Jens Lapidus- killarnas Marian Keyes!

Jag läste Jens Lapidus nya på semestern. Aldrig fucka upp. Bra. Skön. Sträckläsning. Men. Varför envisas Lapidus och alla andra att kalla hans böcker för kiminallitteratur. Eller "Stockholm Noir", på tjusig svenska. Det är ju mans lit så det bara stänker om det. Boys and the city. Det här borde ju alla brudar läsa så som våra killkompisar snodde våra Vecko-Revyns en gång i tiden. Lapidus är en mästare på manlig ångest, konsumtion, uppfuckhet, potensproblem, kroppskomplex, statuskomplex.

Det är lättläst, det är lättuggad underhållning. Det är mans lit. Men ingen kallar det för mans lit eftersom det då skulle förlora i status. Det är tuffare att det är en kriminalroman. Men vem fan minns intrigen i Lapidus böcker efteråt? Man minns killarna. Och som i chic lit finns det knappt någon av motsatt kön värd att nämnas eller så blir de platta horor och madonnor. Och som i modern chic lit finns det ett samhällsengagemang, här kring våld mot kvinnor.

Sedan tycker jag att det märks att Jens Lapidus stressat fram boken. Den håller inte ihop lika bra som förra. Karaktärerna kunde han filat på, precis som storyn (eller förlåt glöm, i mans lit skiter vi ju i storyn). Varför stressar förlagen på och varför går vi med på det? Det har liksom fått status att vara snabbproducerande. Camilla Läckberg skriver en bok på fem månader. Men jag tror inte det kan blir riktigt bra när vi gör det så snabbt. Det gäller mig också. Jag har skrivit mina böcker alldeles för snabbt.

Man behöver inte ta elva år på sig heller. Det är inte så jag menar. Men ni fattar.

Problemet är att förlagen vill hålla sig väl med sina bästsäljare. Det är viktigare att få ut Ulf Lundells eller Tomas Bodströms skit än att det är bra. Det är viktigare att intresset för Lapidus här och utomlands tillfredsställs än att han tar ett extra år på sig. Dessutom tror jag i många fall att förlagen är rädda för att kritisera sina "mästare". Förlagen är för bra på att slicka röv helt enkelt.