onsdag 25 juni 2008

Släkten är värst?

Malinka skriver: "Vi har ett icke-ärvt, men inköpt-före-prisraketen, landställe. Det är jättefint. Men där finns en massa träd som borde fällas. Gångar som ser ut som autobahnavfarter och borde åtgärdas (involverar en lastbilslast sand och en dito grus). En båt med trasig motor, en brygga med trasig spång (man kommer knappt upp på den), buskar som tar över gräsmattan och ganska nymålade räcken som börjat flaga redan. Dessutom samsas vår familj (två vuxna, två barn) med min mamma på 70 kvm och två små sovrum. Tänk gärna på det ett tag, så tror jag att sommaren i stan känns bättre ett tag. ;-)"

Fan vad skönt att höra. Jag har undrat över det där faktiskt, hur gör ni med släkten? Är ni bara koolt avslappnade med alla. Jag försöker jobba på att bli det men jag är nog fostrad lite till värdinnerollen (tro det eller ej). Jag lyssnar på tonfall, rörelser, försöker avgöra om alla mår bra och tror att det är på min lott att göra så att alla mår bra. Jag menar när alla ska samsa, typ nästan-svärmor, mamma, jag, man, barn etcetera. Jag har blivit mycket bättre sedan vi fick barn, nu försöker jag skita i hur alla andra förutom mina barn mår. Men det är svårt.

Och jag trivs fortfarande bäst när min mamma kommer upp och hänger själv med mig och barnen, till exempel när min man jobbar i Göteborg. Missförstå inte nu, hon kommer jättebra överens med min man och hon är en toppmormor som lämnar oss ifred att uppfostra och så, jag vet inte, det är bara att blir det för mycket folk samtidigt tar jag på mig ROLLEN. Det hänger på mig. Kanske är det en kvarleva från att vara ensambarn i en familj och dessutom skilsmässobarn. Man tror att det är ens eget fel om inte alla mår bra. Man tror att det är ens ansvar.

Få höra ni nudå?

5 kommentarer:

manny-ken sa...

Exakt. Det är det som är skiten med ett delägt landställe med bro, som visserligen är världens bästa, men som var där först med sin familj. Oregerlig lillsis som jag är så har krogen och soluppgång på Långholmen länge varit min föredragna kopp te. Nu, med en liten skit som växer i magen känner jag att jag vill "boa" där ute... Ser konflikten torna upp sig framför mig som ett stort jävla midsommarregnmoln. Dela upp sommaren i veckor? Bygga ett till hus? Dunno....

jinx sa...

*host*
Jag ska umgås för första gången med min blivande sambos föräldrar och syskon i sommar.
En vecka på landet.
Jag ska alltså tänka mej för jävligt noga!!!

Det är nu min roll i familjen cementeras.
Ska jag sitta på röven eller ska jag låtsas vara en duktig flickvän?

Det blir spännande iallfall, men jag har ingen aning egentligen.

olivia sa...

Åh, jag känner igen det så mycket! har iofs inte barn. men det med den där rollen...jag tycket det är sjukt jobbigt när jag känner av att alla inte trivs. speciellt om jag är "länken" typ mellan pojkvän o min famlij eller ännu värre hans familj o min familj. gud va jobbigt. är också skilsmässobarn. beror det på det tror du? min pojkvän är så långt borta från sånna känslor som det går. bryr sig inte ett dugg.. skönt iofs. hmm..tänkvärt.

Malinka sa...

Vi har inga större "rollproblem", faktiskt. Min mamma är å ena sidan världens värsta slacker – det brukar vara vi som lagar mat och diskar och städar – men å andra sidan passar hon barnen. Både där och året runt hemma i stan.

Min man och hon går mycket bra överens, även om han förstås irriterar sig på henne. Och jag irriterar mig på henne.

Det är helt okej, men vi skulle VÄLDIGT gärna ha något eget. Problemet är att vi då skulle få sköta det stället ändå för hon orkar inte. Trasiga bryggor, knäppa gångar och träd skulle vara vår lott i vilket fall.

Det är en lång tradition i vår familj att dela sommarställen. Min mamma (och jag) delade typ 25 kvm (ett rum, ett litet kök och en liten veranda) + bodrum med min mormor och morfar fram tills mamma fyllde 54 ...

.attle. sa...

jag är precis som du!
Jag blir tokig på mig själv. Jag vill vara den dära avslappande, lite coolbohemiska personen, men lyckas inte. Men, jag är inget ensambarn... Vad får man då för diagnos?