söndag 3 augusti 2008

Fula gubbar och medietjejer

"Jag och mina flickor slavade åt männen som profiterade på vårt arbete".

Man kan tro att det är ett citat ur en reportagebok om trafficking eller slavfabriker men det är som vanligt en svensk feminist med liiite kantring vad gäller perspektivet. Det handlar om journalisten Åsa Mattsson och hennes bok om sexism i mediebranschen.

Det är så många kulturkvinnor som skriver om hur allt går åt helvete för dom. Om patriarkatets svarta själ. Kvinnor och feminister skriver om helvete och diskbänkskedjor igen. Åsa Mattsson är intervjuad av båda morgontidningarna idag om sin självbiografiska bok om mediebranschen (kommer i sep, vilket PR-arbete redan). Hon beskriver hur hon varit beroende av män (hon har bland annat haft ett förhållande med Mikael Persbrandt, the sexy infant) och att det inte blev några böcker skrivna så länge hon var inne i ett förhållande för då passade hon upp män. Hon säger att hon svansat med i männens ledband även på sina jobb. Fan vad synd kan jag tänka då, att det tog en säkerligen smart kvinna annars, 49 år att komma till den insikten. Fyrtionio långa år. Varför Åsa?

Det finns så många exempel på till exempel kvinnor i min bransch som blir chefer och så tror alla att åh, nu blir det jämställt och fint här, äntligen, när det kanske bara blev värre. Många kvinnor är asduktiga patriark-utövare nämligen. Riktig grymma översittare. Jag tycker att det ibland säger mer om systemet och vad det gör med en människa (i de flesta fallen en man) än vad det säger om könen. En gång på Aftonbladet var vi flera medarbetare som tyckte det var lågt av någon nyhetschef att publicera en bild på Svennis och ett gäng nästan nakna brudar. Vilken idiot till man har gjort detta? frågade vi oss. Idioten var en kvinna. Men kanske ingen jättenyhet att kvinnor kan vara idioter (fast ibland börjar jag undra hur det står till med självbilden hos medvetna feminister). Men det finns massa män som bara lyfter fram andra män och hoppas att alla brudar ska äta upp varandra i självsaneringssyfte. Det jag kan förundras över mest är manliga (medie)chefer som gör offentliga snedtramp eller utsätter någon för sexuella trakasserier och sedan änddå visar upp sig med frugan på nästa julfest. Trots att alla snackar, låtsas som ingenting, för att det är hans priviligie att göra bort sig ibland. Och hur tänker frugan? Stand by your man- ett stundtals vansinnigt motto.

Tänker på det idag när jag läser om Åsa Mattsson. Det här är mitt enda feta tips till alla er unga brudar därute. Kriga inte med andra kvinnor om plats, snacka inte skit eller bitcha bara för att. Hitta ett litet entourage. Själv hade jag turen att Fittstim kom så tidigt i min karriär och vi lärde oss verkligen att inte vara rädda för varandra. Kunde Virtanen och Bjurman och Hagman och alla älska varandra så jävla hårt, ja, då skulle vi också. Lalla inte med dom manliga cheferna om dom inte förtjänar det. Fyll ut kostymen och tro på ert värde. Som när Carolina Gynning ska ha visat brösten på en mediefest. Hon är ju fantastisk grym på sitt eget vis, utan att behöva larva sig och visa tuttarna och spela crazy för snubbar. Spela ingens musa heller. Musor har bäst-före-datum och det går snabbt. Och ha kul. Glöm inte att ha kul. Det tåls aldrig att sägas tillräckligt många gånger.

Själv har jag nästan bara kvinnor att "tacka" för min journalistkarriär skulle jag vilja ta tillfället i akt och meddela. Anna-Clara Welander, Ann Fredlund, Carina Nunstedt, Maria Trägårdh, Monica Gunne, Lena Anderfeldt, jag har så sjukt bra erfarenhet av kvinnliga chefer att man ibland just måste undra vad som är fel på mig fast det är inget fel på mig. Sedan finns det vissa manschefer som jag verkligen verkligen tycker om. Anders Gerdin var en sådan. Han påminner om min pappa. En man av folket. Mycket magkänsla. Inte så mycket övers för det snobbiga. Svår att ha konflikter med. Kunde köra över. Men Rolig. trodde på mig. Jan Helin är en annan. Han är grym. Men mest är det kvinnor som banat väg för mig.

För mig har det alltid varit en myt att kvinnor bitchar och inte kan samarbeta. I min värld är det ofta män som gör det istället. Bitchar och tjafsar.

7 kommentarer:

emster sa...

Word.

Och tjejer som säger att de umgås lättare med killar för att tjejer är så bitchiga är totalt tappade.

Hur vi umgås är en liten give away på hela samhället. En tjej kan då och då bli insläppt i ett killgäng men aldrig att en kille (som inte är bög) hänger med en tjejgäng. Och vi tjejer jamsar med. Oh, så lätt det är att umgås med killar. Tjejer är ju helt hemska!!

Män är intrigmakare. I minst lika hög grad som kvinnor.

Det är sorgligt hur sömniga alla män i trettiplusålders är. En kompis berättade att chefen på hennes jobb (typ starx över fyrtiostrecket) hade frågat en tjej som gjort silokonbröst om han "fick känna".

Eller: en kille jag vet hittar ingen tjej att anställa. De har ju så tuff jargong på deras jobb så det måste ju verkligen vara någon som pallar trycket om de ska anställa en tjej. Underförstått att alla tjejer är sköra små dockor?

Men det allra värsta med allt är att man hela tiden måste känna sig så jobbig om man tar upp genusfrågan. "Kom inte med ditt feministsnack nu igen" suckar alla. Tjejer som killar. Det suger!

Heja din blogg Belinda. I höst ska jag ställa in åttan och börja kolla på ditt program. Promise.

Anonym sa...

Det där med entouraget är skitbra faktiskt. Jag brukar säga detsamma när jag föreläser för kids om att skriva. De säger alltid att de vill flytta till Sthlm.
-Stanna kvar i småstan, brukar jag säga, skaffa ett kompisgäng som gillar samma saker, utnyttja de regionala resurserna, skapa de egna spelreglerna, i stället för att kämpa i storstan med alla andra idioter.

Anonym sa...

En annan Åsa, Åsa Mobergs "Simone och jag" är också den en bekännelse av en feminist i teorin men inte i praktiken. I den ser hon på sitt liv i parallell med Simone de Beauvoir. Ingen av dem lyckades i praktiken. Mycket läsvärd.

Åsa Mattson synes mycket naiv och ha en lättsinnig inställning till andras pengar. Den entreprenör som satsade pengar i Salong K verkar hon inte ha någon respekt för utan konstaterar friskt att "När hon fick erbjudandet av ”Gunnar Mudder” tänkte hon: ”Yes! Den här mannen vet inte vad han gör!”" Inte nån särskilt bra början på ett fruktbart samarbete att lura den som satsar pengar på en vad ens agenda verkligen är. Den typen av samarbeten slutar ofta med en krasch.

Anonym sa...

Jätteviktigt att ta upp det här. Med en syn på alla människors lika värde inkluderar man sig själv och så lever man efter det. Man låter ingen utnyttja en. Men å andra sidan, utnyttjas väl alla i mediebranchen. Någonstans sitter det en man och tjänar feta stålar...Minns att Åsa var ihop med kille som skulle starta svenska playboy. Kanske är de ihop fortfarande...Den mannen hade jag lämnat, jag menar, det gåååår inte. Kärlek handlar om värderingar , det är viktigt att man ser någelunda lika på det som är viktigt.Hur skall vi komma bort från det faktum att kvinnor mer eller mindre medvetet ser sig som objekt och inte vågar "tappa" sin kvinnlighet för en sekund. Ta bloggarna, kläder och smink översvämmar alla bloggar- som om det vore så viktigt. Bland killarna är det annat. De kommer liksom före så länge vi själva sätter oss i den där objektsfållan. Få vågar stå för något i dag, alla flirtar åt alla håll. För att få vara med. Åsa gjorde vad hon kunde för att få vara med.Men tröttnade. Man kan säga två saker om det. Att hon kom till insikt om hur det är och drog en slutsats och tog en konsekvens. Hon vill inte lalla med längre. Eller så kan man kommentera vilken tid det tog. Men vem har mer gjort som Åsa? Vem har stått för något och verkligen petat på det där som hon gör? De flesta vågar inte välja sida. De flesta lallar på och är lite till viljes. Och ganska lite sig själva.För att få vara med. När jag var barn var journalister viktiga.Man vågade ta sig själv på allvar. Det är det Åsa längtar efter tror jag. Att få ta sig själv på allvar.Svårt när männen beter sig som de gör. man kan välja att blunda. Eller ta konekvensen. Ser fram mot Åsas bok.

Alex sa...

"Lalla inte med dom manliga cheferna om dom inte förtjänar det."

För något år sedan var jag på en redaktion där machostämningen dallrade i luften. Bakom stängda dörrar pratade kvinnorna om hur obekvämt det var, men ingen tog upp det med the big boss. När han en dag frågade mig hur jag trivdes sa jag något i stil med "jo jag trivs men det märks att det är fler män än kvinnor på redaktionen." Han frågade inte vad jag menade och än i dag är jag så grymmarns arg på mig själv att jag inte vågade säga som det var.

Malinka sa...

Den som hängt lite på insidan av den akademiska världen ett tag känner till allt om bitchiga män.

Det är ett krav för att vara professor, tror jag. Att man är bitchig. Och eftersom professorna är runt 80% män så följer att akademia är fullt av bitchande män. Både de som blev professorer och de som inte kommit dit (än).

Anonym sa...

helt ärligt, det kan inte vara så jättejobbigt att starta söndagsbilagor, ha bildbyline och tjäna bra mycket mer än en vanlig arbetare och dessutom slippa kroppsförslitningar. oavsett om man är kvinna eller man. nej, alla har inte ett val att bli media-tjosan-hipster-medelklass-art director blablabla. någon måste bygga, vårda och städa också. tjoo