”Bloggen har blivit som ett journalistikens skidskytte. En gren för de skribenter som inte håller hela distansen.”
Ronnie Sandahl, 24 september, 2007
En gång i tiden sa jag ovanstående citat.
Jag var mycket ung då.
Och kanske klok. Klokare. Jag visste att en blogg skulle dränera mig på både kraft och kreativitet. Fåfängan skulle förstöra mig.
Det är redan sant.
Jag visste dock, tack och lov, också att en blogg-Ronnie aldrig skulle bli en ”blogg-Ronnie”. Jag skulle inte bli någon annan. Som en "blogg-Alex". Min insats skulle vara mig själv. Kanske mer. Men ändå Ronnie. Precis som att jag aldrig blivit en författar-Ronnie. Eller en kolumnist-Ronnie. Eller en film-Ronnie.
Men visst, när jag tänker efter: jag är ofta lite allvarligare i tidningen än i denna blogg. Det beror på att jag tar mitt jobb på allvar. Jag vill säga något. Bloggen tar jag på något mindre allvar. Här kan jag säga något utan att det måste säga så mycket. Dessutom är det svårt att få med hela sig själv på 2200 tidningstecken. Som om huruvida man gillar ambrosiakaka eller ej. Och det är svårt att skriva om fåglar i varje krönika. (Även om jag har gjort några försök till att skriva om fåglar.) Eller vilken sorts skinka man föredrar att äta på smörgåsen.
Det är därför man har en blogg.
Jag lovar därför att ni, inom en snar framtid, ska få veta vilken sorts skinka jag föredrar på smörgåsen.
Håll ut, mina vänner.
/Ronnie.
