Inte utan mitt bröllop

Min man och jag får ofta frågan om när vi ska gifta oss. Häromdagen frågade också en kompis varför jag kallar min kille "min man". "Är det en pik för att han inte gjort slag i saken?" undrade min kompis. Nej. Att jag säger "min man" beror på att ingen kan hindra mig. Jag behöver inget papper för att få säga "min man" som ju låter mycket finare och vuxnare än "min kille". Han är ju ändå far till mina barn. Men det här med bröllop. Ingen av oss är säkra på att vi vill gifta oss. Jo, för barnens skull vad gäller juridiskt tjafs. Men inte bara för att visa alla att här är vi. Vilket ju bröllop är om man inte är religiös. En uppvisningsfest. 15 minutes of weddingfame. Vi skriver in oss i historieböckerna. Alla var där. Alla såg oss älska varandra. Att gifta sig är en "vuxen-lek" för vissa. Det känns moget och rätt. För andra ska det rädda förhållandet. För resten är det kanske just bara en kul härlig festnatt. Men jag är nog lite oromantisk när det gäller bröllop. Jag ser liksom pappret framför mig. Allt jobb för det där pappret. Jag är en tönt kanske men jag tillhör i alla fall inte kategorin som tagit politiskt ställningstagande typ "så länge homosar inte får gifta sig gör inte jag det heller". Jag klarar inte heller ångestmänniskor som gift sig och ångrar sig, typ Maria Sveland (Bitterfittan). Om man nu ångrar sig och känner att man svikit sina feministiska ideal, kan man inte bara skilja sig istället för att älta det faktum att man gift sig. Nä, jag är inte sådan heller.

Mer bröllopsautistisk. Eller kanske bröllopsutbränd.

Jag har gått på extremt mycket bröllop de senste åren, jag är så klart bröllopsutbränd. Nästan alla kompisar har gift sig. Jag har varit på lyckade och mindre lyckade bröllop. Jag har hört så mycket tal att jag är talexpert. Tal ska:

1. Inte vara längre än fem minuter. Helst bara 1-3 minuter.
2. Inte dissa den talet handlar om på ett taskigt sätt, typ "jag minns när x och jag var i Indien och han bajsade på sig".

Jag har sett de fränaste brudar i härliga designerklänningarna, jag har tyvärr också beskådat prinsessbrudar i tiara, korkskruvar (märkligt med 30-åriga brudar som frivilligt vill se ut som Shirley Temple men men) och glitter på armarna. Jag har sett fäder hata sina blivnade svärsöner, jag har sett familjer älska varandra. Det har varit intressant.

En bättre fest än ett lyckat bröllop är ju svårslaget. Men jag tycker det verkar så jobbigt att gifta sig bara. Alla förberedelser. Nojor om klänning hit och dit. För att inte snacka om all släkt. Hänsyn måste tas till folk som inte pratar med varandra och inte kan sitta bredvid varandra. Måste man bjuda hela släkten? Vilka blir sura för att de inte är bjudna? Tänk om ens käraste vänner inte kan just det datumet.

Det mest häpnadsväckande man kan göra i vår borgliga bekantskapskrets just nu vore att gifta sig just borgligt. Och sedan mejla alla: Hej, vi gifte oss igår.

Därtill en riktigt fet 30 000-kronors ring. Blingblingbling.