Maria Svelands Family Living-onani

Författaren och journalisten Maria Sveland står med ansiktet tryckt mot ett staket på bild i DN idag. Hon har skrivit en lång text om/mot kärnfamilsdyrkandet. Maria Sveland skrev också boken Bitterfittan. Jag har problem med Svelands ananlys och raseri. För det första. Maria Sveland själv har alla förutsättningar för att leva sitt liv så som hon vill. Hon har alla förutsättningar att leva på ett annat vis än i den förljugna kärnfamiljslycka hon ser omkring sig. Men Sveland bor i en bostadsrätt med bara en annan vuxen trots att hon drömmer om kollektivet. Hon är gift trots att hon hatar det giftemålet står för. Men jag fattar. Jag brukar också slå ifrån mig, "vaddå, även jag är offer för systemet. Jag gör en analys, varför måste jag vara den som"... Men lite stake ska väl ändå predikarna ha, eller är jag helt ute och cyklar här.

Hennes text i DN börjar med att Yvonne Hirdman och hon själv sitter på universtet och ondgör sig över "familjeonanin" i medierna. Lite rapande av old news med andra ord. Ja, Family Living är ett skämt. Ja, familjen är den farligaste platsen för kvinnor att vistas på. Ja, vårdnasbidraget liknar ett skämt. Men sen då? När vi konstaterat allt 1000 gånger, vad gör vi då? Skriver ännu en text om detta? Okej, då gör vi det.

Maria Sveland är trött på att folk bara bryr sig om sin bostadsrättsförening men det stora problemet med familjen är väl att det är jävligt svårt för många kvinnor att se alternativ. Många kvinnor skulle med nöd och näppe klara sig på bara sin egen inkomst. Många kvinnor är beroende ekonomiskt av sina män samtidigt som de jobbar häcken av sig helt oavlönat vid diskbänken. De flesta kvinnor onanerar heller inte till Family Living för de flesta kvinnor har inte råd att puffa kuddar i lyxsoffa eller sätta upp svindyra tapeter i barnrum. Family Living är en väderkvarn, precis som MAMA är en väderkvarn för sådana som undertecknad. Jag blir så trött på Maria Svelands gnäll och brist på självinsikt och avsaknad av humor men i slutändan är hon kanske min skrattspegel. Allt detta gnäll. Men vi är inte 15-åriga brudar längre. Vi kan inte skylla på Vecko-Revyn längre. Så klart att Family Living knarkar kärnfamiljsdrömmar när så många i Sveland och min generation nu inte pallar trycket. Vart jag än vrider huvudet separeras det eller knakar i fogarna eller så pågår samtalen: Hur ska vi leva? Med vem eller vilka? Måste man leva ihop med den man älskar? Vad skulle alla runtomkring säga om vi inte var inrättade i leden? Men det är svårt. Att bryta upp eller vända på stenarna i familjebyggandet. Svårt eftersom det sitter ihop med kärlek för många. Om en vilja att fixa det. "Familjen" är ett tungt kors att bära ibland (sedan finns det- hör och häpna Maria Sveland - massor av människor som trivs i kärnfamiljen exakt just som den ser ut, i sjukdom och i hälsa). Men det värsta som pågår i dag är kanske bristen på hjälp till kvinnor som absolut under inga omständigheter kan stanna i familjen. Som måste fly. Men inte har någonstans att fly eftersom kvinnojourerna går på knäna och kommunerna skiter i dom. Det om något är ett krig mot kvinnor.

Och det är inte det att jag tycker att Sveland inte har något att komma med. Bitvis gillade jag Bitterfittan, bitvis blev jag berörd och kände igen mig. Sveland kan beskriva det där äckligt ojämställda som smyger sig in. Men mest ville jag riva sönder boken. Allt det där gnället som huvudpersonen besitter. Bristen på självinsikt eller att kunna uppfatta verkligheten i annat än svart/vitt. I Bitterfittan blir både kvinnorna och männen endast stereotyper. Det här är dock ett problem som speglar temperaturen på svensk vit medelklassfeminism. Bra kvinnor och jättedumma män. Samt noll ansvar. Hur blev det så här för mig? ryter vi indignerat och hänger ett lakan över spegeln.

Vi sitter här i våra elfebenstorn, och gnäller på om sådant vi alltid gnällt på. Det är tryggt. Det blir lite ryggklapp från systrarna. Men så mycket mer blir det faktiskt inte. För ingen av oss reser på arslet. Vad väntar vi på? Vad väntar Maria Sveland på?