måndag 4 augusti 2008

Hur väljer man sina krig?

Det pågår en debatt här på bloggen. Om man ska ta strid för allt vad gäller jämställdhet jämnt eller om man - som jag tror på- ska välja sina krig.
Malin undrar just: Vad betyder det då, att välja sina krig?

Jag menar så här, kan ta ett exempel från Aftonbladet där jag är anställd. Jag la snabbt ner att klaga varje gång jag kände att det utifrån min övertygelse fanns skit i tidningen. Jag la ner därför att folk blev:
a trötta
b slutar lyssna, "åh nej, nu ska hon klaga IGEN".

Är det fegt eller dumt av mig att välja mina tillfällen. Det får man gärna anse. Men det är min övertygelse att det funkar bäst om man inte alltid är den som kritiserar. Utan att man väljer ut sina tillfällen och satsar energin på att verkligen förändra då. Samma hemma- varken min man eller jag orkar klaga på den andre så fort vi fått tvätta eller städa för mycket. Vi tycker inte det är värt kukfittbråken varje dag. Vi tar det som vi inte kan kompromissa med och tjafsar om ifall den andre ballar ur (sedan måste jag säga att vi faktiskt delar på fan allt, men är stereotypa mer i vad vi blivit bra på, han borra och bygga, jag puffa kuddar och köpa presenter). Samma med dagis. Jag vill att dom ska jobba mer med jämställdhetsfrågor men kan inte tjata om allt. Jag satsar på att försöka ta upp och förändra det jag tycker är väldigt viktigt( Tex, viktigt att tjejerna och killarn uppmuntras vara med i varandras lekar, fotboll etc, inte viktigt att bli sur om fröknarna kommentera att min dotter är fin i håret men inte säger det till killarna). Det kallas en strategi och vill man förändra något överhuvudtaget här i världen bör man skaffa en sådan. It´s politics. Jag tycker att det är väldigt basic att man gör så här. Eller? För sin egen skull också, hushålla med all den där härliga energin...

3 kommentarer:

emster sa...

Det är klart att man väljer sina strider. Kompromissar, tittar åt ett annat håll ibland för att kunna påverka när det verkligen gäller.

Precis som du skriver: att folk antingen blir trött eller slutar lyssna. Man behöver inte vara någon tjatmoster för att få den stämpeln. Det är det som suger och det är väl framförallt det som gör att man måste välja sina strider, bli lite mer slug, kunna prioritera i förväg.

Malinka sa...

Så måste man göra om man inte ska bli galen. I huvet. Och betraktas som värsta idioten.

När det handlar om detaljer får man ibland rycka på axlarna och gå vidare. (Fast hålla ett öga på detaljen så att den inte börjar växa okontrollerat och hota att ta över allt.)

Vilka strider man väljer beror på vad man inte tror sig stå ut med. Jag skulle inte stå ut med att ta 90% av ansvaret för barnen, och inte med att andra antar att jag gör det. Så jag tog striden med maken om föräldraledigheten (piece of cake, två minuters diskussion) och rättar milt dem som tror att nåt är min uppgift för att jag är Mamman (never ending story).

Linda sa...

Jag tror också på att välja sina strider, men det kan vara svårt med mitt temperament... Ett tillfälle då man ALDRIG kan backa för en fight är när andra människor hamnar i skiten om man själv låter bli att slåss. Visst kan man då själv hamna i en riktigt vissen sits, men då är det bara att tugga i sig.