Odd Molly och jag.

Nu har jag gjort mig fin. Jag har valt min vackraste Odd Molly-klänning. Jag älskar Odd Molly. Det gör alla.
Odd Molly fanns inte på 90-talet. Ändå kan jag verkligen sakna 90-talet. Allting hände verkligen på 90-talet. Fittstim-tiden, ni vet. Jag kan verkligen sakna 90-talet. Jag kan sakna hur Linda Skugge kallade mig B-Linda. Som en sorts diss. (Det var fortfarande inte töntigt att använda det ordet då.) Då hette hon inte Skugge. Hon hette Norrman. Det måste för övrigt ha varit samma år som Carina Nunstedt bestämde att ”caffe latte” bara skulle kallas ”latte”. Alltså, året efter att jag nästan hånglade med Henrik Schyffert på Folkhemmet.
Innan barnen.
Jag kan verkligen sakna 90-talet. Det var en fin tid. Fittstim-tiden, ni vet. Jag har faktiskt funderat på att dra ihop tjejerna igen. Ni bloggläsare kan consider er lucky som får veta först. Sanningen är att jag har en idé om en ny bok.
Titel:
”Kejsarsnittstim”.
Fattar ni hur bra den idén är, eller? Nej, det gör ni inte. Ni har väl säkert inte ens Odd Molly-klänning.
Men det har jag.
Och i eftermiddag ska jag dricka måndagsvin (barnfritt!) med Mama-gänget. Framåt kvällen ska vi skaka rumpa på Riche. Någon sa att Carina Nunstedt kanske ska dyka upp. Jag skulle gärna diskutera amning med henne. Kanske kan vi också tala lite om hur svårt det är att vara 40-nånting-men-låtsas-som-30-nånting-kvinna.
Apropå Odd Molly, förresten:
Vi ringde och snackade ihop oss tidigare idag, Mama-gänget och jag, så att ingen bär samma klänning ikväll.
Odd Molly-klänning, alltså.

Ciao!


/Ronnie.