Att komma hem ska vara en charter

Jag har ett kinestecken mellan skulderbladen. Jag var ung och föll för grupptryck. Det var skitnära att jag gjorde en delfin. Vad hade varit värst? Fredik mobbade mig under våren och frågade alltid om han kunde få se min tribe i svanken. Men jag har inget i svanken. Jag har känt mig ensam i media-Stockholm många gånger. Det har dragit kallt där i vägkorsingen där alla står och fryser i sina Acne-säckar, med krampaktiga tag om sina märkesväskor. Jag gör mitt bästa för att passa in.

Men så strömmade de till från alla håll därnere i det undangömda semesterparadiset Makrigialos på Kreta. Systrar med kinestecken på ryggar och anklar. Tatuerade kvinnor med bristningar och celluliter, som tog en drink och en cigg på balkongerna efter solbadandet.

Kvinnor med skavsår mellan låren.
Kvinnor som tittar på bilderna i Veckans Nu.
Kvinnor som fräser åt barnen när andra hör på.
Kvinnor som tycker att Kate Moss ser lite konstig ut.

Då insåg jag också hur dumma vi har varit. Det är inte snyggt med kinesmärken på ryggen. Fan vad dumt.
Men den är min. Den är jag.