Jag tänker göra något dumt nu.
Jag ska jämföra någonting i Stockholm med någonting i Paris. Det enda positiva med en sådan jämförelse är att den inte är en jämförelse som involverar någonting man gjort/sett/hört i New York.
Typ:
"Det är bara sååååå risigt att man inte kan gå på nattbio i Stockholm. När jag bodde i New York... bla... bla... ekorrar... bla... cocktailpartyn... bla... bla... Elaines... bla... ja, ungefär som i det där gamla Seinfeldt-avsnittet där George får kicken och Jerry lämnar in några vita skjortor på kemtvätt.
HURSOMHELST.
I Paris kan man ringa och beställa taxi. Man möts av en parant röst som säger EXAKT hur många minuter det tar innan taxin står utanför. Det kan exempelvis vara åtta minuter. Då går du ut efter åtta minuter. Så står taxin där. Enkelt och smidigt.
I Stockholm kan man också ringa och beställa taxi. Man möts av sur gammal fittkärring som tror att hon jobbar som specialpedagog på en mellanstadieskola - alternativt levnadstrött före detta tonåring. Som blir sura på allvar när man frågar hur lång tid det tar.
- Det finns bilar i området, säger fittkärringen.
Sen säger människan "taaaackåhej" så som man pratar till någon man tror inte lyssnar.
Men jag lyssnar.
Och sen lägger hon på, i örat på mig.
Och jag har god lust att betala femhundra spänn för en lång jävla taxiresa - med konkurrenten Taxi Kurir - bara för att få stövla in på Taxi Stockholms kontor och ställa mig framför den sura jävla fittkärringen, kanske till och med klättra upp på hennes skrivbord, om hon nu har ett sånt, dra det där jävla headsetet från hennes huvud, strunta i att det trasslar in sig i håret, sparka ut hennes vatten, kissa i hennes lunchlåda, kissa i hennes växthus, och sen luta mig fram och skrika, så att det ekar över hela jävla taxikontoret:
- DU ÄR EN TRÅKIG, SUR, ÄCKLIG JÄVLA SKITURSÄKT FÖR EN EXISTENS, OCH JAG HAR BRÅTTOM SOM HELVETE TILL ETT LÄKARBESÖK, DET FINNS LIKSOM EN ANLEDNING TILL ATT JAG MÅSTE TA TAXI, OCH DÅ VILL JAG VETA EXAKT NÄR DEN KOMMER, OCH JAG VILL INTE HÖRA DIG SITTA OCH STÖNA TRÖTT PÅ ANDRA SIDAN. BYT JOBB FÖR HELVETE. BYT MAKE. BYT LIV. OCH DU, JAG UTGÅR FRÅN ATT DINA BARNBARN HATAR DIG.
Men det är ju bara jag, det.
En helt vanlig torsdag i bloggbarnvakten Ronnie Sandahls liv.
Vad har ni gjort?
/Ronnie.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Kära bloggbarnvakt!
Du skriver som en Gud!
Jag blir liite förälskad i dig när jag läser dina texter. MEN, du får fasen se till att bära några ex av din bok med dig när du är ute och pratar på bokmässan etc...
Mvh, Elin Skoglund
Som f.d. fittkärring tänker jag på vad vi kallade såna kunder som du.
"Kukgubbe" kommer inte ens i närheten av det.
Legat på soffan, pillat mig i naveln, druckit r i k t i g t kaffe (och dessutom druckit sirap direkt ur flaskan eftersom jag har för hög feber för att gå till affären och köpa godis).
Du älskar Hjo(muggen). Vi älskar dig.
Jag har ätit mängder av ångestdämpande tabletter, ätit kakor. Putsat mina fönster (ja emellan också). Nu har jag druckit två burkar Redbull, inget känns bättre. Jag vill gå upp till Observatorielunden och skrika. Men klockan är just nu 02.38 så jag vill inte riskera att bli inspärrad på St.Görans. Vad ska jag göra för att dämpa min ångest, Ronnie?
Vasastan: Ett bra sätt att dämpa ångest är ju att skrika. Ett annat att skaffa sig en födelsedag till. Eller två. Följ mitt exempel. /R.
stora problem du verkar ha i ditt liv, stureplansförfattare.
pröva att LEVA lite.
puss
Dina ord är min visa, du skriver bra texter och livar upp allas tråkiga vardagsliv med deras "vad ska jag hitta påidag" du är grym på de du gör och hoppas på mer grymma inlägg som förgylllar kvällen i detta solsken!
Skicka en kommentar