måndag 30 juni 2008

Juno och Diablo Cody

Jag köpte BUST idag, därför att Diablo Cody var intervjuad. Jag gillade hennes film (manus) Juno. Jag minns när den kom och Per Olov Enquist blev så besviken över att Juno var öppen anti-abort-propaganda. Kritiken lät bland annat att jamen det var så hemskt på abortkliniken i filmen. Hon var så glad. Hon var påhejjad av sina kompisar. För er som inte sett Juno blir hon med barn, föder och adopterar bort babyn till en ensamstående kvinna som drömmer om barn men inte kan få egna. Men även i USA skrevs det artiklar som varnade för post-Juno-stormen: uppmuntran av "teen-baby-mamas". Diablo Cody om kritiken: "Did Juno really make pregnancy seem fun?"

Men det bästa med Juno är avsaknaden av den vanliga filmstereotypen av puckad deprimerad trashtonårsblivande morsa som föll offer för manlig spermie. Här är tonåringen den man vill vara. Och moderskapet i Juno är något som inte kommer med att det växer en bebis i magen, fan vad befriande. Och det var ju liksom ändå inte en abort som Juno handlade om. Det var en film där tonårsbruden fick vara fantastisk.

Tonårsbruden är fan värd det.

Morgonpasset och jag

Först gick jag upp 06.00



sedan drack jag kaffe och övade poser



Då blev jag pigg och redo att möta dagen. Carpe diem.



Sedan träffade jag fina Martina, programledaren



Sedan bondade jag med störthärliga gästen Ingwar Gemzell, pensionerad präst. Amerikabåtarna var en vanlig arbetsplats för homosexuella män under mitten av 1900-talet och Gemzell var en av dom. Det verkar ha varit skitkul ombord. Party. Vi förenades också i vårt missnöje över Jonas Gardell som vi tycker är aningen överskattad som riksbög.



Sedan spelade Anna Maria Espenosa. Vilket namn, ni hör. Hon sjöng lika vackert.



Anna Maria och Martina hade likadana träskor (mediebrudars och söderbors uniformsskor i Stockholm i alla fall) men när jag sa namnet i radion blev det kalabalik. Det är ju Sovjet-radio, jag glömde det. Alltså ingen reklam. Men första dagen gick bra. Vi fick mycket mejl och sms. Jag blev kallad både MILF (en kille bildgooglade mig under sändning, vilken energi), toppen och dum i huvudet. Fortsättning i morgon.

Bobbos tjejträff

Det är så roligt att reta Bobbo Krull. Han hatar latte och fika. Vi ska ha möte på onsdag och jag har bestämt att vi ska gå och fika. Vi ska dricka lattar tills magarna står rakt ut och snacka tjejsnack, dvs vad Bobbo shoppat på rean och vad han tycker om SATC-filmen. Det kommer att bli tryckt stämning med andra ord. Kanske till och med tyst.

Göteborgsmamman

Nu tar du på dig på fötterna, du blir sjuk! hojtar mamma när jag sitter på balkongen och skriver.
Haha. Skönt att känna igen sig...

Nära ögat

Jag hade glömt ställa klockan. Som tur är har jag en son som kräver välling arlamorgon. Vilken tur. Nu snart alltså, Morgonpasset i P3.

söndag 29 juni 2008

Maria Svelands Family Living-onani

Författaren och journalisten Maria Sveland står med ansiktet tryckt mot ett staket på bild i DN idag. Hon har skrivit en lång text om/mot kärnfamilsdyrkandet. Maria Sveland skrev också boken Bitterfittan. Jag har problem med Svelands ananlys och raseri. För det första. Maria Sveland själv har alla förutsättningar för att leva sitt liv så som hon vill. Hon har alla förutsättningar att leva på ett annat vis än i den förljugna kärnfamiljslycka hon ser omkring sig. Men Sveland bor i en bostadsrätt med bara en annan vuxen trots att hon drömmer om kollektivet. Hon är gift trots att hon hatar det giftemålet står för. Men jag fattar. Jag brukar också slå ifrån mig, "vaddå, även jag är offer för systemet. Jag gör en analys, varför måste jag vara den som"... Men lite stake ska väl ändå predikarna ha, eller är jag helt ute och cyklar här.

Hennes text i DN börjar med att Yvonne Hirdman och hon själv sitter på universtet och ondgör sig över "familjeonanin" i medierna. Lite rapande av old news med andra ord. Ja, Family Living är ett skämt. Ja, familjen är den farligaste platsen för kvinnor att vistas på. Ja, vårdnasbidraget liknar ett skämt. Men sen då? När vi konstaterat allt 1000 gånger, vad gör vi då? Skriver ännu en text om detta? Okej, då gör vi det.

Maria Sveland är trött på att folk bara bryr sig om sin bostadsrättsförening men det stora problemet med familjen är väl att det är jävligt svårt för många kvinnor att se alternativ. Många kvinnor skulle med nöd och näppe klara sig på bara sin egen inkomst. Många kvinnor är beroende ekonomiskt av sina män samtidigt som de jobbar häcken av sig helt oavlönat vid diskbänken. De flesta kvinnor onanerar heller inte till Family Living för de flesta kvinnor har inte råd att puffa kuddar i lyxsoffa eller sätta upp svindyra tapeter i barnrum. Family Living är en väderkvarn, precis som MAMA är en väderkvarn för sådana som undertecknad. Jag blir så trött på Maria Svelands gnäll och brist på självinsikt och avsaknad av humor men i slutändan är hon kanske min skrattspegel. Allt detta gnäll. Men vi är inte 15-åriga brudar längre. Vi kan inte skylla på Vecko-Revyn längre. Så klart att Family Living knarkar kärnfamiljsdrömmar när så många i Sveland och min generation nu inte pallar trycket. Vart jag än vrider huvudet separeras det eller knakar i fogarna eller så pågår samtalen: Hur ska vi leva? Med vem eller vilka? Måste man leva ihop med den man älskar? Vad skulle alla runtomkring säga om vi inte var inrättade i leden? Men det är svårt. Att bryta upp eller vända på stenarna i familjebyggandet. Svårt eftersom det sitter ihop med kärlek för många. Om en vilja att fixa det. "Familjen" är ett tungt kors att bära ibland (sedan finns det- hör och häpna Maria Sveland - massor av människor som trivs i kärnfamiljen exakt just som den ser ut, i sjukdom och i hälsa). Men det värsta som pågår i dag är kanske bristen på hjälp till kvinnor som absolut under inga omständigheter kan stanna i familjen. Som måste fly. Men inte har någonstans att fly eftersom kvinnojourerna går på knäna och kommunerna skiter i dom. Det om något är ett krig mot kvinnor.

Och det är inte det att jag tycker att Sveland inte har något att komma med. Bitvis gillade jag Bitterfittan, bitvis blev jag berörd och kände igen mig. Sveland kan beskriva det där äckligt ojämställda som smyger sig in. Men mest ville jag riva sönder boken. Allt det där gnället som huvudpersonen besitter. Bristen på självinsikt eller att kunna uppfatta verkligheten i annat än svart/vitt. I Bitterfittan blir både kvinnorna och männen endast stereotyper. Det här är dock ett problem som speglar temperaturen på svensk vit medelklassfeminism. Bra kvinnor och jättedumma män. Samt noll ansvar. Hur blev det så här för mig? ryter vi indignerat och hänger ett lakan över spegeln.

Vi sitter här i våra elfebenstorn, och gnäller på om sådant vi alltid gnällt på. Det är tryggt. Det blir lite ryggklapp från systrarna. Men så mycket mer blir det faktiskt inte. För ingen av oss reser på arslet. Vad väntar vi på? Vad väntar Maria Sveland på?

I morgon är det dags

Nu får ni börja ladda för i morgon. Då sitter jag där i P3, Morgonpasset. Mellan 08-10 (tror jag, hjälp, det måste jag kolla) Jag fick just schemat mejlat till mig.

Mån 30/6: Ny måndag, ny sommarkompis! Dags för krönikören, författaren och programledaren Belinda Olsson att ta över stafettpinnen! och så kommer Anna Maria Espinosa och spelar live för Martina och Belinda! Dessutom börjar vi ladda för Europride redan nu genom att få oss en dos härlig hbt-historia. Amerikabåtarna var en vanlig arbetsplats för homosexuella män under mitten av 1900-talet. Ingwar Gemzell var en av dem och på måndag kommer han hit och berättar!

***

Tis 1/7: Det blir drömgäst i Morgonpasset i P3! Ida från Falun har önskat komikern Johan Glans till Morgonpasset i P3 och hennes önskning går i uppfyllelse på tisdag! Dessutom ska Morgonpassets reporter Emily Asserbäck undersöka hur det går att sommarjobba i en berg och dalbana!

***

Ons 2/7: Fäktaren Emma Samuelsson kommer och lär Martina och Belinda att fäktas! Vi får en rapport från cyckelfreaket Markus Andersson som ska cyckla från Smygehuk till Treriksröset! Och så avslöjas tv-kocken Christian Hellbergs värsta grillminnen.

***

Tors 3/7: Morgonpasset i P3 sänder direkt från World dog show - Världens största hundevenemang! Det blir Hundgrooming och Mange Schmidt som spelar sin sommarlåt live för en gläfsande publik!

lördag 28 juni 2008

Brazilian och kontaktannons

"Linda" skriver: En bekant som jobbar med vaxningar berättar titt som tätt om 14-åriga brudar som gråter när de kommer för att vaxas i underlivet. Skälet till varför de beställt tid är att deras killar ställer det kravet på dem.

Jag: Frågan är vad vuxna kvinnor skyller på. Jag känner hur många som helst som gör brazilian. Jag föder hellre tvillingar, samtidigt. Verkar göra mindre ont. Men jag har en tillförlitlig källa som påstår att varenda grabb nuförtiden är vaxad överallt också. Å andra sidan, hur snyggt är det med rakhyvelbikinilinje egentligen? Med små finnar och stubb. I dag såg jag förresten en tjej med massor av hår under armarna och det är inte snyggt. Varken på män eller kvinnor tycker jag. Men jag kan bara konstatera att jag är väldigt glad att jag inte är på singelmarknaden. Känns som om jag inte skulle klara mig en endaste dag. Hur skulle min annons se ut liksom:

"Halvpryd rakhyvlad 34-årig mama (besiktigad men med körförbud) söker en vän för skogspromenader, videokvällar och delat hushållsarbete. Utför helst inte för avancerade övningar i sängen, foglossningen har ännu inte släppt helt."

Wow. Bäst att hålla hårt i dörren innan alla män slår in den.

Porrskadade singlar och gamla killkompisar

Jag saknar mina killkompisar. Innan min man hade jag hur många som helst. Åh, alla var så söta. Ibland var jag kär i någon av dem men mest var det toppen att bara hänga och snacka skit eller kärlek eller gå ut ihop. Det var Andreas och Tom och Wayne och Patrick och en hel radda. Anders Wendin var med på ett hörn också. Jag vet inte vad som hände sen. Alla träffade någon. Gjorde barn och började vuxenlivet. Gjorde karriär och hade inte tid. Men jag försöker hålla kontakt med C i alla fall som är min närmsta gamla killkompis. För ett tag sedan åt vi middag ihop och han berättade de roligaste sakerna om singeldjungeln. C är 38 och beklagade sig över hur... porriga alla yngre tjejer är. Alltså 80-talist brudarna.

C: På ytan kan de verka som fina flickan eller vara hur stiffa som helst men de är vandrande porrmaskiner. Har gjort alla ställningar, trekant är typ en gäspning , och de är rakade fan överallt. De är rakt på, på krogen också. En brud förra helgen ställde sig bredvid mig i baren, bad om mitt nummer och sms:ade: Ska vi dra eller? Jag känner mig som ett vilset villebråd.

Vi funderade med gemensamma krafter ett tag, vad detta kunde bero på. Är det så att, yngre brudar är porrgalningar? Som gjort allt redan? Jag har alltid lite generaliserande tänkt på 80-talisterna som rätt moraliserande och konservativa. Men så klart. Under ytan... it all makes sense now. Och C satt fast, mellan sin generations tjejer som inte riktigt lyckats anamma slampan i sig utan att skämmas och en ny generation som vi uppenbarligen måste uppfinna ett nytt skamord för. C verkade dessutom lite sliten av detta dejtande, med porrgenerationen.

C: Jag känner mig så gammal.
Jag: Varför fortsätter du ragga på dem då, hitta någon i din ålder!
C: De är så fasta.
Jag: Mäh. Fnys. Harkel. Fnys igen.

Men man kan inte stena honom för att han är ärlig. Eller för att det är sant för den delen.

Berlinkvinnan

Det här är jag under...


"min" bro.

Jag är som kvinnan som gifte sig med Berlinmuren. Jag har en grej för broar helt klart. Broar är asläskiga- samtidigt är de trygga bastanta och ett fantastiskt bevis på vad människa kan bygga med stål och cement. Men om de rasar så går allt åt helvetet. Det är kusligt att gå under broar, fast jag tycker ändå om det. Det finns en utsatthet i det (å herregud, nu låter jag som Ronnie eller en Birro-brolla, förlåt). Jag tror jag gillar att det påminner mig om hur liten jag är och hur bräckligt livet är. Broar och barn. Påminner.

Förutom bron som bär upp Essingeleden är Angeredsbron en av mina svenska favoriter.

Jag vet vad det blev av Rosemarys baby

Idag träffade jag på en kompis på stan vars dotter verkar sockerberoende. Han sa att de har kapat allt socker förutom på lördagar eftersom hon började skrika efter glass "sju på morgonen varje dag". Nu gäller bara lördagsgodis. Under de kanske femton minutrarna vi stod och snackade ryckte dottern oupphörligt farsan i armen och frågade "vilket godis får jag köpa idag", "vet du hur stor glass jag ska ha", "vilken typ av glass får jag ta". Pappan såg mer och mer desperat ut, som om han helst av allt ville skrika: HÅLL KÄFTEN JÄVLA MONSTER!

Men han bet ihop och sa monotomt för 88:e gången: "Du får ta vilken glass du vill, det vet du. Det är lördag".

Ni behöver inte bjuda ALLA på kalaset

Någon pappa har låtit sin son bjuda alla utom två i klassen, på kalas. Pappan försvarar sig med att den ene mobbar hans son och att den andre inte bjöd sonen på sitt kalas. Vem vet hur det ligger till. Jobbigt läge i alla fall. Men Malin Wollin - före detta Odd Mollykvinnan- skriver en krönika i Aftonbladet i dag om hur man ska bjuda ALLA (jag skriver versaler för er som är tröga eller synskadade okej) på kalasen. Annars är det mobbning. Här vill jag höja varningens hand: Lyssna inte!

Man behöver inte alls bjuda ett helt dagis eller skolklass. Jag blev ofta bjuden men ändå mobbade alla mig i flera år ho ho. Däremot är det ju inte så schysst att bara exkludera en eller två. Det man måste göra är att bjuda litet, typ tre eller sex pers. Balansera. Då kan majoriteten känna sig diskriminierad och det kan man leva med. Själv bjuder man ju inte ALLA man känner på sina fester. Varför ska ungarna göra det? Dessutom är det dyrt. Föräldrar med dålig ekonomi ska inte ha dåligt samvetet!

Vi har testat "alla"-grejen i vår familj. Det var tufft. Det var två timmar utan luft och efteråt såg dottern lika chockad ut som vi gjorde (jag insåg inte att alla på dagis är monster. De ser så snälla ut när de står på led och ska gå på utflykt). Dessutom, det är inte genom att bjuda alla på kalas man lär sina barn att inte mobba. "Alla"-grejen är inget vaccin. Stoppa mobbning gör man nog mer genom att våga se sina egna barns dåliga sidor och våga ta fighter i skolan. Eller jobba för att ens barn ska umgås inte bara med samma klick hela tiden. Det kostar på, man får kämpa lite. Men jag tror att det går.

Eller så blir man en förebild genom att själv inte mobba någon. Något som blir extra svårt för oss i tyckar-branschen som daglidags pissar lite på någon annan.

Passion for Business-bråket

Lite skvaller hade man redan hört i mediefabriken men nu är det out in the open. Carina Nunstedt och Anna Carrfors Bråkenhielm skiljs åt, efter bara ett nummer av deras gemensamma projekt Passion for Business. Lite konstigt verkar det, hade de inte god tid innan första numret att lära känna varandra och villkoren för deras två roller. Men jag vet vad jag tycker Nunstedt ska göra nu. En tidning om den ensamstående MILF:en. Jag kan sitta i "redaktionsstyrelsen", inga problem.

fredag 27 juni 2008

Till Hans Wiklund och oss andra

Jag har ett tips.
För er som är trötta på SATC-debatten.
För er som ääälskar SATC också.
Och för er som tror att SATC är det största som hänt kvinnokampen
Och slutligen till Hans Wiklund. Istället för Hulken.

Se en film om tre brudar som håller ihop.
Som får en hel nation emot sig.
I en scen står en morsa i protesthorden utanför en av deras konserter och skriker att dessa kvinnor kan dra åt helvetet och försöker få sin livrädde lille son att göra likadant
Se Dixie Chicks-dvd:n
Jag vill vara Nathalie. Eller banjosyrran.
Så modeavancerade är trion inte.
Men det är inte heller det viktigaste.
Lätt att glömma ibland.

Två år och trendexpert

Jag åt middag hemma hos Karin ikväll fast utan Karin som är i Köpenhamn. Jag tvingade mig på hennes man, tvingade honom att ha sex med mig. Hepp, skulle bara kolla om ni hängde med. Han lagade korv och potatismos, vi snackade om jobb och liv och ungarna kissade på golvet och hällde ut välling. Det var mysigt. Sedan klädde Karins yngsta dotter (knappt två) på sig en brun frottépyjamas med dragkedja fram som var lite för kort i benen, till det släpade hon runt på Karins handväska, hasandes i ett par alldeles för stora klackskor. Hon såg inte klok ut. Å vet ni, när jag kisade lite, då såg hon exakt ut som alla de där modebrudarna som bloggar och står lite konstigt med benen.

Tvångsjordgubbe

Just nu sitter jag och tittar på sonen som försöker tvångsmata sin docka med en jordgubbe. Han är sjukt stressad över att det inte funkar. Så som han försöker tvinga dockan... man skulle kunna tro att det bor en future serialkiller i den lilla pöjken.

Indie-Babben får napp

Jag är som Ranelid. Jag skryyyter. Nu ska jag skryta. Det ringde en tjej från en produktionsbolag med en programidé som ska bli verklighet på en kanal i höst och kanalen var intresserade av mig som programledare och nej, det var inte Öppna Kanalen. Jag blir så smickrad, I´m so easy... men jag har fullt upp med Studio Belinda i höst ju. Så det gick inte. Men vänta bara, snart ringer Annie Wegelius om Melodifestivalen också.

Påhopp på knugen




Å nu hoppade han på kungafamiljen för att de går på idrottsgalor men aldrig på tjusiga bokpriser. Hallå, hur skön är han. Men en grej fattar jag inte riktigt. När läppglanset säger att kungafamiljen borde visa aktning för litteraturen som omsätter så mycket pengar och går på export titt som tätt, då pratar han ju inte om sina böcker. Då pratar han ju framförallt om det där som han föraktar och har gnällt på. Läckberg, Marklund, Haag och co. Hur går det ihop?

Sen skryter han väldigt mycket. Som att han inte litar på att någon ska tycka att han är duktig annars och ge honom beröm. Han vill ha beröm det hör man. Ett vanligt förekommande beteende bland (mans)författare.

Lyssnar ni på Läppglanset?



Han spelade Dolly och världens finaste låt Joline. Braaaa början. Och sedan kom det, Björn kräver respekt för sin familjs och sin heder. Han tolererar inga, INGA, som fuskar med språket. Va! Härlig kvällstidningsstart. Belinda Olsson och Min Häst-författare, be warned. Jag missade lite här nu för jag var tvungen att prata i telefon, men nu lyssnar vi vidare.

Läppglanset ska sommarprata

Oh, idag ska Björn Ranelid sommarprata. Jag laddar med lunch i knäet och örat nära radion. Det är något ofantligt rörande med prettobebisar.

Kom hem, Karin

Min kompis Karin är på någon mässa i Köpenhamn för Newsmills räkning (den nya Bonnierägda debattsajten). Jag hatar mässor och lååånga föreläsningar. Jag ringer henne.
Jag: Är det kul?
Karin: Eh... definera "kul"?
Jag: Härliga danska män, öl, shopping och desajn. Party och frigjordhet.
Karin: Nej. Då är det inte kul.

Sommarhusknarka, någon?

Jag har hittat mitt drömsommarhus. Kolla in.








Det är bara ett problem. Det är Pettson&Findus jävla hus på Gröna Lund. Borgarsvin.

torsdag 26 juni 2008

Sex and the sick-debatt

Usch, jag blir så deprimerad av hela den här Sex and the city-debatten som pågår. Den följer dramaturgin fint i och för sig. Först kom recensionerna. Sedan k-texterna. Analyserna. Påhoppet (Hans Wiklund tycker att tjejer är dumma i huvudet och ska gå och se Hulken istället) och nu är vi då framme vid resultaträkningen. Uppslag i Aftonbladet idag och flera "expert"-röster om hururvida SATC är feministik eller fördummande. Är SATC-kvinnorna bra förebilder eller inte? Varför kan inte SATC bara få vara en jävligt bra tv-serie som blev film. En tv-serie som precis som Sopranos, Six feet under, Greys och House fått (mest) kvinnor men även män att bli tokiga för att det är så bra, underhållande, välskrivet. Jag blir så uppgiven av att just på grund av att det handlar om fyra kvinnor i NYC som shoppar/knullar/vänskapar hårt så får det inte bara vara jävligt bra utan ska kravmärkas. Visst, jag fattar att SATC kanske tilltalar extra mycket för för att personerna bryter mot vissa sterotyper. Beter sig slampigt eller inte längtar efter barn, ungefär som Sopranosgubbarna visar upp en inte så beskådad maffiafeja. Men ändå. Det får inte "bara" vara Sopranos. Eller Entourage för den delen. Hur många artiklar har det skrivits om Entourage, för/emot. Jag minns inga. Hur många svenska kändismän har outat vilken typ de är mest lika eller påstått att Entourage gör något för manligheten. Har jag glömt någon kvinna som rasat över att män frivilligt tittar på sexistiskt Entourage-häng? Det behövs ju inte, allt är manlighet. Det som blir över ska vi kvinnor fundera över. Hårt. Men när Charlotte Flinkenberg påstår att SATC är feministisk fattar jag inte vad hon menar. För att de tjänar egna pengar och köper väskor för dem? Kan leverera apgrymma oneliners? Men jag fattar inte heller varför Hans Wiklund blir så jävla provocerad. Ska vi gå och se Hulken istället, säger du? Du verkar ju inte vara den ironiska typen så jag måste tyvärr ta dig på allvar.

Inget som handlar om brudar och skapar masspsykos som påminner om fotbollsfeber får ju vara i fred. Bäst på att utreda det är uppenbarligen kvinnor själva. I var och varannan modetidning har man på senaste tid kunnat dela in sig själv i SATC-personligheterna och fått massor av argument för varför detta är true girl power. Skulle det inte vara bra annars? Inte ha något värde?

Jamen då kanske jag har fel, jag hör ju det. SATC är het feministisk potato. Rätten att få ha kul. Rätten att få njuta av skiten utan att behöva skriva en C-uppsats om varför. Hög tid att Hulkenpubliken får försvara sig istället.

Hulkenfrågor, var vänliga fyll i efter biobesöket:

1. Vad säger Hulken om vår tids manlighet?
2 Är det inte provocerande att våld fortfarande anses som en mans lösning på problemen?
3 Är det inte fånigt att titta på Hulken, ska man få ha rösträtt om man går på Hulken?
4 Hulken sliter sönder sin skjorta, är det en protest mot konsumtionssamhället?
5. 10 000 tecken valfritt om klassperspektivet i Hulken tack.

Djurerotik

Hoho. Fick samtal från Morgonpasset angående nästa vecka. På torsdagen ska vi sända från Älvsjömässan. Hundmässa. Det blir nog jättekul. Men jag har tänkt på en sak, kanske kan vi ta upp det i programmet. Det finns faktiskt en hel del hundägare som pratar till sina hundar som om hundarna vore små barn. Eller nej, det är något annat i deras röster. Det är uppfostrande och nästan... erotiskt. Det är alltid kvinnor som pratar så till sina hundar. Som om de tänder på sina hundar men samtidigt anser sig överlägsna.

Skoinfo

Skorna, ja. Grå från Zara, kurbits från NK (Åsa Westerlund)

Ny sheriff i stan

Efter att jag hade hämtat sonen på dagis fick vi middag och champagne (jag, inte sonen) hemma hos J. Hennes man spelade gitarr, vi tittade igenom deras bröllopsalbum och barnen lekte. Det var bästa medicinen.

Nu leker jag mannen i huset. Jag kollar på Ryssland-Spanien och ska smsa Bobbo Krull att han ska GE FAN I ATT RINGA UNDER MATCHEN

Små (och stora) avsked

Det finns något vemodigt och samtidigt väldigt fint över små lugna odramatiska avsked. Jag gjorde ett idag som ni vet. Jag sprang längst sidolinjen och hojtade och kastade slängkyssar. Jag knuffade in min dotter i hennes äventyr. Jag bet mig i läppen medan hennes ryggsäck guppade upp och ner och hon höll sin pappa hårt i handen. Jag är en mamma som övar, övar lite på att en dag långt fram, låta navelsträngen dingla fritt.

Aj, den kändes

Mannen: Om du nu kommer sakna oss så mycket i morgon, kan du väl sluta blogga nu.

Eller..

... Om det inte hjälper ska jag ta på mina nya skor och ställa mig frågan:


Vad skulle Charlotte Perrelli har gjort? Antagligen köpt en helikopter och åkt fram och tillbaka över dagen i två veckor. Man kan inte vinna liksom

onsdag 25 juni 2008

Vad skulle Lisa Fabre gjort?

Jomen nu vet jag. När mannen och dottern åker i morgon ska jag tända några värmeljus, yoga med sonen (han är skitbra på att rulla runt liksom på golvet och slå knut på sig själv) och knäcka några nötter.

Nu händer det grejer här

Jag skrev ju innan om hur jag gjorde bort mig på Grönan idag när jag inte fattade hur man får elefanten att lyfta. "Tonårsbruden" (du såg så ung och söt ut) har svarat. Fan, jag börjar bli rädd för er koll på mig därute.

"Hej Belinda!
Tonårsbruden" på Grönan här. Vet du, du missuppfattade mig, verkligen. Jag pratade verkligen inte illa om dig. Det jag sa till min kollega var att det borde skyltas bättre så att folk förstår vad som ska göras med knappen. Ledsen att du missuppfattade mig, det var verkligen inte meningen. Tänkte på det där hela dagen och kände mig jättedålig för att jag inte hann förklara mig. Hoppas att ni fick en rolig dag på Grönan iallafall.
Btw, jag är 25, men tack för komplimangen. :)
(Gillar dina krönikor så jag brukar faktiskt läsa din blogg.)"

Svar: (jag har röda kinder medan jag skriver)
Förlåt. Jag trodde du härmade mig. Jag är en mediabrud. Vi lider av storhetsvansinne. Jag ska lära mig trycka på knappen.

Pussy no more

Nu tänker jag se det så här. Det är viktigt att öva på att inte vara den där enheten hela tiden. Jag ska se feministiskt på det, för är det ett område som "kvinnokampen" haltar lite på - eller haltar, mer har en doja med buffalosula och en med vanlig sula så att det blir helt skevt- så är det ju familjegräjjen. Att man glömmer bort att man är en helt egen person ibland. Både som partner och som förälder. För att inte snacka om moderskapet. Jesus. Mammor som jämför sig med andra mammor, pappor som hejar glatt på andra pappor. Mammor med ångest att inte duga... Lite klyschigt hårdraget men ja.

Tack för peppet också.

Du överskattar mig

Fått ett tips från Agent586:" Kör Skype! Sambon jobbar i ett annat land just nu och vi ses ca en gång i månaden. Vi har Skype på en timme eller två på kvällen och det är super, man kan tramsa och småprata "gratis", tvååringen visar grimaser och bebisen dregglar..."

Det låter grymt men jag säger att någon överskattar min intelligens. Jag har ju precis lärt mig blogga. Jag kan ju fan knappt få till en länkning.

Belinda, get a grip.

Nämen, jag får nog helt enkelt bara skärpa mig. Eller gå in på ilandsakuten igen.
Men känner man sig liten så gör man ju.
Jag kanske skulle börja jogga, spinna eller något annat riktigt vidrigt som gör att jag inte kan tänka så här mycket.

Inte utan min dotter

I morgon åker dottern och min man till Cypern. Det är släkten som ska hälsas på. Sonen och jag stannar hemma nästan två veckor till innan vi åker ner eftersom jag ska jobba och både min man och jag ville ha ett barn hos oss och dottern är större och det är kul för henne att träffa alla och sen hittade vi en charterbiljett som passade mig och lillen bra om två veckor.

Men nu har jag stor ångest.
1. För att vi splittras
2 Jag ska vara ifrån dottern, Vi är nära.
3 Det blir tomt och sonen kommer ju inte fatta varför det är så tomt...

På pluskontot.
1. Min mamma kommer i morgon och håller mig sällskap tills vi sen åker. Snälla mamma.
2. Dottern får känna sig stor och hänga själv med pappa (farmor åker med också) och släkt
3. Jag får öva mig på att vara tuff och släppa kontroll

Till saken hör att jag var ifrån båda ungarna och mannen i två veckor en gång. Då var alla utom jag på Cypern. Då grät jag i två dygn sedan jobbade jag massor och träffade kompisar och tiden flög och jag var utvilad. Men nu, vet inte varför det känns så här. För att vi blir halva? Jag vet inte vad jag gnäller över egentligen, eller hur? Det blir toppen för dottern där. Men jag kommer att sakna henne och är så rädd att hon ska sakna mig och tycka att jag sviker henna och att det ska kännas tomt när vi är "halva". Jag kommer sakna min man jättemycket. Jag nojar också för när jag ska flyga själv med sonen. Väskor och välling, pass, biljetter och stånk. Jag hör ju hur det låter. Hallå, alla ensamstående föräldrar där ute, här har ni en pussy så det bara stänker om det.

Säg något snällt...

Åldersdiskriminering



Jag har tappat mina solgalsögon. Gick in på Top Shop i SOUK-gallerian för att köpa nya. Frågade om jag fick ta med dem en trappa upp och betala där så jag kunde kolla in rean. Tjejen i kassan synade mig.
Hon: "Gör det. Egentligen vill vi att man betalar dem här för det är många som tar med glasögon upp och sedan bara lägger dem någonstans men det är mest unga som gör så.
Jag: Jaha. Vad bra då.
Hon: Jag menar... jamen du fattar.

Jag blev kränkt på Grönan

Jag gick på Grönan med min dotter idag. Vi skolkade från jobb och dagis. Vi hade kul. Vi åt glass och korv och åkte allting två gånger. Men. Det blev en liten incident. Vi skulle åka elefanten. De ska gå upp i luften så att det kiknar lite i barnmagarna. När vi sätter oss i vår elefantvagn säger dottern: "Vad är det för knapp här?" Hon pekar på en stor tydlig knapp med en grön pil bredvid som går uppåt. "Äsch, det är nog inget", svarar jag mamma-myndigt.
"Men man kanske trycker på den och så åker vi upp i luften", säger dottern glatt.
"Nä, det tror jag inte, inte får vi styra det, tjejen i buren där styr oss", svarar jag myndigt.
Elefanterna startar. Alla åker upp i luften utom en elefant. Vi åker varv efter varv längst marken. Efter ett tag ser jag en uttråkad tonårsbrud som jobbar där skrika "tryck" till mig. Så jag trycker. och trycker. Inget händer. Vi är den enda elefanten som åker därnere, alla andra åker däruppe, alla andra barn får ha pirr i magen. Men mamma-elefant sitter där hon sitter. "Tryck" hojtar bruden nu.
"JAG GÖR JU DET!" skriker jag så att alla tittar på mig. "DET ÄR VÄL NÅGOT FEL PÅ ELEFANTEN!!!!"
Så trycker jag en gång till och håller in knappen.
Då. Lyfter. Även. Vi. När det är sista varvet kvar.
Efteråt ser jag hur tonårsbruden fnissar och härmar mig till en annan brud som jobbar där.
Jag stövlar fram. Kränkt.
"Det är inte så schysst av dig att härma mig. Jag har aldrig åkt den förut. Det där var lågt".
Tonårsbruden stammar något.
"Jag sa bara att det kan vara svårt att trycka in knappen", ljuger hon och jag stövlar därifrån igen. Kränkt.
Sedan inser jag hur pinsam jag är. Det är väl hennes privilegium på ett trist sommarjobb. Att få driva med morsor med noll koll. Att jag inte fattade att man skulle trycka på knappen från början, men min femåriga dotter förstod detta med en gång, är väl egentligen bara ett bevis på att jag tog min uppväxt i sossiga 80-talet på största allvar. Alla kan bli Lucia och staten fixar allt. Inte kan man väl få ansvar över att trycka på en knapp själv. Nej, det tror jag då inte.

Jippie!




Jag kan verkligen inte få till sådandär spegelbild men nu försöker jag verkligen. Jag har nämligen fått en klänning som ni måste få se. I ett paket, från Åsa Nilsen (hon som gjorde den blommiga jag hade på midsommarbilden). Jag älskar Åsa Nilsens kläder. Åsa verkar ha roligt när hon gör kläder. Det är ju inte helt vanligt i denna ängsliga tid. Den här fick jag. Räknas det som en "muta"? Nä, jag ska ju ha den i Studio Belinda tänkte jag. Skitsamma, jag känner mig lite som V-ödlan Diana, min absoluta stilförebild. Jag är V-Diana fast i en Odd Molly-kropp, fatta irriterande. Jag vill bara ha uniformklänningar med axelvaddar och sylvassa klackar. I höst... Grrr. Jag kommer att hämta på dagis och höra barnen fråga dottern: Vad har din mamma klätt ut sig till?



Åsas kläder hittar ni på asanilsen.se

Släkten är värst?

Malinka skriver: "Vi har ett icke-ärvt, men inköpt-före-prisraketen, landställe. Det är jättefint. Men där finns en massa träd som borde fällas. Gångar som ser ut som autobahnavfarter och borde åtgärdas (involverar en lastbilslast sand och en dito grus). En båt med trasig motor, en brygga med trasig spång (man kommer knappt upp på den), buskar som tar över gräsmattan och ganska nymålade räcken som börjat flaga redan. Dessutom samsas vår familj (två vuxna, två barn) med min mamma på 70 kvm och två små sovrum. Tänk gärna på det ett tag, så tror jag att sommaren i stan känns bättre ett tag. ;-)"

Fan vad skönt att höra. Jag har undrat över det där faktiskt, hur gör ni med släkten? Är ni bara koolt avslappnade med alla. Jag försöker jobba på att bli det men jag är nog fostrad lite till värdinnerollen (tro det eller ej). Jag lyssnar på tonfall, rörelser, försöker avgöra om alla mår bra och tror att det är på min lott att göra så att alla mår bra. Jag menar när alla ska samsa, typ nästan-svärmor, mamma, jag, man, barn etcetera. Jag har blivit mycket bättre sedan vi fick barn, nu försöker jag skita i hur alla andra förutom mina barn mår. Men det är svårt.

Och jag trivs fortfarande bäst när min mamma kommer upp och hänger själv med mig och barnen, till exempel när min man jobbar i Göteborg. Missförstå inte nu, hon kommer jättebra överens med min man och hon är en toppmormor som lämnar oss ifred att uppfostra och så, jag vet inte, det är bara att blir det för mycket folk samtidigt tar jag på mig ROLLEN. Det hänger på mig. Kanske är det en kvarleva från att vara ensambarn i en familj och dessutom skilsmässobarn. Man tror att det är ens eget fel om inte alla mår bra. Man tror att det är ens ansvar.

Få höra ni nudå?

Laddade?

Ni laddar väl redan nu för att jag är sidekick i Morgonpasset på P3 mån-tors nästa vecka. Ville bara påminna.

Reese Whiterspoon äter barnmat, fan vad fräscht

Det kanske är gammalmodigt av mig men jag tycker att nyhetschefer ska diskutera materialet som hamnar i deras tidningar. Och vad folk än tror så brukar detta ske, just det, även på kvällstidning. Jag har ju alltid påstått att landets bästa journalisthjärnor jobbar på kvällstidning och det håller jag fast vid. Men det slinter ibland. Oh yes, och när det slinter på kvällstidning blir det alltid lite saggigare än i ett mer hrm... trist forum som en grå morgontidning. Som idag, samtidigt som det står att läsa i en av morgontidningarna om en ny studie som visar att småtjejer blir mer och mer besatta av sin vikt och att det finns ett samband med bantanden mammor - surprise - så har Expressen viktspecial. Kändisviktspecial. Samma kändisviktspecial som används om och om och om igen. Vem har inte läst hundra gånger redan om Liz Hurleys russin och Gwyneths makriobibibiloogivaddet nuhetermat. Det är som att vilken skit som helst får komma in om det handlar om kvinnor och vikt. Vi får nu även lära oss att Reese Whiterspoon äter barnmat när hon ska banta. OM det är sant är det ju mest... äckligt. Det förändrar inte världen att kvällstidningarna och alla vecko/månadstidningar tar sitt ansvar för att inte sprida ren dygna till kvinnor men det är mer ett ställningstagande man kan göra tycker jag. Vi sysskar inte med skit. Inte ens när det är sommartorka. Punkt.

tisdag 24 juni 2008

Mitt gnäll är mitt gnäll

Anonym skriver:" Läste om din syn på mama och landställen, det känns mest som tråkigt gnäll. Hur du uppfattar saker speglas väldigt klart men världen är inte så hård, cynisk, kall och tråkig. Ett tips är att flytta från stan, byt miljö så får du större perspektiv. :)"

Hej Anonym. Mitt mellannam är gnäll, hur kan detta missas?! Men flytta tänker jag inte göra, jag gillar inte förändringar ser du. Jag är som Ferdinand, jag vill helst sitta under min korkek (bara det är nära till en bar, ett H&M och en toalett) och fundera.
Flytta till en mindre stad än Stockholm är också otänkbart. Det är nog byhåla här. Men tack för omtanken. Och jo, världen är kall, cynisk och hård. Tyvärr. Men jag försöker sprida så mycket kärlek jag kan här på jorden. Jag vill vara din älva, som lyfter upp dig ur all stress och låter dig dansa bland blommorna på ängen. Puss.

Gravidchock


Man får min pocket "Gravidchock" på köpet med nya numret av Hennes.

Det här är humor

Jag hittade ett citat på kultursidan på Aftonbladet idag. MAMA har ju Lisa Fabre som en slags lifecoach för mammor. Man får skriva till henne så svarar hon. En mamma vill ha hjälp med att hon är utfryst av släkten och känner sig nere. Lisa svarar bland annat: "Jag skulle så gärna vilja be en liten fe plocka upp dig ur all stress och oro, blåsa mjukt på dig och sätta dig på en blomsteräng full av fjärilar och små dansande änglar".

Björn Gustafsson släng dig i väggen, det HÄR är roligt. Men det här är också problemet med MAMA. Amelia Adamo var inne på det när hon gästade Studio Belinda förra säsongen. Problemet med MAMA är att mitt i allt det göttiga snygga de ger oss så finns det en verklighetsfrånvändning som heter duga. De lever inte på samma planet som Amelia, Vecko-Revyn eller andra tidningar som vet att balansera drömmen med att det ändå måste kännas uppnåligt. Bara i MAMA kan någon svara en sönderstressad morsa med vidrig släkt att det borde komma en liten fe och göra allt bra igen. Det är på gränsen till knäppt. Vad gäller Lisa Fabre har hon antagligen boffat gifterna från sina doftljus lite för länge för att det ska vara bra för henne.

Jag vill ha en egen skärgårdsö

Idag åt jag lunch med min man på Sturehof. Stan är nästan tömd på folk. Alla är på "landet". Alla utom vi har land känns det som ibland. Vi åker utomlands, kompisarna badar vid egen brygga, Kompisar har inte egna land men sina föräldrars. Ärvda land i skärgårdsmiljö som kostar multum idag. Ärvda land inbäddade i vackra skogsdungar, bland björkar och ängblommor. Fan ta dem alltså. Nu skulle vi ha råd med ett land men nu har vi inte riktigt ork att leta. Lyxproblem va... älskar lyxproblem, mitt bränsle...

Men vi är inte uppvuxna med land heller. Eller jo, min farmor hade ett fantastiskt året runt hus i halvposha Onsala utanför Götebrog. Men det såldes när hon dog. Både min man och jag har mestadels varit asfaltsbarn. Även i vuxen ålder.

Ni vet inte hur bra ni har det. Ni med egna land som slipper trängas med alla andra på offentliga badplatser. Tystnad är en lyxvara. Icketrängsel en klassfråga.

Å andra sidan kanske ni tvingas dela hus med hela fan och hans moster, vad vet jag.

måndag 23 juni 2008

Dr Phils tårar

Jag grät till Dr Phil idag. Gud vad pinsamt. Fast ändå inte...

En sådan där dag ni vet...

Åååååh vissa dagar alltså. Jag tror mig vara en relativt rutinerad småbarnsförälder, skattebetalare och vuxen. Men jag tappade bort min mobil i Götet så nu får jag inte tag i alla jag ska ha möten med i morgon och efter dagis var jag så dum att jag:

1. Bara tog med dotterns cykel varpå det blev bråk hela vägen runt sjön
2. Handlade ihop med två skittrötta dagisbarn, varpå varor i korgen flyger, alla gnäller och alla skriker på varandra

Hej, jag heter Belinda och jag är lite efterbliven.
En sådan dag är det.
Jag vill bara ömsa skinn.

Varför har vi sån elak mamma! skrek dottern till dråga på allt.
Varför har jag så elaka barn, ville jag skrika tillbaka men hela affären var full av andra föräldrar med för tillfället lydiga barn så jag sket i det.

När vi kom hem hällde sonen ut min peelingkräm från Dermalogica i badet.

Malin Wollin ratar Odd Molly

Folk! Glada nyheter! Jag har fått ett mejl från Malin- fotbollsfru, kolumnist, aftonbladetbloggare, gravidbloggare - Wollin. Hon har ratat en Odd Mollyklänning på stan på grund av att jag har neggat Odd Molly så mycket. Det är ju helt fantastiskt. 1-0 Belinda -Odd Molly. Eller egentligen är det väl 1-3000000000000 Belinda-Odd Molly. Det går ju bra för Perra och märket nu. Men alla vinster små blir en bäck till slut, det är min filosofi.

Malin hälsar att hon tycker att det är bra att jag dissar Odd Molly eftersom det är ett ängsligt märke men att det är ett förbannat vackert märke likväl. Och så är det ju ibland. Vackra saker kan vara helt fel tyvärr.

För er som inte riktigt vet vad det här handlar om kan jag uppdatera nu med en gång. Jag har Odd Molly-ångest. Min generations kulturtantmode. Klädmärket som snart pryder varenda mediebrud. Linda Skugge, Malin Wollin (nix, no more), Emma Hamberg, Martina Haag, alla tjejer på SVT. Alla. Har. Odd Molly-koftor.

Odd Molly gör klänningar. Koftor också. Och jackor och toppar och kjolar och underkläder och strumpor. De gör massor av fina kläder fast det ska alltid gullas till med rosetter och sidenband och det är bondromantik för hela slanten och små lappar på kläderna och grundaren Per Holknekt snackar i intervjuer om den här mystiska kvinnan som är Odd Molly. En free spririt. Även på klädmärkets hemsida märks den här livsstilen av. Odd Molly står för något mer än att bara vara en kofta. Det handlar om en kvinna som är stark och självständig och kan själv och inte klär sig slampigt utan fräscht och helt och rent fast med någon galen detalj (typ en rosett på strumpkanten) och hon är jordnära och robust och går sin egen väg. Det kanske är där det blir stopp för mig då. Jag klarar inte att Odd Molly är en livsstil, inte en tröja. Jag vill köpa kläder inte en kvinnopersonlighet. Lämna mig ifred, Odd Per. Men det funkar uppenbarligen, att sälja en image till oss kvinnor. För att vi är ängsliga? Medvetna om hur många fällorna är därute? Odd Molly är en hederlig mamma med nyskalad potatis i skålen på armen. En frisk oskuld på 19 år. Eller en 23-åring modell som även skejtar och som går sin egen väg. Tjing! Toppenroller, alla duger och ingen blir stenad. Inga GUESS-slampor eller GUCCI-divor eller H&M-wannabees in sight.

Men som sagt, jag vill inte köpa en hel livsstil. Problemet är bara att jag ofta misstas för en Odd Molly-kvinna, därav min besatthet med märket. Varochvarannan dag träffar jag på någon som: "Vet du, du skulle passa så himla bra i ett märke som heter Odd Molly". För att jag ser så hel och ren och frisk ut. För att jag är robust och äppelkindad. So be it. Någon Odd Molly-klänning åker inte på. Dessutom är det få av oss som ror hem att bära upp en kofta med små sidenband på. En kofta som egentligen passar våra döttrar bättre.

Eller hur Malin.

Är Bengt Ohlsson den gnälliga gubben?

Nu har jag läst ut Ur Vulkanens mun. Skitbra. Hoppas Helena von Zweigbergk får Augustpris för den men det får hon inte. Den kommer att anses för "kvinnlig" för juryn även om det inte uttalas, eftersom den handlar om en kvinnans (självupptagna) relation till alla omkring sig, inte om Gregorius eller någon liten underdog som växer upp i folkhemmet eller en alkispappa som byggde folkhemmet och bla bla. Jag undrar om inspirationen till surgubben i boken kommer från hennes egen Bengt Ohlsson. Han är ju så jävla gnällig i sina krönikor (han är mycket bättre som rådgivare i Amelia). Han är rolig ibland men mest bara gnällig. Helena är i alla fall min nya drömkvinna. Men hur står drömkvinnorna ut med alla surgubbar? Don´t get it.

söndag 22 juni 2008

Min bror och jag


Han är lite äldre än vad jag är (det hoppas jag att ni ser. Vi har olika pappor. Mamma var lite "vild" när hon var ung (Mamma, det var ett skämt, ring inte nu). Han är rektor på Bergsjöskolan och har dessutom läxat upp Janne Josefsson en gång. Bara en sån sak.

Ps: Om ni klickar på bilden så ser ni vilken konstig framtand jag har. Ni som har barn och inte vet hur ni ska göra med nappavvänjningen. Visa bilden och säg, vill ni se ut som hon där, hon hade napp alldeles för länge, då blir det så).

Sent in i matchen

Anonym: "Så himla larvig du är. Kan du inte tåla att någon kommenterar vad du faktiskt skriver och "nej, vi kan inte bli kompisar igen för du säger emot mig" så vet jag verkligen inte vad du har i bloggvärlden att göra! Det här känns som en sandlåda. Stå för att du dricker rödvin på ett barnkalas när du skriver det och börja inte dra fram "Amen, det där var ju IROOOOONI, hajar ni inte att det var Jånni Balle som sa det" för då blir det rena rama femårsnivån. Acceptera att folk har åsikter eller lägg ner."

Hej Anonym. På min blogg får man inte ha vilka åsikter man vill, eller vara hur man vill, det har du snappat upp korrekt. På min blogg får man inte:

Ha Odd Molly-kläder
Vara amningsfascist
Läsa Family Living
Skriva "Jånni Balle"

Lykke Li igen

Jo, jag tänkte på det där dumma Lykke Li-citatet igen: "Jag kommer alltid att känna mig missförstådd. Typisk fisk, eller åttiotalist på 2000-talet i övergången från en analog till digital värld förlorar man sin själ".

Det måste ju vara så att hon vill känna sig missförstådd. Annars skulle hon ju inte säga så konstiga saker. Som kan missförstås.
Eller? Är jag ute och cyklar?

Does anyone care? kanske är frågan istället.

Cornelia



Tänker du brorsan, på hur vackra barn du gör.

Att åldras lite...

Så här är det. I helgen gick det verkligen upp för mig att jag inte är någon härlig 20-åring längre. Eller ja, jag är ju inte heeelt bakom, jag har ju ett pass där det står 34, och bekymmersrynkan är lite större och så men på midsommar. Bara ett syskonbarn ville stanna på festen. Hon är 8 år. Tjejerna som är 17 och 19 bara försvann. Här tänkte jag att hippa faster från Stockholm skulle få alla att vallfärda hem. Hahahahaha. Självdistans är kanske inte min gren ändå.

Nej, nu är jag det gamla gardet som stannar. Det är okej. Att åldras tar ju sin tid, jag tycker att principen är samma som vid en graviditet. Man har nio månader på sig att komma över chocken. Jag blev inte mamma över en natt. Jag blev inte 34 år över en natt heller. Jag kommer inte fylla 50 år i morgon. Helt okej. Det är skönt att vara den som stannar ibland. Någons mamma. Men ska det vara jag som tycker att tjejerna har för mycket smink nu? Eller att studentklänningen var alldeles för låg i ryggen, såg man inte nästan rumpan. Nu är det jag som bläddrar i deras tidningar, håller upp den och hojtar: "Nämen vad fan är det tjejerna läser". Nu är det jag som tycker att det går för snabbt, kvinnokroppar men babyfaces. Infosamhället, alla kan posera. Samtidigt är jag avundsjuk. De kan mer, de fattar större stycken, världen har krympt ännu mer i tvätten. Killar kan vara bättre kompisar men är också till att öva på. De ser smörgåsbordet. Det är nog både tuffare och enklare. Lite som det alltid varit med andra ord.

Se! Jag fattar. Lite kool är jag väl ändå då. Faster från Stockholm. Snälla. Det var ju jag som gjorde Fittstim. Den är väl bra?

Svar på tal

Mitt ursnygga syskonbarn Cornelia har svarat på mitt inlägg om "Göteborg":

"Ja, visst är det underbart i göteborg och visst önskar du väl att du ändå bodde här me oss goa göteborgare!
Alla syskonbarn som börjar bli stora och sminkar sig för mycket. Ja, vad ska jag säga mer än att jag borde ta åt mig, det var ju trots allt bara jag hemma. tack för den och tur för dig att jag har lite självironi och för att jag är så snygg så att jag kan bjuda på den!

puss&kram
Cornelia ;)

Åh, det kommer gå bra för den där bruden.

Unga säger så konstiga saker

Lykke Li är intervjuad i Aftonbladet idag. Citat: "Jag kommer alltid att känna mig missförstådd. Typisk fisk, eller åttiotalist på 2000-talet i övergången från en analog till digital värld förlorar man sin själ".

Eh, vad sa? Från analog till digital... förlorar man sin själ alltså. Hände detta när de analoga tv-sändningarna försvann?

Unga kommer verkligen undan med de absolut dummaste sakerna. I synnerhet om de redan är "konstnärer".

Sorgen för Göteborg

Varje gång jag fräser in med bilen i Göteborg, det är grådisigt som alltid och jag drar en lycklig suck när Redbergsplatsen anas på vänstersida, industrierna på höger. Då säger jag alltid till mannen: "Jag skulle kunna bo här igen, om din redaktör på Uppdrag Granskning kallar, säg att vi kommer. Jag skriver bok eller nå´t, ungarna kommer få det toppen, mormor som leker i timmar, morfar som inte leker men säger konstiga roliga saker". Sedan följer en helg med familjen, alla underbara syskonbarn (som nu börjar bli stora, sminkar sig för mycket och har hela världen för sina fötter) och jag tänker, herregud, det är här, just här jag ska vara. Inte i kyliga Stockholm som också är litet. Jag minns alla roliga kvällar, alla gamla tjejkompisar, Kickis och mina lååånga promenader i skogen bakom BÖ:s ridhus ojjandes över hur dumma i huvudet killar är. Några dagar senare, har gått Avenyn upp och ner och påmints om hur liten byn är, vinden har örfilat upp mig ordentligt, kommer ihåg den där tomma känslan när jag sökte till en turistlinje på Komvux efter gymnasiet bara för att mina kompisar också gjorde det. Minns Komvux-läraren som drog mig åt sdan och sa: "Ärligt talat, vad gör du här?", mina föräldrars skilsmässa när jag var 16 som fick mig att känna mig ensammast i hela världen ett tag, gymnasiegänget, gud vad lost vi var, minns att jag alltid var den som var singel, "Belinda, har du någon kille nu, du har väl det?". Jag minns hur instängt det var och hur jag längtade bort, så då kysser jag min familj och så brummar vi ut på motorvägen och jag höjer volymen på radion, barnen somnar och jag säger till mannen: "Eller du, det funkar väl bra som det är nu?"

Sedan börjar det om, några månader senare. Hemvändarromantiken.

Go Gubbe-skådning

Ah, vad är väl ett besök i Götet utan att träffa på den göteborgska arten "go gubbe". Det är en man i sina bästa år som jobbar som hantverkare, är allmänt tjötig, har hus och familj och kallar frun för "schärrringen".

fredag 20 juni 2008

Nä, bara skojade



Okej, innan hela maffian bajsar på sig vill jag tillägga att det var ett skämt. Däremot, firar en toppen midsommar med min brorsa, svägerska och alla barn. Min svägerska har gett mig finaste presenten idag. När jag var lite red jag på Nääs ridskola. Jag red i grupp och kunde bara drömma om egen häst (inte synd om mig, vi hade ju råd med ridskola men ni fattar...). Man tittade storögt på brudarna på egna hästar. En dag... tänkte jag. Idag satt jag i ett tomt ridhus på Nääs. Min svägerska har häst och är världens bästa ridlärare (fast hon ger bara lektioner då och då, hon är chef annars) och idag fick min dotter sitta upp på en liten ponny och min svägerska hade privatlektion med henne. I ett tyst ridhus, där solen kastade skugga över manegesanden, under tiden satt jag på en plaststol och fick blicka bort lite tårar. Min dotter satt andäktig rak i ryggen. Är det min dotter? Och hon tränade halt och att vända.

Åh, känns verligen ingen sorg för mig Göteborg...

Fyllefest i Götet




Här ser ni min svägerska G och jag! Vi har sänkt en kvarting var plus lite öl. Plakat. Sååå kul. Ciao!!!!!!!!!!

torsdag 19 juni 2008

Go Midsommar!



Foto: Caroline Byrmo/Aftonbladet, Klänning: Åsa Nilsen.

Hörrni, Tack för att ni förgyller mitt bloggande med era bitska (nej, jag håller inte på att bajsa på mig på bilden tack så mycket, men jag har en midsommarspecial i Aftonbladet i morgon), cyniska, roliga, värmande kommentarer. Nu ska jag flämta med släkten några dagar i Götlaborg. Janne J, here I cooooome.

Snälla mediekvinnor och snuskiga mediegubbar

Hanna Hellquist (27 år) skriver krönikor i DN På Stan. Hon gör också intervjuer i DN Söndag ibland. Idag har hon skrivit en krönika i På Stan om hur hon var "tantsnuskig" i sin ungdom. Hon beskriver Andrej, den unge. Som hon hade ihop det med. Jag kommer på mig själv med att tänka ett "ääääntligen". Min bransch kryllar av begåvade kvinnor som allt för ofta tyvärr är alldeles för smickrade av att kvala in på mediegubbarnas "snyggast-i-branschen"-lista. Eller, någon som kan vara astuff i spalterna, spelar gärna musan in real life. Och gubbsen myser och vet att det är så. It´s vardagslife även i medieghettot. Jag spelar det där skitspelet ibland också.

Och män beskriver gärna i litteratur, krönikor och bloggar kärlek och lust och gubbsnusk till (yngre) kvinnor - jag tänkte inte bara på Per Hagman men okej. Män knullar och är Ögat. Kvinnor knullas och är musan. Men så kommer Hanna en vanlig torsdagsmorgon och river av lite tantsnusk. Inget märkvärdigt. Bara en krönika. Men ändå. Lite mansmusepoesi inte en dag för sent. Och jag hör mediegubbarna sucka mitt i kaffekluncken. Gör det.

onsdag 18 juni 2008

Bobbo skäller ut mig!

Skickade just ett sms till Bobbo Krull och föreslog lite tider för möte nästa vecka. Svar:

"Min första tanke: VEM FAN HÖR AV SIG UNDER PÅGÅENDE FOTBOLL? Min andra, DU så klart.."

Ursäkta mig dåda. Men det är ju inte som om vi håller på att vinna eller nå´t.

Syrgas till läsarna

"L" skriver: Blir väldigt nyfiken på boken men det verkar som om de borde skicka med en tub syrgas till alla som köper den.

Haha. Jaaa! Om Camilla Läckberg kan skicka ut ett stort badlakan på sig själv tillsammans med sin nya deckare borde ju den här boken ha lanserats ihop med en syrgastub. Klockrent. "L" har en PR-konsultkarriär på g här.

Okej, lite självinsikt

Men så nu när jag hackade grönsaker till middagen slog det mig- jag är lite eh, slow ibland- att den där surheten finns ju i mig också. Det är därför jag blir så illa berörd, förutom att det är vidrigt att läsa om barnen och den mentala misshandeln och så men ändå. Ibland hör jag ju även min egen röst och tänker "det där var väl ändå inte jag"... Eller hur man vaktar den andre. Ni vet, "kontraktet". Det är du och jag nu älskling. Det är ju ett magiskt löfte, men ibland, i de tristaste diskstunder- även ett hot. Du och jag, du vet det va? Allt det där som man sörjer lite när det har gått några år och den berömda förhandlingen tar allt större plats. Vi som inte brydde oss.

"Det är faktiskt din tur att..."
"När kommer du hem då?"
"Varför är det bara jag som...?"

Men jag vill vara mer och bättre än så. Jag vill inte vara ogin och snål. Jag vill lägga ut världens som ett smörgåsbord åt min älskade och åt mina barn, här, allt det här är ert.

Jag vill. Och jag älskar mer än jag är förgiftad. Vilken jäkla tur!

"Ur vulkanens mun" är en intellektuell Bitterfitta kanske.

Jag vill inte men jag måste!

Jag känner att jag måste varna er för Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Har ni läst den?
Oh my god. Ångesten dryper från sidorna. Som fettfläckar droppar de från boksidorna och kladdar mina händer.
"Jag kan inte andas" suckar jag om kvällarna och mannen frågar varför jag fortsätter läsa.
Jag vet inte. För att den är fantastiskt välskriven. För att det är som att se en bilolycka, stanna och inte kunna röra sig därifrån, måste titta.
Jag kastas mellan att älska den här boken och vilja slänga den (karaktärerna) i väggen. För deras surhet, bitterhet, för vad dom gör mot sina barn herregud, och mot varandra. För att dom stannar i sitt äktenskap.
Mental misshandel. Rollerna. Fällorna.
Ändå fortsätter jag.
Sedan kommer jag på mig själv med att vara så förbannat kär i min man.
Vi får aldrig blir så där sura och elaka mot varandra och jag älskar honom. Han är en bra man och en fin pappa.
Och i dag ska jag krama ungarnas händer lite extra när vi går hem från dagis. Försöka kanalisera all den där kärleken som
inte går att beskriva eller förklara. Som gör en både livrädd och dödsföraktande samtidigt.
Och Helena von Zweigbergk har jag alltid gillat trots att jag inte känner henne. Hon verkar så klok bara.
Men boken- jag måste kasta den i väggen då och då.

Jenny, klänningen är postad nu!


Det är slitigt att vara skribent

I dag har jag tagit mig en timme innan jag hämtar på dagis för att läsa lite ur min favoritbok.


Näääää, jag bara skojade lite dåda. Här ska Vougas och jag har köpt Amelia. Jag älskar det tantiga och bonniga i Amelia. Att det är så... vanligt. Sån där som man innerst inne är. Mest älskar jag Bengt Olssons frågespalt och förstår inte hur redaktionen kan gömma den typ längst bak. Bengan som svarar så bra och nyktert, som en svensk Dr Phil nästan.

Momzillas

"Fia" skriver: Jag är livrädd för mama-modet. Livrädd för alla blivande mamas som kollar in förlossningssalar som vore det venuen till deras bröllop. Själv är jag en rätt trött mediabitch. 32. Knocked-up.

Belinda svarar: Välkommen Fia, till mammavaginan där du nu kommer att bo i några år framöver. Det är väldigt mysigt och fluffigt här. Men bara på ytan. Precis som i skräckfilmen lurar alltid någon skenhelig varelse i vattnet redo att sätta tänderna i dig (eller som i den där scenen i Reality Bites när Winona Ryder söker jobb på snabbmatsstället, den stämningen kan man faktiskt överföra på det så kallade moderskapet ). Varelserna som befolkar mammavaginan går under namnt Momzillas och är stora och köttätare. De livnär sig på kaffebönor och kan gå snabbt, jättelångt. Några Papzillas finns knappt, antingen är de kastrerade eller sitter med en öl i handen, betalar hyran och funderar på den där båten som var på bild i annonsen.

Mammastövlarna, hur tänkte jag?


När jag var mammaledig med min son regnade det mycket. Hela hösten. Jag tålde inte alla de här regnstövalrna som var högsta mode då, med gulliga blommor och mönster på. För mig är regnstövlar antingen
a. gröna
b svarta
c funktionella och höga i skaftet

En dag på Götgatan, i en tantskoaffär, hittade jag så Hunter-stöveln.
Den perfekta regnstöveln.

Några dagar senare upplyste en vänlig själ mig om att dessa stövlar är berömda för att Kate Moss stövlade omkring i Hunters på en festival. Haha. Jag och Kate alltså. Hon med sina pyttesmå minishorts och genomskinliga toppar och västar och slängande hår. Jag med Kalle Anka paraply, två väskor (jag är inte galen, Karin ska få den ena, inhandlades på Kreta för en billig peng) och blommig snäll klänning.

Ett tag senare kidnappades Hunterstöveln från både Kate och mig. Nu var det en MAMA-stövel på allvar, i alla fall i Stockholm. Alla mammor på stan gick runt i Hunter-stöveln. Det var Hunter. Hästsvans. Väst. Latte. Vagn med tre hjul eller fyra väldigt små (det här att yngre tjejer väntar med att skaffa barn, kan det vara att de är rädda för mamma-modet?). Stöveln började till och med säljas på Mrs H.

Så nu står jag här. I stöveln som säger mer om mig än vad jag vill. Å andra sidan, det är ju bara en jävla stövel. En väldigt bekväm sådan också. Å någon Kate Moss blir jag ju aldrig ändå.

Tomas Bodström älskar spelet

När Tomas Bodström står i teve och myser om att han absolut inte ska rösta igenom regeringens dåliga FRA-förslag (trots att hans regering kom med ursprungsförslaget) så kan jag väldigt exakt sätta fingret på vad jag tycker är så vidrigt med politik.

Spelet. Jag uppskattar inte spelet.
Men spelarna älskar det.

Greider&jag/Aftonbladetkrönika

Nämen, vad hittade jag hemma hos Karin igår?




Just det, Stil och politik av Barbro Hedvall och Göran Greider (väldigt sött omslag). Vilket sammanträffande. Jag har ju skrivit om Greiders antistil här på bloggen förut. Och nu, i min krönika i dagens Aftonbladet, tuggar jag det eeeen gång till.

Litet utdrag (Aftonbladet):

Men det finns ju kvinnor som också gärna vill visa upp sin antistil. Ann-Charlotte Alsted skrev om märkeshysterin i nya Sex and the city-filmen på Aftonbladet Kultur och avslutade med att redovisa sin egen ”dagens outfit”. Till exempel underkläder inköpta i mataffären. Kanske var det ironiskt menat men ändå. Jag känner kvinnor som aldrig skulle drömma om att stoltsera med att deras underkläder faktiskt är köpa i mataffären. Men har man ekonomisk eller socialt hög status kan man ju ha råd med det. Och alla vet ju att Greider skulle ha råd att INTE se ut som en uteliggare. Att "klä ner sig" är en typisk hobby för de privilegierade. Och ja, både Göran Greider och Ann-Charlotte Alstadt är privilegierade// Jag skulle tycka att det var kul om Göran Greider snackade om det här i intervjuer istället för att kokettera med att t-shirten var en julklapp från mor och att moderslavarna är idioter. Visst är modeslavarna idioter till och från. Men någonstans är ju hela konsumtionsdebatten så som den ter sig på tidningssidorna ett haveri. Från båda håll. Jag längtar efter smarta röster och nej, jag tror inte att det är min röst vi behöver heller. Det är någon med både köns- makt och klassanalys samt omvärldskoll och lite humor och självdistans innanför skjortan eller nerstoppat i väskan. Var finns denna människa? Någon?

Jenny Östergren har vaknat på fel sida

Jag hörde precis Jenny Östergren svära i studion, "kan någon tala om vad fan..." sedan bröts det. Hon är Suuuuur.

FRA eller Zlatan

FRA-lagen V EM i fotboll. Eller FRA-lagen V Semesterplanerna. Eller...
Tur att det inte görs någon stor SIFO på vad svenskarna bryr sig om mest just nu.

Blåser i TV4

Det ser väldigt lustigt ut med den lilla EM-kuben till studio som Morgonsoffam på TV4 använder sig av idag, den som står uppsmälld i Kungsan i Stockholm. När det blåser så blåser det rakt in. Idag ser Jenny Östergren faktiskt nästan arg ut över hur det blåser. Och det ser ju löjligt ut.

tisdag 17 juni 2008

Linda Skugge, släng dig i vägga



Ve och fasa. Vad ser jag hemma hos J?


Inte mindre än tre alkogel på spishyllan. Hennes bakteriefobi börjar gå för långt. I must help mummy. Alkogel=mammanapp

Sex and the bimbo-debatt

Hans Wiklund ska ha sagt i radion att tjejer som gillar Sex and the city-filmen borde straffas med att bara få halva mäns löner. Ungefär som nu då? Men så får han ju tycka om han vill, att det är en ytlig dålig film med ett ytligt dålig budskap. Jag tycker själv att hela SATC-hysterin börjar bli lite väl mycket. Jag har inte ens lust att se filmen längre.

Men jag gillade verkligen teve-serien men SATC är som Dallas för mig. Fin såpaunderhållning i sin genre. Eller nej förresten, jag ser hellre om gamla SATC-avsnitt än Dallas. När jag var gravid andra gången och gick över tiden tittade min man och jag på SATC hela kvällarna för att slippa vara nervösa. Funkade jättebra.

Men det roliga med Wiklunds lilla utspel är att han tycker att om man ska lägga pengarna på något ska man gå och se Hulken istället. En grön arg man med övernaturliga krafter istället för shopoholicmansätande kvinnor.

Hugget som stucket säger jag.

Lilla katt

MIn dotter har fått en katt. Jag hade hund när jag var liten. Katter förstår jag mig inte på. Men jag vill att mina barn ska ha djur omkring sig och katt verkar lite enklare än hund. Jag tror att jag tycker att katter är för självständiga. Okuvliga. Att man verkligen får jobba för deras respekt. Det är ju å andra sidan väldigt fint. Hundra kan ju vara lite ögontjänare så där. Men jag minns hur jag grät när min hund, Alex, dog. Han var enögd på slutet, fick starr. Jag grät och grät. Det var livets hårda skola. Människor och djur försvinner.

Åh, jag hoppas att det tar en evighet innan den här katten försvinner. Jag vill inte att min dotter ska lära sig för mycket om livet för tidigt. Jag vill fortfarande att hon ska tro att pappa och jag, vi kan skydda från allt ont.

Nu blev jag sentimental.

Kattungen bor hos dotterns dagiskompis, vi får den i augusti. Nu är den döpt i alla fall. Vi har varit där och klappat på henne.
Katten kommer få det bra hos dottern.

Björn Wiman hade förstått

Jag fick ett mejl från Åsa Linderborg på Aftonbladets kulturredaktion att min text inte kommer in. Jag som såg framför mig hur jag nu tog steget över till lite mer seriös journalistik. Minns ni att jag nämnde att de ville att jag skulle skriva under vinjetten "mitt lag" (1000 tecken). Jag tolkade ämnet men det gick uppenbarligen inte så bra för mig.

"Mitt lag"

Jag: Kulturen vill att jag ska skriva något kort om ”mitt lag”.
Min man: Du har ju inget lag?
Jag: IFK Göteborg?
Min man: (suck)
Jag: GAIS? Jag hejar alltid på underdogs.
Min man: Visst, jättefint av dig. Är det till Aftonbladet? Gör en drömknullelva då.
Jag: Men jag vet ju inget om spelarna?
Min man hämtar datorn och börjar googla olika spelare.
Min man: Vill du ha Zlatan?
Jag: Ja, gud ja! Alla vill väl ligga med Zlatan.
Minman: Skulle Zlatan vara snygg om han inte var Zlatan.
Jag: Inte lika, men jo.
Min man: Han ska vara anfallare ihop med Adrian Mutu.
(Man visar bild på Mutu)
Jag: Ja, han ser okej ut. Ta honom!
Min man: Vi måste ha en stark backlinje.
Jag: Mellberg är ju snygg!
Min man: Honom kommer du få skit för! Vi gör så här: Marco Materazzi, Olof Mellberg, Lilian Thuram, Gianluca Zambrotta.
Jag: Hur ser dom ut?
(Man visar bild på Materazzi).
Jag: Åh, tatueringar. Vi tar honom!
Min man: Det var han som Zidane stångade. I mål då?
Jag: Han Rami eller vad han heter, han är söt.
Min man: Rami Shaaban. Okej. Han här då?
(Man visar ny bild)
Jag: Neeej!
Min man: Fast han är grym. Du måste ju verka trovärdig också.
Jag: Jag vet. Nuno Gomes, han är ju så söt!
Min man: Nej det här går inte, Jag lägger ner. Du får göra det här själv.

Du skall icke...

Jag borde göra mina kvitton.
Jag borde betala lite trängselavgifter.
Jag borde städa garderoben.
Jag borde skriva färdigt två texter till Aftonbladet.
Jag borde gå på ett jobbmöte.
Jag borde duscha.
Jag borde ringa några samtal
Jag borde fakturera.

Jag borde inte läsa Chic
Jag borde inte surfa
Jag borde inte ligga på sängen
Jag borde inte...

Hur var det? Hade någon en adress till ilandsproblemsajten?

Vart ska kidsen ta vägen?

Här där jag bor ser jag grävskoporna från fönstret. Kommunen river fritidsgården. Fy fan.

Mitt sista ord i alkoholdebatten

Hillevi Wahl ställer frågan på sin blogg om vi kan bli "kompisar" igen, hon och jag.

Jag tror faktiskt inte det.

Jag kan vara skittaskig mot folk och då får jag ta att få igen det.
Jag skriver saker på min blogg som jag får räkna med tolkas (och tolkas gör det!)
Ibland skriver folk elakt om mig. Då blir jag skitsur (ibland) men vet ju att så ser reglerna ut.
Det kan vara väldigt jobbigt när någon är elak eller sur mot en offentligt, det tycker alla från och till, ingen skakar bara av sig saker även om vi låtsas. Mediabranschen är full av gör-det-själv-superhjältar med hål i sömmarna. På kammaren biter man på naglarna, ifrågasätter sig själv, frågar kompisar om råd, funderar.

Sedan finns det här. Att få en hemmagjord missbruksdiagnos samt outas som någon som varit packad på barnkalas och har alkoholindränkt snuttefilt. Där går min gräns. När det blir rena lögner för att någon vill vara lustig på min bekostnad. Då blir jag bara ledsen. Inte arg.

Sedan kan jag bjuda på om/att det finns människor vill göra mig till slagträ i sin debatt om huruvida föräldrar (mommy dearest) ska få dricka överhuvudtaget när de fått barn.

Gör det. Anklaga mig för att glorifiera alkhol eller tyck att jag är för mycket fel sorts mamma. Be my guest. DET kan jag ta. Men inga knivar i min rygg, tack.

måndag 16 juni 2008

You cant handle the truth

Dottern: Du har större rumpa än pappa, mamma

Kvarting till salu?

By the way, ingen som har en kvarting hemma? Systemet stängt och levern lite bräcklig.
Barnen ska lägga sig snart så det är ingen fara.

Vassa gänget

Åh vad vassa ni är. Man kan få snabbsvar direkt om allt, från Jane Austen till ja, vad fan som helst.

Kan ni Jane Austen?

Är ni några därute som läser Jane Austen förresten. Behöver tips om var man börjar. Vilken bok?

Nu är jag rädd

Nu börjar jag bli nojjig. Så många gånger som jag har visat prov på allt från humor till självdistans på bloggen. Allt kommer vändas mot mig. Minns ni när jag skrev att jag ville att mina barn skulle sola, för att det är trist med bleka barn. Det var ju ett skämt. Men om en medlem av mammamaffian just ställt en hemmagjord alkisdiagnos på mig, vad blir det nu när jag gett barnen brännskador. Eller när jag skrev att jag var laddad för barnkalaset med tårgas. Tror alla att jag mejade ner ungarna.
Fan.

Eller så tar jag till mig Henrik Schyfferts visdomsord: Det finns två dörrar i livet att välja att gå igenom: humordörren eller ångestdörren.

Gissa vilken jag väljer.

Påhopp igen

Hillevi Wahl igen: "I vart och vartannat blogginlägg hyllar Belinda alkoholen, sin vuxenvälling.
Som så många andra pubertala mediamänniskor. Det verkar som om alla i mediasvängen har en alkoholindränkt snuttefilt som de vägrar släppa. Seems a lot like an addiction to me."

Jag känner bara hopplöshet när jag läser det. Jag tänker inte sluta skoja på min blogg. Kalla rödvin för mammavälling. Eller berätta om när jag varit ute och festat. Men det rör sig inte om vartannat blogginlägg med det liv jag lever, långt ifrån. Kanske om jag visste att det skulle bli reaktioner, hade jag redovisat att "mycket vin" inte alls var det men jag gillar ju att provocera lite också. Och visst, om Hillevi vill göra en billig poäng, be my guest. Om hon tror att alkohol är min snuttefilt, hur ska jag försvara mig. Det är även under min värdighet att försvara mig mot det påhoppet. Fullkomligt under min värdighet.

Nej Hillevi, ingen love and peace mellan oss.

Aftonbladet kultur

Jag håller på med en kort text till Aftonbladet Kultur. Om fotboll. Jag vet inte om kulturen kommer gilla min vinkel hehe. Vi får se. Jag hojtar när/om den publiceras.

Kyckling in da house

Jag tror att den rätta Jenny har hört av sig. Mejla mig. belinda.olsson@aftonbladet.se
Men det här var kul.
Jag ska rensa lite till och återkommer med fler klänningar kanske.
Synd på Sandra bara, tror hon hade varit snygg i den.

Sandra, är du gul?

Om inte Jenny hör av sig, någon annan som vill ha en skitsnygg gul klänning, strl M?
Sandra kanske? Du är snygg i gult tror jag. Och som tack för att du "försvarar" mig när folk blir lite hispiga...

Jenny, ville du ha den gula?




När jag skulle visa upp den porriga franska versionen av min första bok blev en av er, Jenny, kär i denna gula klänning från Zara. Jag har insett att jag inte klär i gult så mejla din adress till mig Jenny så postar jag kycklingen. belinda.olsson@aftonbladet.se

Lite fortsättning på "Är jag en alkismorsa?"

Anonym skriver: "...sedan tänker jag ju också på folk som läser din blogg och bara "Hey, jag har skaffat barn men inte FAN tänker jag ändra på mitt liv för det, närå, jag ska festa och shoppa och gå på bio som aldrig förr. Belinda håller med mig!!" För jag vet ju att det inte är så du menar. Och det är de barnen jag har lite ont i hjärtat av, för föräldraskapet handlar ju trots allt om en del uppoffringar. Det pratas om "uppoffringar"när man får barn."

Att folk inspireras av mig, tror att det går att ha familj och fortfarande ta en sväng på H&M OCH parta, tar jag som en självklarhet. Unga brudar idag är smarta (och om unga tjejer kan lära sig en enda sak av mig, låt det bli: välj en partner in crime som vill vara förälder. Inte en Nicola Ingrosso).

Den största lögnen som samboende föräldrar med okej inkomster lär ut om att få barn är att man måste göra avkall på sig själv och ja, prioritera bort sina egna intressen helt i några år. Om man är rädd kanske man gör det. Skönt att gömma sig lite bakom sina ungar kanske. Men om två vuxna människor som är schyssta mot varandra bor ihop och får barn, och har livssuget kvar så kan man hjälpa varandra att fortfarande vara sig själv. Barnen är inte min uppoffring, inte gränsvakten mellan livet och mig.

Jag skulle dessutom tro att det är annat än barn som skapar de stora ringarna på vattnet, till exempel karriärer. Vad tror ni män- historiskt sett och nu även kvinnor- har varit tvungna att offra mest för. Sina barn? Eller jobbet?

Det som blir annorlunda (förutom att man inte alltid sover så bra och är trött) är att man måste förhandla mer. När man går från singel till att träffa någon, då börjar förhandlingen. Den "förvärras" när man får barn. Man måste förhandla om tid och utrymme. Det är förändringen. Det är en jävligt jobbig förändring eftersom det blir så tydligt att man inte bara kan ta alla beslut själv. Är det en uppoffring? Jag tycker mer att det är en logisk konsekvens av att träda in i en familjekonstellation. Men det suger ibland. Jag hatar förhandlingen så mycket ibland.

Sedan vet jag att det finns föräldrar som anser att ett gott föräldraskap innebär att man faktiskt gör avkall på sina egen intressen. So be it. Jag tillhör uppenbarligen inte den falangen. Jag går inte ut så ofta, kanske 1-2 gånger i månaden, men jag skulle inte sluta för att jag tror att jag är en dålig förebild för tjejer. Våra barn går på dagis. Vi jobbar. Vi försöker hämta tidigt. Vi är som de flesta andra. Men folk pratar om att "jo, men i några år kan man ju pausa sitt eget liv för familjen" eller "lika bra att skaffa barnen tätt och få det överstökat". För mig är det albanska, jag fattar ingenting. Skaffar man barn för att få det överstökat?

Men jag skaffade inte heller barn för att sluta existera. Im still me.

söndag 15 juni 2008

Knitta please


Min kompis Magdas crew Knitta please har (stickat) invigt en ny affär i Austin. Fin lyckstolpe va!

Är jag en alkismamma?

Okej, jag skrev att jag drack "väääldigt mycket rödvin" i dag och det har kommit in en kommentar från en tjej(?) som undrar om jag var ironisk med att jag drack massor av rödvin på kalaset. Hon tycker att det är fel, bör tilläggas. Bloggaren Hillevi Wahl har också ondgjort sig. Men herregud, ta´t lugnt. Jag drack rödvin men jag var ju inte packad. Har man druckit så mycket rödvin som jag gjort de senaste åren blir man immun. Ja, DET var ironiskt. Lyssna. Vi var 20 pers, över hälften vuxna, det var inget barnkalas utan öppet hus för våra kompisar (och deras ungar). Jag drack några glas vin men men blev ju inte i närheten av packad. Packad blir jag på stan med mina grrls. Inte på dagis...

Jag blir inte full med mina barn. Men jag tillhör inte heller den falangen som blir nykterister och antisockerkämpar på kuppen. Jag slutar inte med vin på våra middagar och fester. Jag minns min egen uppväxt, 70 och 80-tal, då pappor rökte i bilen och alla drack rödvin och vi barn kutade omkring. Det finns sprickor i den kristallen också men idag är det hjälm på barnen då de ska krypa och de får inte ens gå bakom husknuten själva. Föräldrar slutar existera som individer när de får barn för att "satsa" på familjen. Träffar knappt kompisar längre, glömmer hur en barrunda på stan, en timme i gymmet eller ett planlöst flanerande på H&M egentligen känns. Vi är skilsmässobarnen, nyckelbarnen, som gick lite vilse på vägen. Vi började knarka trygghet. Vi blev duktiga men mer då?

Skål.

Family Living och jag


Vi hade 20 pers över. Hälften barn. Jag stod halva natten och bakade chockladkladdmuffins och bullar. Men äh, det gör inget, jag säger som Charlotte Perrelli, jag älskar att finnas där för andra.

Nä bara skojade, kladdmuffins hade min fru Jenny gjort och bullarna var från ICA.

Rödvin

Vi ha haft öppet hus för våra kompisar och deras barn för att vår dotter har fyllt fem år. Jag har druckit väääldigt mycket rödvin. NI vet vad jag säger. Rödvin=mammavälling

Öppna ögonen, Göran Greider!

Förra söndagen porträtterades Martina Haag i DN på ett väldigt stereotypt kvinnligt sätt (amma, rusa mellan möten, hämta på dagis, releasefest, amma igen). I dag intervjuas Barbro Hedvall och Göran Greider aropå sin gemensamma bok om mode och politik. Bilden på framsidan av DN Kultur på de tu föreställer en proper kvinna som blickar nyfiket in i kameran och en blundande man, en man som vill visa hur ointresserad av yttre fåfänga han är. Ena handen gnuggar sig i ena ögat, ackompanjerat av rufsigt grått hår och flanellskjorta. Jag antar att även DN:s fotograf Thomas Karlsson tyckte det var kul om Göran Greider fick vara sig själv för en stund, han blundade väl inte och gnuggade sig i ögat på alla bilder? I intervjun förklarar Greider just hur fånigt mode är med alla dess lakejer och hur hans t-shirt är en julklapp från "morsan". Hallå! Jorden anropar Göran Greider. Du bryr dig. Din stil är att inte ha någon stil. That´s fashion my boy. Det här är också en vänstermanlig stil som jag avskyr. Jag föredrar kotlettfrillan eller supergayigt permanentat vilken dag som helst. Eller som Karin Olsson skrev i Expressen för ett tag sedan aropå Greiders carefree antikonsumtionsstil: Hur kommer det sig att alla som påstår att de inte bryr sig ser likadana ut. Det finns något värre än den käckaste konsumtionspåhejaren som glatt visar upp sin väska (för det börjar ju bli lite tacky eller hur) och det är människor vars stil ska signalera att här bryr det sig minsann inte. Dessa vänstermän verkar omedvetna om att detta funkar just för att de är män (könsanalysen har inte alltid varit vänstermännens starkaste sida).

Om Göran Greider var kvinna skulle han med 97 procents säkerhet:

färga håret (en period i alla fall)
vara intresserade av kläder eftersom den där kaggen måste döljas lite
Inte kunna se ut så där och vara chefredaktör på Dala-Demokraten

Det funkar också för att Greider-gubbsen har status. Alla vet att Greider skulle ha råd att INTE se ut som en uteliggare. Att "klä ner sig" är en typisk hobby för de priviligerade. Och ja, Göran Greider är priviligerad. Våga säg det istället för att kokettera med att t-shirten var en julklapp från mor din och att moderslavarna är idioter. Visst är modeslavarna idioter till och från, men en blind idiot är även du, flanell-Greider.