Jag köpte BUST idag, därför att Diablo Cody var intervjuad. Jag gillade hennes film (manus) Juno. Jag minns när den kom och Per Olov Enquist blev så besviken över att Juno var öppen anti-abort-propaganda. Kritiken lät bland annat att jamen det var så hemskt på abortkliniken i filmen. Hon var så glad. Hon var påhejjad av sina kompisar. För er som inte sett Juno blir hon med barn, föder och adopterar bort babyn till en ensamstående kvinna som drömmer om barn men inte kan få egna. Men även i USA skrevs det artiklar som varnade för post-Juno-stormen: uppmuntran av "teen-baby-mamas". Diablo Cody om kritiken: "Did Juno really make pregnancy seem fun?"
Men det bästa med Juno är avsaknaden av den vanliga filmstereotypen av puckad deprimerad trashtonårsblivande morsa som föll offer för manlig spermie. Här är tonåringen den man vill vara. Och moderskapet i Juno är något som inte kommer med att det växer en bebis i magen, fan vad befriande. Och det var ju liksom ändå inte en abort som Juno handlade om. Det var en film där tonårsbruden fick vara fantastisk.
Tonårsbruden är fan värd det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
word! älskade den filmen! gillar du otypiska amerikanska filmer så kan jag rekommendera "lars and the real girl" och "science of sleep" också. Förresten tänkte jag fråga en sak, har du någon mailadress man kan nå dig på (vill inte fråga i kommentarsfältet men det är inget konstigt, jag lovar).
juno är den mest överskattade film jag någonsin sett tror jag. jag förstår inte vad folk faller för eller ser i den. kan väl förstå om min 15-åriga syrra som precis upptäckt belle & sebastian och second hand kan relatera. men musiken, karaktärerna och formen (årstid-kapitel)! allt är ren parodi på hollywoodindie. redan de telefonkluddfiltrerade förtexterna fick mig att rysa av obehag när jag insåg vad som väntade. nä fy fan. gilmore girls kändes mindre insmickrande. ellen page är ju riktigt förbaskat bra dock.
Jag hatade också förtexterna men Page gör HELA familjen. Den är lite löjligt ibland men hon är fan magisk!
Va! Vad är det för snack! Juno är ju helt underbar just för att det inte finns några typiska amerikanska skurkar att skylla på. Inga onda eller överdrivet välmenande föräldrar. Istället en fungerande plastmamma-relation, en schysst pappa, och "riktiga" tonåringar istället för lillgamla perfekta-frisyrer-amerikaner. Jag älskade den. Och med risk att låta som en indie-tretti-nåt: soundtracket var ju helt fantastiskt. Jag är helt okritisk till den filmen, tyckte den var ljuvlig rätt igenom och storgrät i slutet. Står för det dessutom. Stenhårt.
suziluz: jag tycker att ordet lillgammal summerar hela junos karaktär. stackarn är ju fullständigt känslomässigt avskärmad och hämmad. ;) kan försäkra dig om att youtube/snyggastgenerationen inte är lika rationella och down with it som page. men smaken är som knark. kul att du gillar den, jag gör det dock inte.
Skicka en kommentar