En kvinna visade vägen. Jag hann tänka att det ju vore kul om man fick sitta bredvid Carl Bildt på den här pikanta tillställningen. Undra hur många långbord det blir. In i ett litet rum. Där stod katolske ärkebiskopen Anders Arborelius och välkomnade vid ett drinkbord med sprit, salta pinnar och cashewnötter. Jag tog en martini bianco och satte mig ner. Biskopen frågade om våra barn. Vi hörde något slags dunkande från nedervåningen. "Nu sätter dem i gång", förklarade biskopen försynt. Det är Gröne jägaren som har lokalen under och det är Katolska stiftet som hyr ut lokalen till dem (Gröne jägaren säljer mest öl i Sverige har jag hört). Några minuter senare kommer de andra gästerna. Endast tre. Johan Hakelius, Susanna Popova och Paolo Roberto. Jag tänker att jag kanske hamnat i ett "Nej till abort-kampanjemöte" eller något. Paolo Roberto skrev jag ju dessutom en sur krönika om för ett tag sedan eftersom han var med på ett unket upprop för att bevara kärnfamiljen och inte låta homosar adoptera. Men jaa, där satt vi. Hakelius pratade mycket, jag inte alls. Min man flinade. Han såg ju ironin i det här. Första timmen sa jag ingenting. Jag nickade med ibland, log lite här och där. Sedan blev det middag, still just us. Biskopen bad bordsbön, en nunna serverade maten och snett ovanför mig på väggen hängde Jesus på korset. Jag vet, det är surrealistiskt. Paolo Roberto visade sig vara hur charmig som helst i alla fall. Både streetsmart och skärpt. Det var roligt att lyssna på honom. Hoppas han inte läste den där krönikan, även om det är helt galet att han skrev under. Paolo och min man fann varandra och bildade någon slags youtubefanclub där de satt och "har du sett den med det turkiska dansbandet"... "eller den med han actionkillen"... Biskopen fattade ingenting och Susanna lutade sig mot honom och förklarade vad youtube är för något. Efteråt drack vi kaffe och avec i biskopens vardagsrum och då hade jag liksom integrerats helt och trivdes (eller druckit för mycket vin). När vi skulle gå skojade jag med biskopen att vi kunde köra nästa middag hemma hos oss så kunde han passa barnen. Han kanske inte hörde vad jag sa för han bara nickade vänligt.
Efteråt tittade min man och jag på varandra på gatan. Hände det där just oss? Men hur fantastiskt ändå. Att hamna i ett sammanhang som inte är likt något i ens vardag. Något att berätta om på bloggen... Sedan kastade jag mig i en taxi och drog till Aftonbladets fest på Moderna Museet.
Forts följer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar