Vem rasar mot Fredrik nudå?

Fredrik&Filip dök upp dygnraka på presskonferensen inför teve-tävlingen Kristallen. Fredrik är pappa till en liten. Nu ska det bli intressant att se om pennor vässas och tangenteborden dammas av för att samma personer som gärna dissar en morsa som tar ett glas vin ibland kommer rasa över denna pappa som en dålig förebild.

Jag sätter mig i soffan och väntar.

Dagens wörkout!

Den där stairmasterna jag fick av min man i april har jag inte använt- förrän idag. Stod framför teven i 40 minuter! Jag var helt slut. Samtidigt såg jag såpan Våra bästa år där en nunna stod och pratade med en Barbiedocka (alltså dockan, inte en brud med sillisar!)om vem som var ond och skyldig till att hon inte hade någon karl. Hoho. Egentligen skulle jag skriva krönika till Aftonbladet.

Utbrott mot bortskämda ungar

MIn dotter hade två kompisar över. När dessa tre hade haft kul och byggt kojor och fullständigt rivit hela dotterns rum plus vardagsrummet och det var dags att gå hem säger jag att alla ska hjälpa till att städa. Min dotter är van nu, vi tycker att hon är så stor att hon ska städa med oss nu men kompisarna såg ut som om jag just hade krävt att dom skulle slicka i sig en hel kastrull med spenat. En av kompisarna föll ihop på mattan: Det orkar jag inte!!!!!! Det smittade av sig på dottern och plötsligt låg alla i en hög och var såååå trötta.

Till slut fick jag under hot hela truppen att städa. Men det var sura miner när alla gick hem. Men jag fattar inte. Fem- och sexåringar ska väl rimligen kunna hjälpa till att städa. Varför daddar vi våra ungar så? Är det för att vi hellre städar själva för att det blir bättre då? Eller för att vi inte orkar bråka?

Eller på dagis kan ju knappt fyra-åringar och fem-åringarna ens sätta på sig jackan själva. Ibland tar det hundra år för vissa föräldrar att få ut ungarna genom dörren på dagis. Tycker vi synd om våra barn? Inte ska dem städa? Inte ska dem tvingas använda sina sköra småarmar och händer till att sätta på sig strumpor själva? Men betänk att fyraåringar knyter mattor helt själva i Pakistan. Jag säger inte att det är en ultimat lösning direkt men då ska väl rimligen en svenskt femåring kunna klä på sig själv på dagis eller hjälpa till att städa sitt eget rum.

Mediegegg- min nya redaktion

Jag ska berätta en sak om mitt jobb. Min nya producent heter Tora Heckscher och min inslagsproducent är Bobbo Krull. Min redaktör heter Negar Josephi. Jag ska presentera dom med bilder och mer fakta och så på bloggen snart. Det bästa med dom är att det är "ängslanfritt". I mediabranschen oroar sig många bara över saker som vem som är på topp, hur ligger jag till, hur bygger jag vidare på mitt jävla varumärke och ser ut som om jag inte har bajsat på mig av creddförstoppning och nu måste jag googla mitt namn för hundrade gången idag och så vidare. Man får aldrig visa sig svag för då biter någon. Lite överdrivet fast ändå lite åt det hållet. Men på vår redaktion råder inget sådant. För alla är snälla på riktigt. Det är så himla skönt och jag ska försöka ta det till mig och våga... åh, vad prettoalban det här låter nu men... försöka vara mig själv helt och hållet. Håll utkik med andra ord. Jag var också och simmade med producenten idag (hon, träningsfreaket). Jag tränar ju aldrig men lyckades göra 50 längder innan jag föll ihop vid bassängkanten i en spillra av underhudsfett. Men Tora var så fin och hejade på hela tiden, som en personlig tränare.

Jag har nu köpt ett simkort tillägnat Stockholms stad. Vi simmade i en utomhusbassäng och jag tittade upp på molnen när inte lungorna höll på att kollapsa och funderade på varför jag är så rädd för att träna när det bevisligen är så bra på kropp och själ. Inget svar ännu. Återkommer.

Bobbo Krull och kulturchocken

Einar vår fotograf til inslagen är jättegullig (min kamera är sönder, väntar på en ny så att ni kan få se en bild på honom). Han ser ut som en medlem ur det där pojkbandet med IDOL-killarna, ni vet. Danny, Erik och vem det nu är. Vad heter dom? Eller han Jimmy som var med i Fame Factory. Mer så kanske. Jag ser framför mig hur Bobbo Krull sätter tänderna i honom. Häromdagen sa Bobbo Krull till producenten om fotografen: "Det är väl ingen sån där med stuprörsjeansen vid knäna som fjantar sig" om Einar.

Jag ser en kulturkrock på ingång. Jag vill inte att Lill-Einar blir skadad i den. På onsdag ska vi filma ihop för första gången, Bobbo, Lill-Einar och jag.

Två intressanta grejer på jobbet

I dag såg jag min producent slänga ner en Treo i en full flaska Loka. Det tyckte jag var intressant. Som om det vore en skiva citron. Sedan klagade hon på att jag dricker så lite vatten och visade på en flaska vatten hur man ska "tanka". Detta hade hon lärt sig av en israel. Jag var på vippen att fråga vad mer hon lärde sig- but I didn´t.

Här slavar jag i mediegruvan

Första dagen på jobbet. Känns som om jag fått en slägga i huvudet. Nu ska min producent och jag gå på mirkoyamahsbaktieriegympa medan au-pairen hämtar på dagis och lagar middag .

Dagis

Min son kastade sig på marken när jag gick från dagis i dag. Dottern bara log. Det var lite jobbigt men jag vet att han glömmer mig sen. Min take on dagis är att man inte får göra för stor grej av om ungarna är sura när man går. Fem minuter senare har dom glömt. Jag var skitsur över att behöva jobba idag men så fort jag kom till jobbet blev jag glad över att se min producent och min redaktör.

Samma kvinna söker alltid frid

Jag läser i Aftonbladet om hur man stressar av och skiljer på jobb och familj. Hon som intervjuas sitter avslappnat i gräset med ett block i famnen där hon skriver ner saker om (stress) livet och hon har en indisk prick i pannan. Hon äger papplåde/betongkrukoraffären Granit och jag tror att jag minns henne från MAMA också där hon tipsade om ett lugnare liv. Alla kvinnor med framgångsrika företag stressar ner. Downshifting tror jag att det kallas. PR-konsulter och bankdirektörer blir bagare, det är också en trend. Eller startar eget bebisklädmärke. Skulle vara kul om det kom fram någon städare, som satt i gräset med indimärke i fejjan och tipsade om hur man finner lugn och frid när man har ett stressigt arbete som inte betalar så jävla bra och liksom behöver bli av med riktig stress, typ "hur får vi ihop till barnens klassresa och räkningen från Telia och vem tar barnen de första fyra veckorna på deras sommarlov när vi måste jobbajobbajobba", inte "herregud, hur ska jag hinna både New York, styrelsemöte, två dagismöten och Family Living-reportaget den här månaden". Eller är jag bara väldigt fördomsfull nu? Men det är lite som att alla som går för att ta reda på sina före detta liv alltid visar sig ha varit något spännande, som prinsessor eller som min kompis, någon översexuell kurtisan. Aldrig trist bonde eller kronofogde. Samma med downshifting. Alltid samma papplådeaffärsinnehavare som säger något lätt förutsägbart om hur vi ska tänka kring vår tid. Kanske papplådeaffärsinnehavaren har för mycket tid och måste lära sig jobba? Eller jag vet inte.

It takes a village to raise a child

Idag åt mannen och jag lunch på uteserveringen till stans bästa indier, Indian Garden, i Hornstull. Förbi kommer två 12-åringar. Den ena säger högt till den andre: "Din lilla fitta", varpå jag ännu högre: "Nej, den lille kuken!" Båda stirrade på mig , den ena flinade osäkert och jag kände mig som fucking Oprah. I care about the future.

Ps: Ni ser väl till att Marcus (se nedan) får en date nu va? Jag litar på er.

Hallå? Dejt till Marcus tack!!!!!!!

Alla småbarnsmorsor därute, någon singelkvinna har alla i bekantskapskretsen, ni vet hon som vi tycker lite synd om för att hon inte träffat någon och därför inte har det lika bra som vi har det fast i hemlighet är hon så jävla glad att hon inte har blivit som oss och det är vad hon snackar om med sina andra singelvänninor när dom är ute och drinkar... Just den kvinnan ska vi fixa ihop med Marcus (alternativt en skön frånskild småbarnsmamma). Kom igen nu!!!!!!!!

Dejta Marcus! Nu!!!!!!

Det här är Marcus, vår kompis. Han är ensamstående papa med delad vårdnad. Han är trettio. Jag har äntligen lyckats övertala honom att bjuda ut sig på bloggen. Så om ni känner någon som är singel eller själva är det och tror att M skulle passa så länka hit eller tveka fan inte att mejla honom på: mmozoutside@hotmail.com. Kom igen, nu ger vi Marcus en rolig härlig fin kvinna som vågar blinddejta. Du måsta vara över 18 och se nu till att skicka med ett kort för ingen vill köpa grisen i säcken. Marcus är jätteschysst så var inte blyga!!!! Blir det bröllop kan ni gifta er i Studio Belinda... nä, jag skämtade bara. Fullkomlig sekretess råder.

Kortfakta om Marcus
Längd: 1.85 (kom ihåg att män alltid ljuger om sin längd, dom plussar på 3-5 cm, ungefär som tjejer drar bort 3-5 kilo på sin vikt)
Favoritskor: mina svarta och vita converse
Sista fyllan: började på Berns och slutade på en båt
Pub, bar eller klubb: Med rätt umgänge spelar det ingen roll
Frikort i ett förhållande: Natalie Portman
Bästa barnboken: Astons stenar
Bästa barnfilm: Rattatouille
Gör först på morgonen: Välling
Gör sist på kvällen: Kollar på teve
Sämsta date: En tjej utan talförmåga som var humorbefriad. Men jag stod ut hela kvällen.
Drömdate: Någon som går att snacka med lika bra som en nära vän.
Marcus Birro eller Ulf Lundell: Jag känner honom lite från Göteborg så jag väljer Marcus.
Izabella Scoruppco eller Kristina Lugn: En blandning av dom båda. Izabellas utseende och Lugns poetiska intellekt. (Dream on! Belindas anmärkn. I will, Marcus anmärkn)
Fotbollslag: Farsan är ÖIS:are, men jag har varit på lika många Blåvitt-matcher så jag kallar mig bara Göteborgspatriot när det gäller fotboll.
Favoritjoke: "Min farfar dog i ett koncentrationsläger. Han var så jävla full att han ramlade ner från från vakttornet och bröt nacken".
Dagens outfit: Luvtröja från American Apparell, Acnejeans, Sean John-tshirt, vita converse
Signalement: pratar göteborgska, litet ärr under hakan från en breakdancetävling i mellanstadiet, långa ögonfransar
Läser: en bok om Trustorhärvan
Dagis eller vårdnadsbidrag: Dagis
Dejtar gärna: inte klassiskt. Inte fika eller middag med stearinljus utan hellre promenad eller ses ute
Ligger på första dejten: Gärna (Slampor hör av er! Belindas anmärkn, Please do, Marcus anmärk)
Facebook: Jag har precis gått med så mittimellan
Fredrik Reinfeldt: Nej
Mona Sahlin: Svårt för henne
Queer: gay is good but I prefer Heiniken
Landstingssubventionerade mödomshinneoperationer: "Vad är det?" (Belinda förklarar, Belindas anmärkn). Ta tag i grundproblemet bakom istället
Inställning till bloggsfären: Bloggfri
Blondiner eller brunetter: Jag är allätare som Persbrandt skulle ha sagt

Slåss du Belinda?

AMO skriver: Själv då Belinda? Vevar du loss?
Oh ja. Jag kan slåss. Det lärde jag mig när jag var tonåring. Fast herregud, jag är 34-år, tittar på Efterlyst och är rädd för ungdomsgäng så det har ju inte blivit så mycket träning på sistonde. Jag tycker inte man ska slåss så klart men om någon skrev skittaskigt om mina ungar eller man skulle jag inte stå och le stelt när vi sågs ute som många gör. Jag skulle bli skitsur. Men när man blir sur så tycker folk att man är konstig. I medievärlden råder någon slags (fullkomligt transparent) attityd av att man ska låtsas att man inte bryr sig fastän alla bryr sig. Därför står vissa ut från mängden, som Alexandra Pascalidou eller Janne Josefsson, som ju har temprament. Eller varför inte Martin Timell som ju blev skitsur när Olle Palmlöf kallade honom pedofil som ett skämt någon gång. Det var så grymt när han blev förbannad tycker jag. Det är aldrig någon som blivit sur när jag skrivit om kändisar heller för det har jag ju gjort. Jag hörde på omvägar en gång att Tilde de Paula var sur på mig när jag hade skrivit att jag hoppades att hennes barn fick ätstörningar (usch, det var taskigt, men hon var programledare för ett "tjejprogram" som jag hatade som jag tror hette Bitch och som gjorde dokusåpa av en tjejs skönhetsoperationer). Men sedan sågs vi när jag skulle vara med i morgonsoffan på fyran och hon var proffstrevlig som vanligt. Den enda som blir jobbig, när jag råkar nämna hans namn i ett negativt sammanhang, och börjar mejlterrar är en före detta skivbolagdirektör som satt inne för våldtäkt.

Fest med Doreen

Jag var på bröllopsfest i går. SVT-mannen Johan Ripås gifte sig och jag svär att jag hamnade på SVT:s personalfest. Karin af Klintberg (lite Gudkvinna på kulturen eftersom hon gjort grejer som "Värsta språket", "Kobra" etc), nyhetsuppläsare, Kobra-producenter och hej och hå. Flera frågade också när jag presenterades för någon: Jobbar du på SVT? Ingen koll på Studio Belinda där alltså. Min man gick hem bättre eftersom han jobbar på Uppdrag Granskning. Kramade min gamla kompis Jenny Morelli som hade chockrosa tight klänning, skitsnyggt. Träffade Stina Wirsén som illustrerar för DN, vi pratade ABBA-filmen, (ni har alla sett den nu va?) Träffade äntligen Doreen Månsson. Vi har en massa gemensamma kompisar men har aldrig träffats. Hon är stor i käften och har sidenhy och är väldigt rolig. Vi hade jättekul. Det roligaste var när vi satt och snackade om hur så många kommer undan med att dissa och snacka så mycket skit om andra, att inte folk blir nedslagna oftare eller att det i alla fall blir tjafs när folk ses på vimmelfester när någon dissat personligt, någons fru/make/barn.

Stureplansfolk kan inte slåss, sa Doreen då.

Det har jag inte tänkt på. Det är ju därför ingen reagerar när någon tex skriver att "Jag spyr på X, hoppas han döööör för han är så kass i teve".

Stureplansfolk och stora delar av mediefolket kan inte slåss. Dom kan inte ens veva med handen. Hahaha. Jävla töntar.

Kvinnorna tar över Aftonbladet

Just nu är det fyra kvinnor som "styr" Aftonbladet Kultur. Karin Magnusson är chef och Åsa Linderborg är biträdande och Helena Bergstrand är tf redaktionssekreterare och Alice Eggers är sekreterare. Dessutom kryllar det av kvinnliga chefer på Aftonbladet nu. Kicki på Nöje, Maria T som projektchef, Lena A som redaktionschef, Camilla och Christina som nyhetschefer, Lotta på debatt, Helene A på Bonus, Marika på feature, Sofi F på Sofis Mode osv osv osv. "Var är kvinnorna"-diskussionen börjar alltså kännas passé. Gud vad skönt.

Ser min röv fet ut i den här?

Sen hände det här. En geting flög in och jag lyckades efter lång utdragen strid döda den varpå St tropez-mammans lilla skitunge till son utbrister:

Kunde du inte satt dig på den?

Tacomiddagen

Var på tacomiddag på eftermiddagen hos St Tropez-mamman. Det var kul. Jag fick låna hennes ena DIOR-tiara och lilla ögonmask. Hejja. Sonen två år var på topp. Han gick ut lite svagt tyckte jag med att bara låna St Tropez-mammans smink men sedan växlade han upp och drog ner alla nötterna på golvet, därefter visade han toppform genom att dra ner allt innehåll i sin Taco på golvet och därefter bajsade han och satte ner ena handen i blöjan, drog upp den med en stadig backhand och visade glatt upp innehållet medan han uttropade: BAJS varpå han precis skulle smaka på det men då bröt domaren. När vi skulle gå avslutade han med att riva ner och plocka isär dörrklockan.

Om något mediehus söker en manlig chef så ring.

Hej Hej sommar

Ungarna somnar 23 typ varje kväll. Det håller på att driva mig till vansinne nu mot slutet av sommaren. Jag tror jag blir crazy på riktigt snart. I kväll var jag nära att göra en välling till mig själv och låsa in mig i sovrummet på obestämd tid.

Får hon får väl du?

Kvinnor har fött barn i alla tider men inte hon. Nu är det väl hennes tur att gå in i graviditetsbubblan. Får du så får väl hon?
-Lotta

Nej.

Tanten

Nu har jag varit på mitt kära Judith igen, köpte den här gula klänningen i hundra procent bomull. Den är knälång och jag känner mig som en härlig bondtant i den. Men om ni tycker att jag ser lite sammanbiten ut på bilden så stämmer det. Återigen på väg på ett jobbmöte. Alla dessa jobbmöten om Studio Belinda. Jag borde unna mig ett yogaläger, en barnflicka och en personlig tränare. Som jag slavar i mediefabriken. För vad, undrar jag ibland? Stämpeln som arg gammal feminist. Få ären att hälsa på Carl M Sundvall ute och beundra hans jävla permanent?

Nä, i morgon ska jag unna mig ett nytt Hermes-armband som plåster på såren.

På tjocken bitch

Åh gud. Jag skämdes idag. Jag påmindes om hur självupptagen jag var när jag var på smällen. Stod bakom ett par i affären. Hon var på tjocken och föreläste högt för honom om vad hon fick äta när han hade lagt ner ett paket mozarellaost i vagnen. Inte en tanke på att han kanske ville äta ostjäkeln. Och passade på att dissa att han hade kommit hem klockan 23 från en middag föregående kväll, trots att hon har sådan foglossing just nu.

Som om folk aldrig fött barn innan. Get over it.

Marie Söderqvist är ingen underdog

Marie Söderqvist, kolumnist i Expressen och PR-kvinna har lite sent upptäckt Bitterfitte-debatten. Jobbigt när man är "på samma sida" som typer som hon. Som man egentligen inte alls delar åsikt med. Söderqvist älskar att framställa sig som underdog i jämställdhetsdebatten, typ vi som vågar säga högt att vi vill vara hemma med våra barn. Fast det är ju Söderqvist som har hela svenska folket på sin sida om man ska titta på statistik och pappaledighetsuttag och bla bla bla. Hon skriver i gårdagens Expressen om kärnfamiljsdebatten:"... och skulle man drista sig till att hävda att det kanske är bra eller åtminstonde inte dåligt att kvinnor vill sköta om barn och ha kontroll över barn och hem och män vill jobba hårt så kommer man att bli idiotförklarad.

Idiot.

PR för ljuva barn

Ibland tycker jag att ha barn påminner väldigt mycket om att vara servitris. Din "kund" är en skitpackad Mikael Persbrandt som har bajsat på sig och bara skriker "MEEEEEER!!!!!!"

Yogaläger fnissfniss

Jag är så utmattad av att ha sökt yogaläger på Mallorca på nätet hela morgonen. Tänkte hitta mig själv för en stund. Äta nötter och bara rå om mig själv, det är jag värd. Ett glas vin på terassen på kvällarna, läsa Mia Skäringers krönikor i Mama och tänka att "gud, vad härlig hon är, så äkta". Kanske att jag packar ner lite värmeljus så att hotellrummet bir hemmamysigt också. Gud, jag kommer sakna barnen så mycket bara, eller nej, egentligen inte men man ska ju säga det nuförtiden, fniss fniss.

Ge mig arsenal bara

Ibland går verkligen syskonbråken mig på nerverna. Vet ni vad jag skulle vilja ha? Sådanda där batonger som polisen har där man trycker på en knapp så poff, åker värsta hårda batongerna ut. Ingen annan skulle hinna märka varför mina barn ligger och sussar på marken i parken.

Vi älskar våra barn

Min kompis och jag ligger i soffan och läser dumtidningar. Våra barn står vid varsin liten synt och spelar i otakt, gälla jobbiga oljud, man hör inte sig själv genom dom och på en "normal" människa skulle hjärnan dela sig som ett stengolv i ett jordskalv. Så som jag tänker mig att fångarna känner under förhör på Guantanamo Bay då de tvingas lyssna på dålig rockmusik omochomigen.

Min kompis: Bara småbarnsföräldrar kan ligga i det här oljudet och läsa vidare utan att reagera.
Jag: Jamen klart. Det enda man är rädd för att att dom ska ropa på en, inte lite oljud.

MILF-mamma

Vi satt i bilen på väg hem och jag sa att jag var avundsjuk på St Tropez-mamman som skulle vara 40 när hennes son är 18.
St Tropez-mamman: Mmm. Och då har jag silikonbröst, botox överallt och ligger med hans kompisar.
Mannen: Låter rimligt.

Jag kan andas igen

Vi hämtade upp St Tropez-mamman och hennes son och begav oss till Eriksdalsbadet. Det var kul i en timme sedan blev alla vuxna rastlösa och började undra om det var risk för att få fotsvamp i vattnet. Klamydia tror jag inte, det var mest småbarnsföräldrar and they don´t fuck ifall ni undrar.

Efteråt upptäckte jag att jag hade glömt behå, (åkte dit i baddräkt). Fick låna St Tropez-mammans push-up behå. Det var länge sedan jag hade tuttarna under hakan och inte kunde andas men det var kul. Vi åkte till Prinsen och åt efteråt (St Tropez-mammans x-man jobbar där) och flera gånger var jag tvungen att kika ner innanför skjortan på tuttarna. Så ihoptryckta att man hade kunnat använda dem som pennställ. Eller något porrigare.

Semestertorka

Vi har inga idéer längre. I dag ska vi bada i inomhuspool. Jag tror ingen riktig vill det egentligen men vi kommer inte på något annat.

Är jag på riktigt?

Jag har ett stort projekt framför mig på jobbet. Ni kommer skratta när ni får veta. Lite är jag rädd att folk kommer skratta för mycket eller att jag inte vet hur det kommer landa om ni fattar vad jag menar. Samtidigt vill jag inte vara sval. Jag vill inte bygga en låtsasbild. Jag utelämnar mycket i bloggen, i synnerhet mina kids och min man, men jag vill inte vara fejkad. det är något annat än integritet. Jag vill inte bara visa mig snygg och stark även om det är enklast. Eller tryggast. Ni kommer få se mig på ett annat sätt i höst. Sedan har jag lite tv-ångest överhuvudtaget. Jag har aldrig sökt mig till tv självmant. Jag tycker att det är askul, väldigt speciellt, men samtidigt lite jobbigt, utelämnande och det tar på kraterna. Jag känner mig som en clown lite.

Bröst, lika men ändå olika

Träffade en gammal kompis idag som börjat träna som en dåre.
Hon: Jag har utvecklat extra bröst.
Jag (glatt!) Det har jag med!
Hon: Va?
Jag: I armhålorna. Fettbröst.
Hon: Nä men alltså, jag har utvecklat extra bröstmuskler för att jag tränat för hårt.
Jag: Jaha.

Det var ju inte riktigt samma sak. Men jag tänker att jag kan ha mina om det skulle bli en istid i Sverige. Shit vad jag skulle överleva.

Mamma Mia är Sex and the city

Jag är kär i en kvinna. Jag skulle kunna stalka henne. Egentligen vill jag vara henne. Jag vill framförallt se ut som henne både när hon var trettio och när hon (jag) är nästan sextio men jag har nog inte kindbenen att ta med mig. Jag har varit på bio och sett Mamma Mia och Meryl Streep är... jaa, hon är fantastisk. Boys and girls, ni som är lika sena som mig och ser alla filmer tusen år efter premiären, har ni inte sett Sex and the city-filmen ännu så skit i det. Skiiiit i det. Den är tam, kläderna är fula och kvinnorna lama och trista. All chemistry is gone. Gå och se Mamma Mia. Carrie och Samantha bor på en grekisk ö nu och dom är lite äldre nu men dom har sktikul.


Tänk att världen obsessar över att Al Pacino eller Robert de Niro skulle vara vår tis stora. Al Pacino gör bara skit nu (79 minuter) och De Niro, hur länge ska han leva på att han stod framför spegeln och talade med sig själv? Det finns två scener i MM, en är när Meryl Streep sjunger "The winner takes it all" som är helt... men så har kvinnan också gjort Sophies val, Deer Hunter mot De Niro och tusen andra sjukt bra filmer, jag satt som en guldfisk med gapande mun så bra var det, och sedan bölade jag ögonen ur mig när hon sjunger till sin dotter. Men mest är MM bara feel good och rolig och det kryllar av oneliners och jag vill plötsligt vara medelålders på en grekisk ö och också ha knullat med Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan... eller ja, ni fattar.

Vill ni bara bli glada och känna att allt är lätt för en stund så där som livet ska vara? Gogogo.

Hatar du min blogg, egentligen?

Jo, men hur lyckades du tolka in att jag gillade "vänster"journalister som "avslöjar" saker och sätter in folk i offerroller samt själva hyr in svart städhjälp? tycker bara bloggen här är så drygt medelklassig emellanåt och bara tjatar om karriärkvinnornas problem, har inte yppat ett ord om vem som är topshot vänsterjournalist eller vänsterproffstyckare. tvärtom, jag skiter i dom. men det är klart, det är ju en blogg av och för karriärkvinnor, men ibland skriver du bra och träffande saker vilket är anledningen att jag tittar hit ibland. /Manlig arbetare (den mest avskyvärda reaktionära människotypen som får ta mest skit i dom här kretsarna)

Hej arbetare, det var inte dig jag syftade på, att du skulle gilla vänstermänniskorna utan jag bara utvecklade ettt resonemang utifrån din kommentar. Jag tar aaallt ansvar okej. Men tycker du verkligen att jag är dryg? Jag som är så härlig och från Göteborg å allt. Moi? Go rund och glad nästan jämt.
Va? Hörru, kom igen nu...

Städare byggde media

Någon skrev en anonym kommenter som jag råkade avvisa av misstag. Till senaste inlägget Handlade om att det måste vara jobbigt att vara medietjej och inte minnas hur man jobbar efter all semester. Samt att det är tur att städare och annat finns som bygger landet. Var inte meningen att censurera. Men du, jag ääälskar städare. Du vet väl att alla mediamänniskor älskar städare och au-pairer och barnflickor bara det är svart. Tänk dig de bästa vänstermänniskor du vet typ som filmar dokumentärer eller är journalister och avslöjar eller berättar om hur illa vissa mäniskor har det och agiterar om hur vi måste få bort orättvisorna och att vi måste bekämpa klassamhället. Dom exakta människorna har svart städhjälp eller barnflicka men skulle aldrig erkänna det öppet för dom skäms. Dom tycker nog att det strider mot bilden av dom som fina vänstermänniskor som vill ha ett samhälle där alla är med i systemet. Typ. Fast egentligen tycker dom bara att det är dyrt med vitt. Jag kan räkna upp hur många som helst. Människor med härlig moral om "den lilla människan", bara hon går att pröjsa svart.

Städarna och barnflickorna bygger inte bara landet alltså, utan tidningarna, tv-kanalerna och litteraturen.

Känner ni peppet?

Jag hade möte i morse med mina nya producent. Jag stod i ett tyst kök- alla andra sov- och försökte komma ihåg hur man gjorde. Alltså kaffe först? Dusch? Kläder, vad har man för kläder om man ska ut bland folk, kan man gå i träskor och gamla gravidjoggingbyxor. Svar: Nej. Jag känner mig som ett barn som behöver stödhjul på cykeln. Minns inte hur man stod framför kameran och hur manuset ska se ut eller har inga idéer och stackars min producent hon kommer att undra vad hon gett sig in på och nu gäller det ju, den här säsongen ska vi satsa.

Så minns jag och klär på mig och sätter mig i bilen och sedan dricker jag kaffe med min producent och hon är en trädstam att krama runt och jag lugnar mig. Åker sedan hem och trär på mig gravdijoggingbyxorna igen.

Bye bye Ronnie

Läser att Ronnie Sandahl, lill-Ron aka Aftonbladets egen konstnär, ska flytta till Berlin. Är inte det superklyschigt? Som om jag skulle dra på yoga-läger på Mallorca i tre veckor.

I´m so sexy

Det är ju helt otroligt vad snygg och frääääsch du är, Belinda! En riktig goding. (Och vilken bra intervju!)

/Lovisa, som precis sträckläst dina böcker

Eller hur!!!!! Fan vikken hottie jag är.
PS: Du får tillbaka dina nakenbilder nu. Jag postar dom.

En glad jävla morsa?

Clara skriver: Jag tycker det var en bra intervju (med Belinda i Mama, Belindas anmärkning) och jag njuter när jag läser om det du tyckte var jobbigt, därför att det är ärligt och livet är upp och ned hela tiden. Ingen säger innan man blir mamma att det är lite jobbigt att aldrig få vara för sig själv till exempel. Det är något jag fejsar nu, första barnet. Jag skrattar ofta åt att jag gör utåt sett "dåliga" saker med mitt barn, sätter henne i babysittern och tar ett glas vin, men hettergud - hon mår väl bättre av att jag är en glad mamma också?

Nej. En glad mamma vill vi inte ha. Vi vill ha en nykter morsa som blir fet på latte, sitter i parken hela dagarna, bakar massor av bullar, inte har knullat på tre år för vaddå, barnen kommer först nu och som yogar för att hitta sig själv, eller för att Lisa Fabre har sagt att det är bra. Det vill vi ha Clara. Inte en glad jävla mamma som är sig själv, hör du det?

När jag var med i samma tidning som Lisa Fabre

Hittade förresten min gamla MAMA-intervju idag.

Hur väljer man sina krig?

Det pågår en debatt här på bloggen. Om man ska ta strid för allt vad gäller jämställdhet jämnt eller om man - som jag tror på- ska välja sina krig.
Malin undrar just: Vad betyder det då, att välja sina krig?

Jag menar så här, kan ta ett exempel från Aftonbladet där jag är anställd. Jag la snabbt ner att klaga varje gång jag kände att det utifrån min övertygelse fanns skit i tidningen. Jag la ner därför att folk blev:
a trötta
b slutar lyssna, "åh nej, nu ska hon klaga IGEN".

Är det fegt eller dumt av mig att välja mina tillfällen. Det får man gärna anse. Men det är min övertygelse att det funkar bäst om man inte alltid är den som kritiserar. Utan att man väljer ut sina tillfällen och satsar energin på att verkligen förändra då. Samma hemma- varken min man eller jag orkar klaga på den andre så fort vi fått tvätta eller städa för mycket. Vi tycker inte det är värt kukfittbråken varje dag. Vi tar det som vi inte kan kompromissa med och tjafsar om ifall den andre ballar ur (sedan måste jag säga att vi faktiskt delar på fan allt, men är stereotypa mer i vad vi blivit bra på, han borra och bygga, jag puffa kuddar och köpa presenter). Samma med dagis. Jag vill att dom ska jobba mer med jämställdhetsfrågor men kan inte tjata om allt. Jag satsar på att försöka ta upp och förändra det jag tycker är väldigt viktigt( Tex, viktigt att tjejerna och killarn uppmuntras vara med i varandras lekar, fotboll etc, inte viktigt att bli sur om fröknarna kommentera att min dotter är fin i håret men inte säger det till killarna). Det kallas en strategi och vill man förändra något överhuvudtaget här i världen bör man skaffa en sådan. It´s politics. Jag tycker att det är väldigt basic att man gör så här. Eller? För sin egen skull också, hushålla med all den där härliga energin...

Sett ljuset?

Anonym fortsätter: Hoppas alla som diskuterat detta läser din blogg. Där finner jag svaret på varför det går som det går med kvinnor och jämställdhet och relationer. Man är alltså självgod om man ryter ifrån. Om man står för det man tror på. Bara det faktum att man på sin arbetsplats måste välja sina krig är ju uppåt väggarna. Jag bara frågar mig- hur många vill ha jämställdhet?

Vad är fel med att välja sina krig? Hemma. På jobbet. I vänskap. Jag tror att den som säger att den inte gör det blåljuger eller under 25 år. Eller man. Analysera det, kompis. Å det här att du förstår nu varför jämställdheten inte går framåt- jag förstår också det nu också när jag mötte Lassie.

Varför lallar ni kvinnor med?

Men de flesta är rädda om sina jobb?!
Är detta 2008? Där en kvinna inte kan vara säker på att ha sitt jobb om hon vill ha jämställdhet? Varför ryter ni inte alla? varför lallar någon överhuvudtaget med? varför har ni kvinnor så outsäglihgt svårt med feminismen i praktiken?????????????????????? Den frågan måste upp!!!!!Vad är det som gör att man underblåser piss och håller käften? Hur länge skall ni göra det? Blir orolig på riktigt!

Å jag blir orolig för din självgodhet hoho, även om jag gillar ditt "krav" på att man står upp för sig själv. Men allting är väl en skala så att säga. Att ryta ifrån för strukturer som är gråaktiga och inte så tydliga¨ är kanske inte alltid det lättaste på sitt jobb. Man kanske inte har några allierade eller så tvivlar man själv på vad man sett eller hört eller hur man behandlas. Kanske sprarar många krutet till "de stora slagen". Det har jag gjort för att det är en strategi från min sida, att inte bli stämplad som haverist. Jag väljer alltid mina krig. Jag ser till att ha vänner också. Allierade måste alla ha i "krig". Jag är en praktisk feminist om något.

Monique om Åsa Mattsson

Allas vår Monique Wadsted skriver: En annan Åsa, Åsa Mobergs "Simone och jag" är också den en bekännelse av en feminist i teorin men inte i praktiken. I den ser hon på sitt liv i parallell med Simone de Beauvoir. Ingen av dem lyckades i praktiken. Mycket läsvärd. Åsa Mattson synes mycket naiv och ha en lättsinnig inställning till andras pengar. Den entreprenör som satsade pengar i Salong K verkar hon inte ha någon respekt för utan konstaterar friskt att "När hon fick erbjudandet av ”Gunnar Mudder” tänkte hon: ”Yes! Den här mannen vet inte vad han gör!”" Inte nån särskilt bra början på ett fruktbart samarbete att lura den som satsar pengar på en vad ens agenda verkligen är. Den typen av samarbeten slutar ofta med en krasch.

Åsa Mattsson gjorde vad hon kunde

Anonym skriver: Åsa gjorde vad hon kunde för att få vara med.Men tröttnade. Man kan säga två saker om det. Att hon kom till insikt om hur det är och drog en slutsats och tog en konsekvens. Hon vill inte lalla med längre. Eller så kan man kommentera vilken tid det tog. Men vem har mer gjort som Åsa? Vem har stått för något och verkligen petat på det där som hon gör? De flesta vågar inte välja sida. De flesta lallar på och är lite till viljes. Och ganska lite sig själva.För att få vara med. När jag var barn var journalister viktiga.Man vågade ta sig själv på allvar. Det är det Åsa längtar efter tror jag. Att få ta sig själv på allvar.Svårt när männen beter sig som de gör. man kan välja att blunda. Eller ta konekvensen. Ser fram mot Åsas bok.

Men de flesta är rädda om sina jobb. Det verkar Åsa ha varit tills hon fick sparken också.

Sexismlektion 1

Fan, dags att återuppliva gamla utmobbade feministord som.. sexism. Jävligt bra ord. Rätt fryst. Ett fiskpinneord med andra ord. Värt att tina.

Emster skriver: Det är sorgligt hur sömniga alla män i trettiplusålders är. En kompis berättade att chefen på hennes jobb (typ starx över fyrtiostrecket) hade frågat en tjej som gjort silokonbröst om han "fick känna".

Låter som valfri man trettioplus med lite alkoproblem men stor bildbyline i media (Jag frågade iofs min kompis om jag fick känna när hon hade opererat in silikon men hon var min kompis).

Fula gubbar och medietjejer

"Jag och mina flickor slavade åt männen som profiterade på vårt arbete".

Man kan tro att det är ett citat ur en reportagebok om trafficking eller slavfabriker men det är som vanligt en svensk feminist med liiite kantring vad gäller perspektivet. Det handlar om journalisten Åsa Mattsson och hennes bok om sexism i mediebranschen.

Det är så många kulturkvinnor som skriver om hur allt går åt helvete för dom. Om patriarkatets svarta själ. Kvinnor och feminister skriver om helvete och diskbänkskedjor igen. Åsa Mattsson är intervjuad av båda morgontidningarna idag om sin självbiografiska bok om mediebranschen (kommer i sep, vilket PR-arbete redan). Hon beskriver hur hon varit beroende av män (hon har bland annat haft ett förhållande med Mikael Persbrandt, the sexy infant) och att det inte blev några böcker skrivna så länge hon var inne i ett förhållande för då passade hon upp män. Hon säger att hon svansat med i männens ledband även på sina jobb. Fan vad synd kan jag tänka då, att det tog en säkerligen smart kvinna annars, 49 år att komma till den insikten. Fyrtionio långa år. Varför Åsa?

Det finns så många exempel på till exempel kvinnor i min bransch som blir chefer och så tror alla att åh, nu blir det jämställt och fint här, äntligen, när det kanske bara blev värre. Många kvinnor är asduktiga patriark-utövare nämligen. Riktig grymma översittare. Jag tycker att det ibland säger mer om systemet och vad det gör med en människa (i de flesta fallen en man) än vad det säger om könen. En gång på Aftonbladet var vi flera medarbetare som tyckte det var lågt av någon nyhetschef att publicera en bild på Svennis och ett gäng nästan nakna brudar. Vilken idiot till man har gjort detta? frågade vi oss. Idioten var en kvinna. Men kanske ingen jättenyhet att kvinnor kan vara idioter (fast ibland börjar jag undra hur det står till med självbilden hos medvetna feminister). Men det finns massa män som bara lyfter fram andra män och hoppas att alla brudar ska äta upp varandra i självsaneringssyfte. Det jag kan förundras över mest är manliga (medie)chefer som gör offentliga snedtramp eller utsätter någon för sexuella trakasserier och sedan änddå visar upp sig med frugan på nästa julfest. Trots att alla snackar, låtsas som ingenting, för att det är hans priviligie att göra bort sig ibland. Och hur tänker frugan? Stand by your man- ett stundtals vansinnigt motto.

Tänker på det idag när jag läser om Åsa Mattsson. Det här är mitt enda feta tips till alla er unga brudar därute. Kriga inte med andra kvinnor om plats, snacka inte skit eller bitcha bara för att. Hitta ett litet entourage. Själv hade jag turen att Fittstim kom så tidigt i min karriär och vi lärde oss verkligen att inte vara rädda för varandra. Kunde Virtanen och Bjurman och Hagman och alla älska varandra så jävla hårt, ja, då skulle vi också. Lalla inte med dom manliga cheferna om dom inte förtjänar det. Fyll ut kostymen och tro på ert värde. Som när Carolina Gynning ska ha visat brösten på en mediefest. Hon är ju fantastisk grym på sitt eget vis, utan att behöva larva sig och visa tuttarna och spela crazy för snubbar. Spela ingens musa heller. Musor har bäst-före-datum och det går snabbt. Och ha kul. Glöm inte att ha kul. Det tåls aldrig att sägas tillräckligt många gånger.

Själv har jag nästan bara kvinnor att "tacka" för min journalistkarriär skulle jag vilja ta tillfället i akt och meddela. Anna-Clara Welander, Ann Fredlund, Carina Nunstedt, Maria Trägårdh, Monica Gunne, Lena Anderfeldt, jag har så sjukt bra erfarenhet av kvinnliga chefer att man ibland just måste undra vad som är fel på mig fast det är inget fel på mig. Sedan finns det vissa manschefer som jag verkligen verkligen tycker om. Anders Gerdin var en sådan. Han påminner om min pappa. En man av folket. Mycket magkänsla. Inte så mycket övers för det snobbiga. Svår att ha konflikter med. Kunde köra över. Men Rolig. trodde på mig. Jan Helin är en annan. Han är grym. Men mest är det kvinnor som banat väg för mig.

För mig har det alltid varit en myt att kvinnor bitchar och inte kan samarbeta. I min värld är det ofta män som gör det istället. Bitchar och tjafsar.

Kåt strippa i bråk

Ha! Det ville ni allt läsa allt om. Jag testar en kvällstidningsrubbe så här på söndagsmorgonkvisten. Egentligen ska jag bara skriva något halvtrist om:
Regn och kyla. Jag kanske är sjuk men jag gillar det. Min familj har blivit bortskämda med sol och bad sedan i maj. Men jag känner ju inget jobbpepp med en vecka kvar tills jag börjar (producenten, ring mig!!).

Mina ben

Ausa skriver: Jag såg dig igår på bibliteksgatan när vi var på väg till Julia, du har oerhört snygga ben!

Jag sätter in pengar på ditt konto i morgon som överenskommet.

Proud love på er!

I dag stod vi på Hornsgatan och klappade händerna åt PRIDE-tåget. Det är så lätt att ta det för givet. Vi "bor" i medievärlden och där kan man tycka att vad fan, homosar har väl inget att klaga på, Gardell och gänget. Alla älskar dom. Alla vill krama en bög. Men vad fan, så står man där på Hornsgatan och mot oss kommer föräldrarna till homobarn i tåget, någon håller stolt upp en skylt där det står "Don´t execute our children for their love" och då börjar jag grina. Sedan kom försvarsmakten i tåget och då såg både mannen och Göteborgspappan tagna ut. Sedan kommer Copacabana med största entouraget och en skylt med orden "vem ska koka kaffe efter revolutionen?" och jag tänker på mina böcker och alla krönikor jag suttit på deras fik och skrikit och jag klappar ännu hårdare för jag minns den där dagen när någon kastade in en stor rökbomb genom fönstret där och just då tänker jag på varenda liten landsortslebb eller finfamiljgarderobsbög eller bara på konsulten och revisorn och dagisfröknarna och landsortsbögen och alla andra som kämpat med att komma ut och att bli accepterade, av både andra och av sig själva å jag tänker på alla ungar med mammor och mammor och pappor och pappor och jag hoppas att Göran Hägglunds tråkiga attityd inte blir ett problem för er när ni växer upp, kanske kan vi "bota" honom i tid, och jag står där och grinar och mitt hjärta är inte alls cyniskt och grått och jag bor inte alls i medievärlden. Jag bor här och en dag om mina barn blir homosar ska jag gå där med dom andra mammorna och papporna och bära en jävligt stor skylt och stolt ska jag vara. Jag ska bära både blick och skylt lyfta mot himlen, det lovar jag. Vi står här å jag tänker på det och på att det känns bra att mina barn får en liten bit av världen utanför Byggar-Bobs hamrande småkillar, Barbies fjärilsmidjade honvarelser och den där enda kärleken som är norm i alla deras sagor.

Ps: På väg mot bilen gick vi sedan förbi Rikard Wolf och hans son, förlåt, pojkvän.

Sädesspridare

I går när vi var och badade så gick vi förbi två tanter som låg och skvallrade. Högt och tydligt hörde vi den ena säga: "jo visst, han har barn med tre olika, å inte har han gift sig med någon av dom heller". Varpå min pappa glatt på göteborgska: "Vikken sädesspridare, vad roligt" och bara går vidare medan jag stirrar stint i marken, tanterna stirrar stint på oss, mannen garvar och dottern frågar vad "sädesvaddå?" betyder.

Göteborgspappan tror att han är guds gåva till Stockholm. Han är så glad att han får sprida sitt evangelium kan man säga. Ikväll ska mannen och jag ut och äta med pappa. Men först lite PRIDE.