Alla i familjen lider av posttraumatisk Medelhavsstress. Det vill säga vi saknar havet. Det där turkosglittrande kristallreflekterande vågskvalpet lever kvar i oss. Vi måste göra något. Vi går på Skansen. På Skansen var det så där. Djuren verkade trötta. Älgerna var en stor besvikelse. De påminde om Amy Winhouse i Veckans NU. Tilltufsade, väck, slitna i pälsen. Vargarna såg vi inte skymten av. "Blyga" stod det på en skylt. Eller hur. Sälarna visade sig knappt, kattungarna såg vi inte röken av. Dessutom upptäckte vi hur lätt det var att planka in, men då hade vi redan betalat över 200 spänn. Vi drog till stranden istället. Även denna dag till Bromma.
Konversation i bilen:
Mannen: Ska vi ge E en katt?
Jag: Jo, men vi har ju sagt när hon börjar skolan.
Mannen: Jo men nu har ju hennes kompis kattungar. Vi kan ju få en. Vad gör vi?
Jag: Allt jag vet om katter är att de stinker. Eller kattlådan stinker.
Lite senare.
jag: Titta på alla dessa 10-miljonershus. Där sitter svinen och ska grilla i sina trädgårdar ikväll.
Mannen: Vet du, du verkligen bubblar av livslust.
Väl vid stranden. Packat med bilar. En Brommadam med två hundar tog gooood tid på sig att packa ihop alla i sin skinande BMW. Hon hade den där läskiga klassjälvkänslan som jag kan avundas. Född med rätt att göra vad hon vill. Jag muttrade och vi väntade lääänge. En tant brummade upp bredvid under tiden och körde fram och tänkte sno parkeringen. Vet ni vad brommadamen gjorde då. Hon blockerade henne så att jag kunde köra in och ta hennes plats. Jag älskar Brommasvinen. De kan verkligen uppföra sig.
3 kommentarer:
Hahaha. Det ÄR förenat med livsfara att jaga p-plats vid badplatserna i Bromma. Hua.
Eller hur. Jag måste fan öva upp mig. Jag är alldeles för blygsam
Det låter som samma brommadam jag bloggade om i söndags .)
Skicka en kommentar