Jag är en rädd töntbrud!

Idag satt jag i bilen klockan 07.50. Kom körande på Hornsgatan. Långt botra vid slussen färgades himlen lilaröd. Det blir sol idag, tänkte jag och blev nästa lycklig. Spelade Scissor Sisters på hög volym och nynnade med, "I´ll pretend that I know wich way to bend" (bra textrad som kan appliceras på tv-karriären eller allt möjligt...) Sedan spelade jag Ison och Fille på ännu högre volym: "Slösar ingen tid, så tight i min tid, ni kan kalla mig stjärna om ni vill". Den låten borde vara alla mammors soundtrack. För när man fått barn slösar man ingen tid längre. Inte ens om man vill, har man tid.

Sedan gjorde jag en sjuukt pinsam grej när jag körde från radion. Jag har en hang-up på att låsa bilen innifrån. Jag tänker att det är bra att göra det, speciellt om barnen åker med. Samtidigt vad händer om man är med i en bilolycka? Får räddningstjänsten upp bilen utifrån då? Eller måste de svetsa sig in vilket tar onödigt mycket tid. Jag satt och funderade över detta vid ett övergångställe. Låste. Låste upp. Låste. Låste upp. Då. Passerar två personer som jag tyckte såg ut som lodisar. Och jag låser. Hahahah! Som i Office Space när den lille vite geeken sitter i bilen på morgonen och bilstereon pumpar och han rappar med till ganstermusiken och så kommer ett gäng svarta snubbar gående och han låser bildörrarna. That´s me! Jag älskar alla människor och köper Situation Stockholm trots att det inte är en bra tidning men jag låser bildörren när människor jag kanske misstar för lodisar går förbi!