lördag 16 augusti 2008

Finns vi utan andras ögon?

Vi hade några kompisar över på middag. Det kunde te sig som en parmiddag utifrån men för mig- kanske konstigt- har en parmiddag något uppstyrt över sig och våra middagar består mest av att folk i grannskapet och ingen är uppklädd och ibland finns det vin ibland bara vatten och ungarna hoppar i soffan och leker och bråkar parallelt med oss vuxna. Det finns ingen dukning att snacka om men det finns massor av god mat. Ibland slutar middagarna väldigt tidigt, ibland lite sent. Ibland lägger sig någon och tittar på teve efteråt. Jag tar upp det här eftersom vi kom in på parmiddagar under vår... parmiddag.
Den olyckliga värdinnan?
Våra komisar har varit på mer uppstyrda parmiddagar. Jag kan knappt minnas en sådan som dom beskrev. Ni vet, man klär upp sig själv och barnen, tar en taxi och sätter sig vid vackert genomtänkt dukad bord och konverserar i lagom högt tonläge och barnen förpassas till någons rum för att inte störa. Sedan började vi prata om olyckliga par som har parmiddagar i supersnygga tokrenoverade hus och lägenheter. Allt är perfekt utom tonen mellan paret. Det drar icestorm-vindar genom rummen. Varför har man då ändå middag hemma? När ingen vill vara i det där hemmet? Kanske just därför. Den olyckliga värden och värdinnan står ut lite till, tack vare att andra är där. Om vi bjuder till fest, kanske våra liv blir en fest.
Medvittnen
Och det är intressant. Att vi suktar efter medvittnen på olika sätt, både positiva och negativa. Människor man trodde var borglig vigsel på sin höjd gifter sig i stora kyrkocermonier och bjuder på fester för masor av människor som måste ha kostat banklån att genomföra. För att det längtas efter medvittnen. Vi vill skriva in oss själv i varandras historieböcker. Vi vill dokumentera våra liv och visa för andra. Vissa va oss har privilegiet att enkelt kunna göra det hos så många som möjligt via böcker, musik, kolumner eller bloggar. Svensson får ta till annat om inte bloggarna funkar. Videokameran. Dokumentationsjukan har blivit extremt tydlig för mig när jag rest på charter. Inte en meter utan en turist med videokameran i högsta hugg. Filmandes barnen när dom går ner till stranden, tar ett dopp, går upp ur vattnet, bygger sandslott, köper glass, sätter sig på gungan, går av gungan. Under den halvkassa showen på kvällen sitter folk och filmar hela föreställningen antagligen för att visa sig själva och minnas men kanske även för släkt och vänner. Det här såg jag. Ser ni? Jag reste. Ser ni att jag reste?
Vi orkar inte den "lilla" familjen
Men att bjuda in folk i sitt liv vare sig det gäller om en ostyrd eller välplanerad parmiddag eller att visa släkten charterresan i detalj efteråt handlar också -tror jag- om att bryta upp vår lilla familj även om vi inte alltid är medvetna om det. För eller emot känfamiljstjafset spelar ingen roll, de flesta längtar samhörigheten i en familjekonstellation men ingen av oss klarar i längden av den "lilla" familjen. Vi kan sparka på Maria Sveland i fyra år till för att hon gör det så svårt för sig själv men i grunden har hon helt rätt på en punkt. Vi kvävs. Två vuxna och två barn kvävs til slut om gardinerna är fördragna och ingen luft kommer in. I synnerhet barnen blir olyckliga. Vi måste få in människor utifrån som speglar oss och hjälper till vare sig det är matlag ihop eller parmiddagar vare lördag.
Familj bor här- stör ej
Jag vet inte hur det är med er, men jag minns med fasa när man var liten och lekte hos en kompis men inte fick äta middag med dom utan vänta på rummet. Så himla sorgligt egentligen. Familjedörren stängdes framför näsan. Inträd på egen risk liksom. Min mans mamma ändrade senare i livet min egen syn på högtider, ni vet då när familjen sluts helt. Jul. Hon drog med en flyktingkvinna en gång som hon kände från sitt hemland och som just kommit hit. "Nä, ska vi fira med"... "men det är ju en "släktgrej" började jag. Men det gick ju bra. Det förstörde inte min jul. Jag fick inte färre julklappar. Taket föll inte ner. En annan gång drog hon med en singelväninna utan släkt. Det gick också bra. Jag inte bara överlevde båda gångerna, utan det var kul, att några som inte var formade i vår släktmall dök upp.

Vi blir alla tokiga om vi bara finns till i den "lilla" familjen. Våra ungar behöver andra vuxna att lita på eller prata med, när vi inte räcker till. Om man hårddrar det kan man ju säga att den "lilla" familjen är rent ut sagt livsfarlig när män slår sina fruar och knullar sina döttrar bakom fördragna gardiner. Noll insyn. Noll kontakt. Jag tror att vi via videokameror, storbröllop, parmiddagar eller glansiga sidor i Family Living bara simpelt längtar efter att folk ska se oss och träda in i vår enhet på ett lagom påträngande vis. Om ett träd faller i skogen men ingen hör det eller ser det, faller det då? Om ingen ser vår bröllopsycka, finns den då? Man kan tycka att svaret är lite sorgligt om det är nej. Men fråga någon av Sveriges alla ensamma människor. Som ingen ringer till eller besöker. Som ingen saknar när dom faller ner. Som ingen klappar på axeln i förbifarten. Fråga om den ensamma finns, om ingen ser den.

Vi kan inte överleva i den lilla familjen. Inte utan kontakt. Eller en videokamera. Problemet är bara att vi måste sluta försöka regissera den lilla familjens kontakt med omvärlden. Vi kan inte bara bjuda in när barnens hår är vattenkammat och värdinnas mascara sitter på plats och bråket vi nyss hade raderats från bandspelaren. Vi måste låta dörren stå olåst dygnets alla timmar och riskera att få ett medvittne när det krackelerar. På samma vis måste vi våga dyka upp oanmälda också, när inga kuddar har puffats alls.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Otroligt intressant iakttagelse Belinda. Jag håller med dig helt. Och jag tror också att detta är det svåraste för många av oss, att kunna stå ut med att inte kunna regissera kontakten med omvärlden. Vi vill alla framstå som så perfekta. Men det är samtidigt så själlöst och ointressant. Jag tycker överhuvudtaget att saker och ting ska vara lite mustigare än vad de är idag. Idag ska allt vara så renrakat på något sätt. Våra kroppar, våra liv. Och det är så ointressant. Man går liksom miste om det verkliga livet då. Tack för en både intressant och underhållande blogg! Kram Ullis (www.dagensbetraktelse.blogg.se)

Anonym sa...

När jag var gravid pratade jag och barnmorskan på mvc om just det där. Hon sa att vi är den första generationen som inte uppfostrar våra barn i storfamiljer utan vi sitter hemma ensamma och tittar på våra små underverk som vi väntat med till just exakt rätt tillfälle och nu lägger ner all vår energi på. Mammagrupperna är tydligen större än någonsin.

Anonym sa...

Jag tänker ofta på inrednings, hemma kulten.
Som också har med lilla familjedrömmen att göra. När människor piffar och puffar hemma och drömmer om att byta altan, lägenhet, torp. Surfar runt på hemnet för att hitta något nytt, annat bort. Vad ska de göra sen när fin fina lägenheten finns, rostfria köket osv? Det blir som en nyårsafton med extremt höga förväntningar...Äntligen hemma! osv alla inrednings programmen... Bara en ny altan, ny garderob....
Man kanske skulle ha tv-program som hjälper människor som fått familjetorka och inte orkar, vågar bjuda in fler. Lite coaching med nya ideer och pizzahjälp bak och överraskningar till vänner mfl. mm.
Så det blir lite nya vanor, mönster skapas i hur människor lever, träffas. Lite hjälp att våga ta hjälp av andra och inte hamna i family-living fällan.
Man kan börja regissera nåt som sen kanske kan gå av sig själv.
Sanna

Anonym sa...

Min puffa-kuddarnahänsyn har nästan helt upphört efter att min sambo "uppvuxenpålantbrukmedkossor-nästanbonde" kom in i mitt liv.

På landet stövlar man in. När som helst. På gott och ont.

Duttar och gör fint inträffar på majgillen och jämna födelsedagar.

Annars är skit i hörnorna oundvikligt.

Mycket befriande i stadslivet med.

Håller på Belinda.

Anne

Ataharis sa...

Verkligen både läsvärt och tankvärt, Belinda. Jag länkar till det här inlägget.

Anonym sa...

Väldigt tänkvärt inlägg! Har tänkt massor på det idag!

Du har så rätt!

Anonym sa...

OJ - så bra skrivet!!!! tack!// S