onsdag 6 augusti 2008

Vi älskar våra barn

Min kompis och jag ligger i soffan och läser dumtidningar. Våra barn står vid varsin liten synt och spelar i otakt, gälla jobbiga oljud, man hör inte sig själv genom dom och på en "normal" människa skulle hjärnan dela sig som ett stengolv i ett jordskalv. Så som jag tänker mig att fångarna känner under förhör på Guantanamo Bay då de tvingas lyssna på dålig rockmusik omochomigen.

Min kompis: Bara småbarnsföräldrar kan ligga i det här oljudet och läsa vidare utan att reagera.
Jag: Jamen klart. Det enda man är rädd för att att dom ska ropa på en, inte lite oljud.

3 kommentarer:

Anna R sa...

Oh so true!
En annan grej jag upptäckt (sedan tvåan kom) är att man inte längre genast rusar iväg så fort det hörs ett litet snyft. Min nya regel är att om någon gråter HÖGT SOM F-N och det inte går över så är det läge att kolla. Annars inte. Tills dess ligger jag lugnt kvar i soffan. Det är ju inte jätteofta man får nöta på den ändå.

Linda sa...

Hahaha, klockrent! Där fick jag bevis för att föräldrar inte hör sina egna barn. För nog fan har de åsikter om hur andras barn lever om.

Carrie sa...

Dagens första skratt:
"Det enda man är rädd för att att dom ska ropa på en..."
Hahaha.

Jag minns den rädslan så väl, men nu är jag 40, sonen 17 och dottern 15.

Jag trodde aldrig att jag skulle någonsin säga det här, men det enda jag är rädd för idag är dagen de flyttar hemifrån och SLUTAR ropa på mig.