Så mår en 19-åring

Jag är också besatt av att uppdatera mig på 19-åriga brorsdotterns liv.

Hon läser Glamour, Cosmopolitan, fredagsbilagorna, CHIC och MAMA.. nä, inte MAMA.
Hon gillar Cecilia B Jonsson i Expressen, de andra modeblöggarna verkar hon skita i.
Hon älskar Greys Anatomy men mest av allt Gopssip girl. Hon vet inte vem Martin Kellerman är men tycker Eminem är söt i 8 miles, vilket känns som samma sak egentligen. Hon tittar givetvis på Studio Belinda.
Hon är galen i att sola.

Hon gillar inte Ernst vilket resulterade i följande diskussion mellan henne och min mamma.
Mamma: Ernst är så bra.
Systerdotter: Va? Näää!!
Mamma (förnärmad): Det är han visst det. Han är så mysig.
Systerdotter: Han är slajmig,
Mamma: Slajmig? Måste en man vara tuff och hård.
Systerdotter: Nä men lite attityd!
Mamma (fnyser): Ernst är jättebra.

Pussy no more

Nu tänker jag se det så här. Det är viktigt att öva på att inte vara den där enheten hela tiden. Jag ska se feministiskt på det, för är det ett område som "kvinnokampen" haltar lite på - eller haltar, mer har en doja med buffalosula och en med vanlig sula så att det blir helt skevt- så är det ju familjegräjjen. Att man glömmer bort att man är en helt egen person ibland. Både som partner och som förälder. För att inte snacka om moderskapet. Jesus. Mammor som jämför sig med andra mammor, pappor som hejar glatt på andra pappor. Mammor med ångest att inte duga... Lite klyschigt hårdraget men ja.

Tack för peppet också.

Min bror och jag

Han är lite äldre än vad jag är (det hoppas jag att ni ser. Vi har olika pappor. Mamma var lite "vild" när hon var ung (Mamma, det var ett skämt, ring inte nu). Han är rektor på Bergsjöskolan och har dessutom läxat upp Janne Josefsson en gång. Bara en sån sak.

Ps: Om ni klickar på bilden så ser ni vilken konstig framtand jag har. Ni som har barn och inte vet hur ni ska göra med nappavvänjningen. Visa bilden och säg, vill ni se ut som hon där, hon hade napp alldeles för länge, då blir det så).

Nä, bara skojade

Okej, innan hela maffian bajsar på sig vill jag tillägga att det var ett skämt. Däremot, firar en toppen midsommar med min brorsa, svägerska och alla barn. Min svägerska har gett mig finaste presenten idag. När jag var lite red jag på Nääs ridskola. Jag red i grupp och kunde bara drömma om egen häst (inte synd om mig, vi hade ju råd med ridskola men ni fattar...). Man tittade storögt på brudarna på egna hästar. En dag... tänkte jag. Idag satt jag i ett tomt ridhus på Nääs. Min svägerska har häst och är världens bästa ridlärare (fast hon ger bara lektioner då och då, hon är chef annars) och idag fick min dotter sitta upp på en liten ponny och min svägerska hade privatlektion med henne. I ett tyst ridhus, där solen kastade skugga över manegesanden, under tiden satt jag på en plaststol och fick blicka bort lite tårar. Min dotter satt andäktig rak i ryggen. Är det min dotter? Och hon tränade halt och att vända.

Åh, känns verligen ingen sorg för mig Göteborg...

Okej, lite självinsikt

Men så nu när jag hackade grönsaker till middagen slog det mig- jag är lite eh, slow ibland- att den där surheten finns ju i mig också. Det är därför jag blir så illa berörd, förutom att det är vidrigt att läsa om barnen och den mentala misshandeln och så men ändå. Ibland hör jag ju även min egen röst och tänker "det där var väl ändå inte jag"... Eller hur man vaktar den andre. Ni vet, "kontraktet". Det är du och jag nu älskling. Det är ju ett magiskt löfte, men ibland, i de tristaste diskstunder- även ett hot. Du och jag, du vet det va? Allt det där som man sörjer lite när det har gått några år och den berömda förhandlingen tar allt större plats. Vi som inte brydde oss.

"Det är faktiskt din tur att..."
"När kommer du hem då?"
"Varför är det bara jag som...?"

Men jag vill vara mer och bättre än så. Jag vill inte vara ogin och snål. Jag vill lägga ut världens som ett smörgåsbord åt min älskade och åt mina barn, här, allt det här är ert.

Jag vill. Och jag älskar mer än jag är förgiftad. Vilken jäkla tur!

"Ur vulkanens mun" är en intellektuell Bitterfitta kanske.