Återuppståndelsen!

OVAN: Det svenska författarlandslaget.


Någon frågade om jag har dött. Det kan kännas som en rimlig undran efter de senaste dagarnas frånfälle i bloggen. Men nu kan jag med bestämdhet dementera detta. Jag är inte död.
Tvärtom, mina vänner.
Jag har återuppstått!

Så här:
Eder bloggpoet har en annan karriär vid sidan av bloggandet.
Ja, fotbollen.

Och nu sitter jag på en balkong i Lillehammer. Trött och mörbultad, men lycklig, genuint lycklig.
I går spelade jag med det svenska författarlandslaget mot Norge på Stampeslätta i Lillehammer.
Det var min debut i de större sammanhangen. Spelade från start på innermittfältet bredvid Martin Bengtsson, som skrivit boken "I skuggan av San Siro", en synnerligen omskakande skildring av hans tid som ungdomsproffs i Italien.
Det blev en stor dag i den Sandahlska tillvaron.
Efter omkring femton minuter filmade jag till mig en frispark utanför straffområdet. Martin tog den, lyfte in mot straffområdet. Jag ryckte förbi min försvarare och kastade mig. Det som hände sedan är en historia som kommer att berättas från generation till generation i Lillehammer, man kommer att sitta där under backhoppsbacken och smussla om den där svensken som kastade sig bakåt i luften. Ja, det såg kanske lite stelt ut. Vad ville han egentligen? Vad var motivet? Vad var hans bevekelsegrund?
Sedan, en sekund av stillhet.
Sedan, något som lagets eminenta målvakt Magnus Sjöholm beskriver så här på författarlandslagets hemsida:

"Tvåan kom i alla fall genom en "Leonidas" ( cykelspark) genom debutanten Ronnie Sandahl."

2-0.
Eufori.
Jag reser mig upp från konstgräset. Jag har ont i ryggen. Jag har i min landslagsdebut gjort mål på bicicleta. Låt gå för att det är en vit mans bicicleta.
Ren och skär lycka.

Sedan vann vi med 5-2 efter en gedigen kämpainsats.


Ja, gissa vad jag kommer att skriva krönika om.


/Ronnie.