Nu när mamma är här får jag enormt göteborgslängt. Det kanske är Håkan Hellströms fel också. Läste en intervju med honom häromdagen där han sa aropå att han flyttat tillbaka till Götet nu när han fått barn, att han aldrig fattat ironin i Stockholm, man vet aldrig när någon skämtar eller inte. Och att han undrar hur han själv hade blivit om han hade vuxit upp här. Jag känner likadant.
Här är min lista: why I love Götet
1. Inte så mycket brats (även om Stureplansgruppen gör sitt bästa) eftersom Götet är för litet för att bratskulturen ska kunna få egna rum plus att herregud, det är en arbetarstad i själen. Inget bakåtslick i världen kan ändra på det.
2. Skärgården
3. Oängsligt. Så jävla skönt!!!!!!
4. Ironin är död!
5 Alla fester i rivningskåkar, jag minns.
6. Hm... fan, jag kommer inte på mer för nu plötsligt minns jag varför jag flyttade:
1. Vinden. Det blåser jämnt.
2. Alla hatar Stockholm. Åkte hiss med mammas granne sist som inledde konversationen med. "Jasså du bor i Stockholm du."
"Jo, jag gör ju det."
"Jaha, varför det? Finns väl inget bra där?"
3. Att man gått genom staden på tjugo minuter blankt.
4. Finns typ bara två val om man är journalist: Göteborgs-Posten eller SVT Göteborg.
Men jag saknar min familj. Min mamma, min pappa, min storebror, hans sambo, deras tre härliga döttrar, gamla kompisar från förr. Men känn ingen sorg för mig... I morgon ska jag tvinga min mamma att göra en lista över saker hon stör sig på just nu. Hon är rolig - typisk götlaborg- för det är alltid saker som stör henne. Det där finns med andra ord i mina gener.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är något speciellt med Göteborg. Jag var så otroligt lycklig när jag flyttade därifrån, åkte inte "hem" och hälsade på på ett halvår. Tycker mycket om Göteborg och gillar att vara på besök, men saknar ingenting förutom familj/vänner och så klart havet. Stockholm "vinner" i min värld. Dessutom känns det numera alltid som att jag är med i en sketch bara jag kliver på en spårvagn. "Pratar folk verkligen så här, på riktigt?", brukar jag tänka...
Instämmer Annika
Finns det nåt mer ödesmättat än att titta ut över ett snöslaskigt Mariaplan? Det är en storhet i både Stigbergstorget och hamnkanten vid Klippan. Förstår inte varför, men kommer aldrig ta mig härifrån. Och vem behöver det, nu när ungarna kan gå själva över spårvagnsspåren?
Skicka en kommentar