torsdag 17 april 2008

Jag har ingen fru

Läste just en text om att man inte kan begära att kvinnor ska "välja" rätt man. Nä, klart kan man inte skylla på kvinnor om de valde "fel". Men. Ett stort MEN. Många par snackar inte ens innan, om hur de vill ha det sen. Min kille ville ha barn tidigare än vad jag ville, så jag frågade verkligen ut honom om han skulle ta ansvar också. Dessutom, lite krav kan man väl ställa på kvinnor också. OM kvinnor har ett underläge från början bör de tänka smartare än män. För sin egen skull. Jag ville bara ge det enklaste av tips i alla fall. Välj inte en kille som är totalt karriärskåt. Turas om att göra karriär. Men framförallt, alla dessa Axén Olin-män. Hur tänker dem? Är det kul att vara en jättebebis. Ja, det är det nog när jag tänker efter. Få allting skött för sig. Men jag tror inte heller att alla killar som är hemma i början blir helgon. Jag känner massor av killar som varit hemma och inte gör ett skit ändå. Vissa män gömmer sig bakom att de är "jämställda". Jag tror att det är svårt för alla att få ihop kärlek och sex med/barn/jämställdheten/tvättning av toaletten/jobbmöten/hyran som ska in/. Det jobbigaste med att försöka leva jämställt är att det blir så mycket kamp. Ibland giganternas kamp. Min kille och jag vill lika mycket. Om jag var man hade jag haft en hemmafru så som min karriär ser ut. Kanske hade jag varit chef. Men jag har ingen fru. Jag har en man som inte vill ta allt av mig men inte heller stå tillbaka. Han vill vara med sin barn men också göra sin karriär. Jag är också ett barn av könsrollerna, jag vet inte om jag hade dragits till en "hemmafru".

Men då blir det fight ibland. Det är jobbigt. Men för en sådan som mig är alternativet så dåligt att det är inte ens att tänka på.

5 kommentarer:

Helene sa...

Det låter bra. Men det jag menar är att både arbetsliv och politik måste funka även om man inte har någon att dela sin familj och sitt vardagsslit med.

Alva Myrsal fick ut kvinnorna i arbete med hjälp av en strålande familjepolitik, men nu handlar det om att även ensamföräldrar som ju ofta är kvinnor, ska kunna lyckas och nå framgång. Det behöver finnas barnomsorg som täcker upp när man arbetar osv.

Det kan inte vara så att man måste välja mellan destruktiv relation, men med back up hemma, eller framgång på jobbet eller i politiken,

eff sa...

Att kvinnor börjar ställa ett sånt (sansat och logiskt) krav på sig själva (och eventuella partners) tycker jag är ett utmärkt uttryck för just feminism. Det gör ju knappast en stark kvinna svagare om hon dräller tillsammans med en man som gärna backar upp just styrkan för att han gillar den, och som därutöver tycker hyfsat likadant om de viktiga grejorna.

Jag trodde i min naivitet att det var en självklarhet.

Belinda sa...

Allt man tror är självklarheter är ju ofta inte det eller?

eff sa...

Det är säkerligen den enda självklara självklarheten.

Anonym sa...

Länge, länge hade jag funderat på det där med att vilja lika mycket. Jag dragits till den svenska jämställdheten och tyckte att den passande mig lysande, jag som var född och uppfostrad i ett katolskt, flickor-ska-vara-söta machosamhälle. Jag älskade att vara gift med en svensk man som faktiskt bytte blöjor och städade hemma.

Jag försökte göra karriär, samtidigt som min man gav mig enormt (och jag menar enormt) stöd på hemmafronten. Trots det kunde jag inte nå karriärstoppen, för jag ville vara en supermamma också. Jag stressade mig, precis som du gör idag.

Nu när det är 3 år kvar tills det är bara jag och mannen kvar hemma, nu har jag facit i hand:
Jag önskar att jag INTE stressade mig till en karriär när mina barn var små. Jag önskar att njöt mer av småbarnstiden, att jag tog det lugnt.

För nu när jag precis fyllt 40, med självständiga tonåringar, en halv-lyckad karriär, och en s.k. framgångsrik man, det är nu jag inser att kvinnor, vi kan kämpa hur mycket vi vill, men det går inte att ha allt. I alla fall inte på en och samma gång.

För nu ska jag göra karriär utan den naturliga mammaångesten. Fatta, jag har 20 år att göra det! Jag kommer att ha allt ändå, kanske inte samtidigt, men allt.

Det är fanimej mycket bättre än att vara 60 år och ha en lysande karriär bakom mig, men med barn som inte ens ringer mer än en gång per kvartal, och ingen att njuta livet och dela minnena med.

Jag är inte mindre feminist för det. Inte heller mindre som en kvinna.