Mama-tävlingen

Idag ska jag skriva min lista till Aftonbladet, in en kortis till redaktionen på Studio Belinda OCH försöka städa hemma. Det ser inte klokt ut. Jag undrar om det inte lever saker i våra hörn? Men man måste ju prioritera som det så fint heter. I går stannade jag hemma hos min dagiskompis efter dagis och hon lagade mat till oss och alla barnen (sjukt lyxigt, jag vill ha en fru!). J som vi kan kalla henne jobbar inte i meeedia. Hon har ett helt annat yrke. Vi är lite olika så tillvida att hon valt att vara hemma länge med sina barn. J sa att hon får ångest av alla kändismorsor som fixar karriär och barn och familj och kompisar och sin kropp. Vi pratade länge om den här MAMAtävlingen. Att vi morsor är de nya tonårsbrudarna som bedömmer varandra men mest lyssnar på andra som tar sig rätten att tycka om oss. MAMA är vår Vecko-Revyn. Men så här är det ju: jag tror inte så många kändismorsor får ihop någonting. men det är bilden man visar upp. Jag tror inte Charlote Perrelli tycler att det är så jävla kul att hennes man knappt kan sätta på tvättmaskinen eller att bara sova tre timmar på en natt för att hinna allt. Men det som skiljer kändismorsor från andra är deras jobb. Det går inte att vara borta för länge i varken media/film/musik-branschen, då glömmer folk. Och många av kändismorsorna är narscissister. Vill synas och få bekräftelse. Dessutom är det jobb som ger all bekräftelse i världen, fatta underbart jämfört med kraven hemma och spyor, bajs och vaknätter. En bra sak också med alla "kändisjobb" är att det inte är vanliga arbetstider. Folk fattar inte alltid det, att föräldrarna kan hämta tidigt eller vara hemma på dagarna. Samtidigt så blir det så löjligt när man ska dissa kändismammor som försöker "få ihop det". Som om det mest genuina är att stå i förkläde och alltid laga mat. Det mest provocerande för fok med Charlotte Perrelli är väl att hon väljer att jobba stenhårt OCH vara förälder och att hon är så förbannat ambitiös och stryktålig (som att banta så där, herregud vad bra gjort, galet att hon orkade). För att vara snygg offrar hon sömnen typ. Hon offrar nog mycket "vanlig liv". Hon går ju till exempel aldrig ut så vitt jag vet. Hon provocerar eftersom hon är så slitstark. Jag skulle inte orka hälften av allt hon gör. Jag skulle inte vilja hälften av det hon gör. Jag mår så dåligt när jag stressar.

Fast nu ska jag inte vara så jävla PK och "å ena sidan" och "å andra sidan". Jag skiter rätt mycket i hur andra förälder löser sina liv men jag har en grej som stör mig. Folk som väljer att jobba järnet på bekostnad av ungarna. Typ högavlönade karriärister vars barn är sist kvar på dagis eller nästan aldrig träffar sina föräldrar ordentligt på kvällarna eftersom mamma eller pappa bara är på jobbet, I do not get it. Varför skaffade man barn om man inte vill hänga med dem? Jag känner en person som inte ville att ungarna skulle börja på dagis för tidigt, då har istället hundra nannys avlöst varandra. Eftersom föräldern ju jobbar.

Bäst mår jag själv de dagar när jag skiter i fasaden. Som igår. När jag kommer svettig med mina smutsiga barn hem till J och läser Se och hör medan hon steker falukorv och sedan kommer vi hem till oss och det är stökigt som fan men skitsamma för vi lägger oss alla tre framför Bolibompa och äter ostbågar och sedan somnar vi i en varm hög som luktar solkysst barnhår. Det är de bästa dagarna.