Lite medmänsklighet

Idag hände något hemskt. Det började märkligt. Med att jag satt i bilkö vid Skanstull på väg till Örjan, min frisör. En man gick över vägen och jag kom på mig själv med att tänka hemska tankar, som att hoppas att han inte blir påkörd framför mig nu för jag vill verkligen till frisören. Inget hände och jag åkte vidare, in på en tvärgata på väg mot Katarina Bangata. Femtio meter framför mig ser jag hur en cyklist ramlat ihop på gatan, en tjej på knä bredvid och en öppen bildörr. Jag tror att cyklisten flög över bildörren när tjejen skulle in i sin bil. Vi var flera bilar som stannade. En kille hade redan ringt ambulans. En cirka 60-årig kvinna låg på gatan och hade ont. En man i t-shirt la sin jacka under hennes huvud och tjejen som såg helt knäckt ut höll hennes hand. Jag stod kvar en stund för att se om jag kunde göra något men kände mig till slut som en åskådare utan tillträde. Jag skämdes lite över att jag bara stod där. Hörde mig själv lite tafatt undra om jag skulle fixa en filt men då sprang en kille iväg och skulle göra det. Efter en stund gick jag tillbaka till bilen. Skämdes över att jag nu återigen var på väg till frisören, trots en olycka. Men jag blev samtidigt... jag blev nog helt enkelt rörd som man blir när man får vara med om ett ögonblick när livet påpekar att det faktiskt trots allt är skört. Ett korthus. Som kan bringa lycka eller falla ihop när som helst. Vi är inte stålmän och stålkvinnor. Och jag blev rörd över alla mäniskor som bryr sig om andra människor trots tider att passa, människor att träffa, luggar att klippa. En tatuerad man som lägger sin jacka under ens huvud. En främling som håller ens hand. Det är stort.

Jag hopas att det gick bra för tanten.