Inte utan min dotter

I morgon åker dottern och min man till Cypern. Det är släkten som ska hälsas på. Sonen och jag stannar hemma nästan två veckor till innan vi åker ner eftersom jag ska jobba och både min man och jag ville ha ett barn hos oss och dottern är större och det är kul för henne att träffa alla och sen hittade vi en charterbiljett som passade mig och lillen bra om två veckor.

Men nu har jag stor ångest.
1. För att vi splittras
2 Jag ska vara ifrån dottern, Vi är nära.
3 Det blir tomt och sonen kommer ju inte fatta varför det är så tomt...

På pluskontot.
1. Min mamma kommer i morgon och håller mig sällskap tills vi sen åker. Snälla mamma.
2. Dottern får känna sig stor och hänga själv med pappa (farmor åker med också) och släkt
3. Jag får öva mig på att vara tuff och släppa kontroll

Till saken hör att jag var ifrån båda ungarna och mannen i två veckor en gång. Då var alla utom jag på Cypern. Då grät jag i två dygn sedan jobbade jag massor och träffade kompisar och tiden flög och jag var utvilad. Men nu, vet inte varför det känns så här. För att vi blir halva? Jag vet inte vad jag gnäller över egentligen, eller hur? Det blir toppen för dottern där. Men jag kommer att sakna henne och är så rädd att hon ska sakna mig och tycka att jag sviker henna och att det ska kännas tomt när vi är "halva". Jag kommer sakna min man jättemycket. Jag nojar också för när jag ska flyga själv med sonen. Väskor och välling, pass, biljetter och stånk. Jag hör ju hur det låter. Hallå, alla ensamstående föräldrar där ute, här har ni en pussy så det bara stänker om det.

Säg något snällt...