Utdrag ur dagens Aftonbladet krönikan

Englas begravning sågs av 365 000 människor i lördags, på SVT. För - eller emotdebatten hade då pågått länge redan. Som krönikör vet man ofta vad man tycker, om inte annat får man ju betalt för just det men jag vet fortfarande inte vad jag anser om - eller känner för - att SVT direktsände begravningen. Jag har lyssnat och hållit med- nästan alla. Helle Klein till exempel, skrev en ledare här i Aftonbladet där hon försiktigt framförde viss kritik mot att vi idag gör allt i medierna. Mycket riktigt skiljer vi oss, gifter oss, är otrogna, raggar, ligger, renoverar, hittar försvunna fäder från förr i medierna. Aldrig någonsin tidigare har vårt samhälle varit så här mediefierat. Konsumtionssamhällets konsumtion av medierna är bullimisk. Till och med journalister är “sjuka”. Våra bylinebilder är större än någonsin. Det räcker inte längre för Janne Josefsson att vara Uppdrag Gransknings stjärna, han har också blivit TV-stjärnornas stjärna samt debattkung. Varannan journalist har en blogg (inklusive undertecknad). Medieparen ställer upp och berättar allt om hur dem har det under de få minuter medierna inte följer deras vardag. Det görs dokusåpor om nyhetsredaktionernas jobb och korrespondenternas vedermödor ute i världen. Framförallt skildrar vi sorg på ett mer närgånget sätt än någonsin förr.

Vem minns inte Pigge? En modern om än ofrivillig Indiana Jones-man som vägrade ge upp sökande efter sin familjs kvarlevor efter tsunamin. Smutsig, blåmärkt, trött, stred han på med journalisterna vid sin sida. Hemkommen igen fortsatte det. Vi fick se honom både hoppa fallskärm och gifta om sig. Vi diskuterade om han sörjde “rätt” eller om medierna hjärntvättat honom. Själv tyckte jag att det var obehagligt, att få komma honom så nära. Men nu- när jag ser Englas familj dela sin sorg med medierna och svenska folket tänker jag något annat också. Att det kanske är obehagligt för att vi visst skildrar sorg dagligen, men inte “vår” sorg. Jag menar var och varannan dag kan vi ta del av en förtvivlad mamma eller en pappa någonstans i världen som håller ett sönderbombat barn i famnen. Då är vi inte så kritiska. För att de är långt borta? Föräldrar som inte är som oss?

Eller kanske för att vi envisas med att tänka att “inte här, här händer det inte” trots att vår utrikesminister knivmördades på NK, barn före Engla rövats bort, unga män misshandlar ihjäl varandra, äkta män dödar sina fruar. Men jag gillar det med vårt land. Att vi envisas med att inte vilja acceptera. Vi är till exempel inte ett land där mjölkpaketen från Arla dagligen pryds av unga ansikten som är bortrövade. Vi är gudskelov ett land som fortfarande vill veta vad vi gjorde fel även om vi inte förmår rätta till det. Kanske är det då inte så fel att medierna har fått rollen av att trösta. Vi är ett...

för fortsättning köp Aftonbladet.