatten hade då pågått länge redan. Som krönikör vet man ofta vad man tycker, om inte annat får man ju betalt för just det men jag vet fortfarande inte vad jag anser om - eller känner för - att SVT direktsände begravningen. Jag har lyssnat och hållit med- nästan alla. Helle Klein till exempel, skrev en ledare här i Aftonbladet där hon försiktigt framförde viss kritik mot att vi idag gör allt i medierna. Mycket riktigt skiljer vi oss, gifter oss, är otrogna, raggar, ligger, renoverar, hittar försvunna fäder från förr i medierna. Aldrig någonsin tidigare har vårt samhälle varit så här mediefierat. Konsumtionssamhällets konsumtion av medierna är bullimisk. Till och med journalister är “sjuka”. Våra bylinebilder är större än någonsin. Det räcker inte längre för Janne Josefsson att vara Uppdrag Gransknings stjärna, han har också blivit TV-stjärnornas stjärna samt debattkung. Varannan journalist har en blogg (inklusive undertecknad). Medieparen ställer upp och berättar allt om hur dem har det under de få minuter medierna inte följer deras vardag. Det görs dokusåpor om nyhetsredaktionernas jobb och korrespondenternas vedermödor ute i världen. Framförallt skildrar vi sorg på ett mer närgånget sätt än någonsin förr.

Vem minns inte Pigge? En modern om än ofrivillig Indiana Jones-man som vägrade ge upp sökande efter sin familjs kvarlevor efter tsunamin. Smutsig, blåmärkt, trött, stred han på med journalisterna vid sin sida. Hemkommen igen fortsatte det. Vi fick se honom både hoppa fallskärm och gifta om sig. Vi diskuterade om han sörjde “rätt” eller om medierna hjärntvättat honom. Själv tyckte jag att det var obehagligt, att få komma honom så nära. Men nu- när jag ser Englas familj dela sin sorg med medierna och svenska folket tänker jag något annat också. Att det kanske är obehagligt för att vi visst skildrar sorg dagligen, men inte “vår” sorg. Jag menar var och varannan dag kan vi ta del av en förtvivlad mamma eller en pappa någonstans i världen som håller ett sönderbombat barn i famnen. Då är vi inte så kritiska. För att de är långt borta? Föräldrar som inte är som oss?

Eller kanske för att vi envisas med att tänka att “inte här, här händer det inte” trots att vår utrikesminister knivmördades på NK, barn före Engla rövats bort, unga män misshandlar ihjäl varandra, äkta män dödar sina fruar. Men jag gillar det med vårt land. Att vi envisas med att inte vilja acceptera. Vi är till exempel inte ett land där mjölkpaketen från Arla dagligen pryds av unga ansikten som är bortrövade. Vi är gudskelov ett land som fortfarande vill veta vad vi gjorde fel även om vi inte förmår rätta till det. Kanske är det då inte så fel att medierna har fått rollen av att trösta. Vi är ett...

för fortsättning köp Aftonbladet.

Kulturkilllar som är kära i varandra, och sig själva

Ni måste läsa det här. Det bästa på länge om "mediakillars" homoerotiska dyrkan av sig själva, och varandra. De handlar altså om en kulturjournalist som en gång var het och nu sjukskriven, Henrik Tideman. Det här är skälet till att jag inte tänder på kultursnubbar. Det var aldrig någon som pottränade dem. Kulturmän är alldeles för veka och neurotiska också. Förlåt, men det är sant. Nej, det ska vara en riktig karl. En Janne Josefsson.

Bonniers bombhöger

Min kompis har värvats till bombhögern. Eller Bonnierhögen kanske det ska vara. Jag har ju varit lite orolig för hur Karin ska hantera män efter många år i kvinnokällaren på Bang men bättre mjukstart än med PM och Leo kan man nog inte få. Jag menar, ni vet vad jag anser om mediamän. De flesta är inkvoterade och sätter kepsen bak och fram. Men dessa två har faktiskt egen kompetens. Leo var till exempel Sveriges bästa debattredaktör i många år på Expressen. Vad gäller bloggen är den ju fiiin och så, men behöver mer action. Karin får hotta upp den hoppas jag. Vad har förresten hänt med DN Debatt? De har gått från maktens självklara debattforum till att bara kännas trist och odaterad och orelevant. Vissa skribenter har dessutom klippkort där. Jag tror det behövs nytt blod. Ny redaktör.

Pigg igen

Jag har sovit hela natten. Min son är back on track. Underbart! Idag ska Anika och jag städa ut på våra skrivbord på Modern TV. Sen ska jag ha ett möte med en person som jag verkligen hoppas kan bli producent på Studio Belinda i höst.

tisdag 13 maj 2008

Beach 2030

Just inkommet mejl från glamourmammakompisen A. Hon har också missat att beachsäsongen är varje år och inte varje skottår. Hon försökte pressa sig i en Dolce&Gabbana-bikini varpå två expediter fick trösta henne. Jag ska inför Kreta-resan lite försiktig närma mig affärerna. Det kan bli så att jag blir mentalsjuk på kuppen. Ser ni någon som liknar mig framöver, hasande på stan, med påsar på fötterna, gammal Burberryrock som är urinerad på och väldigt tovigt hår samt en glittrig liten trekantsbikini hängande runt halsen... Japp, det kan mycket väl vara jag.

Varning för ny Göteborgare

Mormor skämtade med dottern. Dottern till mig: Mamma, är det sant att mormor komer från Du-folket???
Trött mamma: Kära dotter, en sak du måste veta om mormor och morfar. Dem kommer från göteborg.
Jag var så trött vid middagsbordet annars att det inte rörde mig i ryggen att sonen kastade pasta i pannan på mig eller att dottern satt på bordet och sjöng. Barn är som sluga hundar, bara att de luktar sig till trötthet istället för rädsla. Aha, mamma är trött, hon har den där blicken, vi river huset.

Men skönt att mormor är här. Hon är fin.

Mammamedieångesten

Testade en ny trösttaktik idag. Shopping åt barnen. Brukar faktiskt inte handla så mycket barnkläder annars. In och ut på H&M tre gånger om året kanske. Gick in på en sån där Molo/Katvig-affär där en t-shirtklänning kostar 400 kronor (fucking skandal!)och det hänger runt massor av eko-lattemorsor som bara äter frukt som levereras en gång i veckan av en lastbil som släpper ut skitmycket avgaser. Men jag köpte lite grejer. Nu ser mina barn verkligen ut att tillhöra en mamma med medelklassångest och ett häftigt mediejobb. Perfekt. Precis som det är.

Har slutit fred med min man i alla fall och hämtat mormor på stationen.

Ångest idag

Har bråkat med min man hela morgonen. Fräs fräs. Klös klös. Det är utmattande att bråka. Båda vill ha rätt. Nu bråkar vi för att vi är så trötta och tar ut det på varandra. Vi får inte sova. Sonen sov knappt i natt, inte igår natt heller. En fas igen. Jag höll på att bli tokig. Ville bara skrika i kudden eller springa ut genom dörren och hela vägen till Arlanda och på charterplanet och leta upp tonårskillen och hans stringtrosemamma på deras vita kaklade hotell och be henne hälla upp ett glas vitt tack.

Min mamma kommer och hälsar på idag. Det är alltid mysigt när hon kommer - och dottern har haft nedräkning så mycket saknar hon mormor- men samtidigt blir jag stressad om ett barn inte sover då. Vet hur det blir, på natten kommer även mamma springa upp och vilja hjälpa till och DÅ blir jag stressad. Jag är rutintorsk. När rutinerna bryts då tappar jag lite kompass. Lite ångest i hjärtat idag alltså. Min man är otrevlig också, det är synd.

måndag 12 maj 2008

Hemliga bloggen är i gång

Nu är den här: sexandthemammaliv.blogspot.com. Kommer ni ihåg att jag bloggade om en kollega jag träffade ute. Som lever ett väldigt händelserikt liv, ena veckan mamma, andra veckan separerad sex and the city-brutta. Jag sa till henne att hon måste blogga. Anonymt så klart, annars får vi ju inte de göttiga detaljerna. Nu gör hon det! Jag ska läsa den varje dag. Jag ska aldrig berätta vem det är. Alla kommer gissa hejvilt men jag kan säga så här, det är aldrig den man tror... men hon är känd this I can give you. Nu fattas bara att min glamourcrazymammakompis A börjar blogga också. Hon kan ju börja med ett inlägg om killen i grävskopan utanför vårt dagis som hon har legat med.

Aftonbladetplåtningen




Varför regnkläder? Jag testar en ny look bara.
Foto: Carolina Byrmo

Får kvinnor straffrabatt?

För er som eventuellt missat det är Studio Belinda slut för i vår, kommer tillbaka i höst. På måndagar kl 21 sänds istället Rättens tjänare med den advokat som har snyggast skor av alla medlemmar i Advokatsamfundet vågar jag påstå. "Får kvinnor straffrabatt" är ämnet idag.

Röker Kajsa?

Per sa i radion att han hört rykten om att Kajsa Bergqvist röker. Är detta sant? Vilken dålig reklam för Non Smoking Generation i så fall.

Mix Megapol



Per Lernström (i mina brillor), Susan Myrdal och moi

Tonårsson med stringmamma

Min man berättade den roligaste historien i går. Han skulle resa bort över dagen (han gör ju ett heeemligt Uppdrag Granskning-jobb). När taxin med min man och fotografen saktar in vid inrikesterminalen stirrar de ut genom framrutan, chockade. Framför står en annan taxi, bakluckan är öppen, en tonårsson står vid sidan om och vill sjunka genom jorden, grävande efter väskorna i bakluckan ett styck vita trikåtights som hasat ner lite och en fullt synlig sloggi-string-trosa sittande på tonårssonens mammas rumpa.

Alla lidande barn därute!

Jag avslöjade Bullgate!

Dagisfest i veckan. Jag ska göra en Filippa Reinfeldt-are. Det vill säga, trippa till affären, köpa bullarna, lägga bullarna i korgen, gå till dagis, bjuda på "hembakat". Eller så kan ju min man baka. Han är bra på det. Det räcker att en man bakar en gång så tror alla att han gör det jämt. Eller lämnar på dagis. Så fort min man lämnat på dagis tror alla att jag aldrig lämnar. Ha.

Mamma hon är bitter.

Missa inte mig i Mix Megapol 16.00

Idag är jag med i radion, Mix Megapol, kring 16.00. Minns inte tiden exakt. Annars har jag varit en sväng på Aftonbladet för att ta ny somriga bildbyline. Asså, allt är Daniel Nyhléns fel. Minns ni honom, skvaller reportern? Var det inte han som började med photoshoppade bilder på sig själv? Nu ska alla i alla fall posera. sminkade och uppklädda till tänderna. Vi ser inte ut som vi gör i verkligheten längre. Jag klagar inte, jag vill också vara skitsnygg på bild, men det finns ett lätt löjligt drag över det eftersom vi ska föreställa journalister, inte modedockor. Men världens bästa smink/stajlist/hårkonstnär trollade med mig idag- Anna Frid. Hon smörjde in mig med en brunkräm (på benen) som var heeelt suverän. Det var en flamingo på flaskan, har glömt vad den heter, och man kan köpa den på Sephora. Nu ska jag tvinga Fredrik köpa den till mig, han ska snart resa. Jag ska också resa snart, fast till Kreta. Tror inte att de har Sephora på Kreta.

Tänkte shoppa baddräkt senare i veckan. Fy. Fan. Vad. Jobbigt. På. Riktigt. Jobbigt. Nu ångrar jag att jag raljerat över alla som legat i hårdträning för beach 2008. Det var ju bara ett dåligt försvar. För att jag är lat. Lovar full rapport från ett provrum på gränsen till nervsammanbrott.

Foppatoffla