Men så nu när jag hackade grönsaker till middagen slog det mig- jag är lite eh, slow ibland- att den där surheten finns ju i mig också. Det är därför jag blir så illa berörd, förutom att det är vidrigt att läsa om barnen och den mentala misshandeln och så men ändå. Ibland hör jag ju även min egen röst och tänker "det där var väl ändå inte jag"... Eller hur man vaktar den andre. Ni vet, "kontraktet". Det är du och jag nu älskling. Det är ju ett magiskt löfte, men ibland, i de tristaste diskstunder- även ett hot. Du och jag, du vet det va? Allt det där som man sörjer lite när det har gått några år och den berömda förhandlingen tar allt större plats. Vi som inte brydde oss.
"Det är faktiskt din tur att..."
"När kommer du hem då?"
"Varför är det bara jag som...?"
Men jag vill vara mer och bättre än så. Jag vill inte vara ogin och snål. Jag vill lägga ut världens som ett smörgåsbord åt min älskade och åt mina barn, här, allt det här är ert.
Jag vill. Och jag älskar mer än jag är förgiftad. Vilken jäkla tur!
"Ur vulkanens mun" är en intellektuell Bitterfitta kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar