Sorgen för Göteborg

Varje gång jag fräser in med bilen i Göteborg, det är grådisigt som alltid och jag drar en lycklig suck när Redbergsplatsen anas på vänstersida, industrierna på höger. Då säger jag alltid till mannen: "Jag skulle kunna bo här igen, om din redaktör på Uppdrag Granskning kallar, säg att vi kommer. Jag skriver bok eller nå´t, ungarna kommer få det toppen, mormor som leker i timmar, morfar som inte leker men säger konstiga roliga saker". Sedan följer en helg med familjen, alla underbara syskonbarn (som nu börjar bli stora, sminkar sig för mycket och har hela världen för sina fötter) och jag tänker, herregud, det är här, just här jag ska vara. Inte i kyliga Stockholm som också är litet. Jag minns alla roliga kvällar, alla gamla tjejkompisar, Kickis och mina lååånga promenader i skogen bakom BÖ:s ridhus ojjandes över hur dumma i huvudet killar är. Några dagar senare, har gått Avenyn upp och ner och påmints om hur liten byn är, vinden har örfilat upp mig ordentligt, kommer ihåg den där tomma känslan när jag sökte till en turistlinje på Komvux efter gymnasiet bara för att mina kompisar också gjorde det. Minns Komvux-läraren som drog mig åt sdan och sa: "Ärligt talat, vad gör du här?", mina föräldrars skilsmässa när jag var 16 som fick mig att känna mig ensammast i hela världen ett tag, gymnasiegänget, gud vad lost vi var, minns att jag alltid var den som var singel, "Belinda, har du någon kille nu, du har väl det?". Jag minns hur instängt det var och hur jag längtade bort, så då kysser jag min familj och så brummar vi ut på motorvägen och jag höjer volymen på radion, barnen somnar och jag säger till mannen: "Eller du, det funkar väl bra som det är nu?"

Sedan börjar det om, några månader senare. Hemvändarromantiken.