Att åldras lite...

Så här är det. I helgen gick det verkligen upp för mig att jag inte är någon härlig 20-åring längre. Eller ja, jag är ju inte heeelt bakom, jag har ju ett pass där det står 34, och bekymmersrynkan är lite större och så men på midsommar. Bara ett syskonbarn ville stanna på festen. Hon är 8 år. Tjejerna som är 17 och 19 bara försvann. Här tänkte jag att hippa faster från Stockholm skulle få alla att vallfärda hem. Hahahahaha. Självdistans är kanske inte min gren ändå.

Nej, nu är jag det gamla gardet som stannar. Det är okej. Att åldras tar ju sin tid, jag tycker att principen är samma som vid en graviditet. Man har nio månader på sig att komma över chocken. Jag blev inte mamma över en natt. Jag blev inte 34 år över en natt heller. Jag kommer inte fylla 50 år i morgon. Helt okej. Det är skönt att vara den som stannar ibland. Någons mamma. Men ska det vara jag som tycker att tjejerna har för mycket smink nu? Eller att studentklänningen var alldeles för låg i ryggen, såg man inte nästan rumpan. Nu är det jag som bläddrar i deras tidningar, håller upp den och hojtar: "Nämen vad fan är det tjejerna läser". Nu är det jag som tycker att det går för snabbt, kvinnokroppar men babyfaces. Infosamhället, alla kan posera. Samtidigt är jag avundsjuk. De kan mer, de fattar större stycken, världen har krympt ännu mer i tvätten. Killar kan vara bättre kompisar men är också till att öva på. De ser smörgåsbordet. Det är nog både tuffare och enklare. Lite som det alltid varit med andra ord.

Se! Jag fattar. Lite kool är jag väl ändå då. Faster från Stockholm. Snälla. Det var ju jag som gjorde Fittstim. Den är väl bra?