Latmaskens förbannade öde.

OVAN: Själva ödet visualiserat.

Förresten. Ni undrar kanske varför jag inte gör något vettigt om dagarna. Mitt liv kan te sig väldigt stillsamt för tillfället. Utifrån, så där. Eftermiddagsbio hit och Tantolundar dit. Latte och spontana födelsedagar. Utrotningsrelaterade elektroniska manickar.
Ja, ni kanske till och med oroar er en smula. Och kanske bär det all rimlighet.
Om så är, tack för omtanken.

Låt mig förklara. Mitt liv är på paus. Yrkesmässigt är jag närmare ingenting än någonting. Jag skriver en krönika i veckan och resten av tiden spelar jag Cluedo med min egen självbild. Jag tänker inte skämmas över detta. (Trots att jag uppenbarligen finner det nödvändigt att försvara.) Men just nu är jag där i livet. I ett mellanting. I en märklig väntan. Och i detta märkliga väntrum kan jag inte påstå att jag trivs särskilt väl. Väggarna är trånga och luften tunn. Det är en tillvaro som kräver sina cigaretter, om man säger så. Och sina fyllor. Men det är den tiden nu.

Jag kvävs och jag njuter.
Ja, också.

Jag har slitit stenhårt sedan jag var fjorton. Det var då jag började skriva yrkesverksamt, först på Falköpings Tidning. Sedan dess har jag försörjt mig med ord. Skrivit krönikor, reportage, intervjuer. En bok. Ett filmmanus. Inte en sekund ledigt.
Och nu, plötsligt, väntan på nästa roll, som regissör.
En paus.
Jag har varit väldigt frustrerad över detta. Är det ännu. Kanske mer än någonsin. Men samtidigt är jag övertygad om vikten av att ha tråkigt, att tänka, eller inte tänka alls. Att låta tankar hinna ifatt.
Som att duscha.
Mina bästa idéer når mig ofta i duschen. Jag får springa ut och skriva ned i anteckningsblock. Naken och blöt, som ett fån, men panikslagen över risken att glömma. Förut hade jag till och med block inne i badrummet. Och vid sängen. Nu skriver jag i mobilen. Och när jag glömmer mobilen: naket fånläge.
Duschen är oöverträffad som idézon – av den enkla anledningen att hjärnan får ledigt.
Man är aldrig så hjärndöd som i en dusch.
(Kanske är det därför jag aldrig riktigt har förstått duschsexets hela spännvidd.)

Men något måste jag göra för att få tiden att gå. Ja, innan filminspelningen förhoppningsvis sparkar igång i juli.
(Och nej, jag skriver inte en rad på den där novellen jag har en beställning på till den där boken jag ska medverka i, men det beror på att jag helt enkelt inte orkar eller känner för det just nu.)
Men något litet att göra, det vill jag ha. Medan de ur tristessen födda idéer får växa ifred. Som ett yrkesmässigt mellanmål. Ja, en konstnärlig Gorby.
Och det blev en blogg.
Det trodde jag nog aldrig. I vanliga fall skulle det aldrig ha hänt. Jag har aldrig ens övervägt att blogga. Jag har aldrig ansett mig ha tid. Eller ork. Och jag har antagligen haft helt rätt. Bloggen är synnerligen tidsslukande. Men väldigt rolig.

En dag, inom en snar framtid, kommer jag att sakna den här bloggen.
Och er.


/Ronnie.