Ormar och jag!

Jag ska skriva lite om ormar tänkte jag. Men inte medie-snakes. Utan riktiga ormar. I går klappade jag nämligen en orm på Skansen. Snoddas hette han. En riktig slampa till orm som lät vem som helst ta i honom där han låg hos en skötare i kramhörnan.

Jag har alltid sagt att jag har ormfobi. Och trott på det. I går insåg jag att jag är förljugen. Eller ja, det visste jag redan men inte på hur många olika sätt. Alla har en fobi idag. Det är lika chict som att ha en terapeut. Men det är ju bara koketteri för de flesta av oss. Vi söker ju aldrig hjälp för den, bara det borde avslöja oss!

När jag väl stod där på Skansenakvariet i går med två egna ungar, en dagiskompis och hennes son och min man så släppte det. Eller nej, först var jag så där jobbigt brudig och andades jättesnabbt och tog mig för pannan och skrek "iiiihh" hela tiden.

Så tittade jag på min dotter och tänkte att nej, jag ska inte vara en hispig, halvt hysterisk mes. För hennes skull ska jag vara kool och sluta spela över.

Ormar är ju läbbiga till konstistensen eller hur man säger. De har ju inga riktiga ansikten och inga ben eller armar. De är lite freakiga. Men de var inlåsta. Enda ormen som skrämde lite slag på alla besökare var Anacondan eftersom den var mega och skitfarlig. Det är väl det att de är så sladdriga också, ormar. Och allt som ålar sig fram är väl inte direkt mysigt. Men jag överlevde.

När vi väl kom till Snoddas-slampan så bad jag skötaren hålla för ansiktet på den och sedan petade jag på den. Två gånger!

När vi gick hem var min dotter så stolt: Mamma, du och jag klappade ormen!