onsdag 25 juni 2008

Inte utan min dotter

I morgon åker dottern och min man till Cypern. Det är släkten som ska hälsas på. Sonen och jag stannar hemma nästan två veckor till innan vi åker ner eftersom jag ska jobba och både min man och jag ville ha ett barn hos oss och dottern är större och det är kul för henne att träffa alla och sen hittade vi en charterbiljett som passade mig och lillen bra om två veckor.

Men nu har jag stor ångest.
1. För att vi splittras
2 Jag ska vara ifrån dottern, Vi är nära.
3 Det blir tomt och sonen kommer ju inte fatta varför det är så tomt...

På pluskontot.
1. Min mamma kommer i morgon och håller mig sällskap tills vi sen åker. Snälla mamma.
2. Dottern får känna sig stor och hänga själv med pappa (farmor åker med också) och släkt
3. Jag får öva mig på att vara tuff och släppa kontroll

Till saken hör att jag var ifrån båda ungarna och mannen i två veckor en gång. Då var alla utom jag på Cypern. Då grät jag i två dygn sedan jobbade jag massor och träffade kompisar och tiden flög och jag var utvilad. Men nu, vet inte varför det känns så här. För att vi blir halva? Jag vet inte vad jag gnäller över egentligen, eller hur? Det blir toppen för dottern där. Men jag kommer att sakna henne och är så rädd att hon ska sakna mig och tycka att jag sviker henna och att det ska kännas tomt när vi är "halva". Jag kommer sakna min man jättemycket. Jag nojar också för när jag ska flyga själv med sonen. Väskor och välling, pass, biljetter och stånk. Jag hör ju hur det låter. Hallå, alla ensamstående föräldrar där ute, här har ni en pussy så det bara stänker om det.

Säg något snällt...

8 kommentarer:

Anna sa...

Jag klappar medhårs och är stensäker på att detta är en ypperlig lösning.

Livet är fullt av kompromisser, detta är en fantastisk sådan!

Dessutom; lärorikt för alla parter, eller hur!?

Belinda sa...

Tack Anna. Jag ska försöka inte vara sån softis.

Jenny sa...

Från det att min dotter var sex år började hon tillbringa ALLA lov hos sin pappa 100 mil ifrån. Höstlov, jullov, sportlov, påskolv och HELA sommarlovet. Fatta sommarlovet är typ 8 veckor långt!!! Men det gick bra. Ibland åkte jag till henne en vecka eller två under sommaren.

Visst var det skitjobbigt i början, men eftersom jag var inställd på det lång tid i förväg så - det foonka.

Sen fyllde hon 12 å bestämde sig för att flytta permanent till sin pappa.

Sååå nu är hon 15 och vi träffas ungefär 2-3 ggr per år!! (För hon vill inte alls vara här alla lov, nu i sommar tex har hon bara varit här 1 vecka.)

Min lillagris som nu är 1½ år skulle jag inte klara mig utan ens ett dygn. Men kanske för att jag vet att hon inte har nån pappa överhuvudtaget. Hon har bara mig, då kanske man knyter än på ett helt annat sätt..?

Njuuut av lite "ensamhet" det mår man alltid bra av. Och barnen också - inbillar jag mig!

Jalla hej.

Belinda sa...

Men jenny, det HÄR var intressant. Berätta mer. Hur är det att ses 3 ggr per år. Känner du henne? Jag natar att du är hennes pappa (lite traditionellt sätt då..?)

Belinda sa...

Nej jag tar inte illa upp. Jag vill skitgärna läsa. Skicka till bladet: Belinda Olsson/Aftonbladet 105 10 Stockholm.

Agent586 sa...

Kör Skype! Sambon jobbar i ett annat land just nu och vi ses ca en gång i månaden. Vi har Skype på en timme eller två på kvällen och det är super, man kan tramsa och småprata "gratis", tvååringen visar grimaser och bebisen dregglar...

Jenny sa...

Om jag känner henne? Svar nja. En tonåring är alltid en tonåring. Jag är en nyfiken mamma men får sällan veta nåt när det gäller skola, kompisar mm. Jag har ingen koll överhuvudtaget, typ när hon är sjuk, hur hon eg. har det i skolan, vilken storlek hon har i kläder och skor. (Sånt SKA en mamma veta) Men nu har hon bott hos pappan i tre år och jag missar jättemycket. "Tappat mamma-kontrollen totalt". Och jag vill inte heller va för gå-på-ig så morsan blir ett enda stort irritationsmoment..! Kluvet. Vi pratar flera ggr i veckan och sms:ar ofta. Små planer har börjat gro i henne om ev. gymnasiestudier här nere. Viket omkullkastar hela mitt liv isf. (På ett positivt sätt) Jag får flytta till större osv.

Lilla Gris kallar mig pappa - väldigt ofta. Skumt? OCH det svåra är att jag inte alls vet hur jag ska hantera alla dessa pappa-frågor som kommer att dyka upp inom en snar framtid...

blomvattnare sa...

Det är förfärligt att vara utan sina barn. Vänta du bara tills de blir äldre, och du inte längre kan styra hur länge ni ska vara åtskilda.
Om de ändå kunde stanna i typ 13-årsåldern. Stora nog att prata med om allt möjligt, små nog att kunna bestämmas över till fullo.
Jag lider med dig.