2 days in Paris

Jag är så glad. Filmen Two days in Paris var inte överskattad. Den var exakt så bra som jag trodde. En neurotiskt intellektuell Reality Bite-film för 30-plussare, om kärlek. Den bästa film om kärlek jag sett på länge. Och man skrattar högt. Se den! I kväll ska jag se om den med min man som inte såg den igår med mig eftersom han var ute på galej. Han lyckades bli full till skillnad från mig häromkvällen.

Jag kom på nu att den film jag i särklass sett flest gånger är Breakfast Club. Slutscenen när Judd Nelson ger sitt ena diamantörhänge till Molly Ringwald är heeeelt magisk. Min kompis Åse och jag såg den elva gånger på raken första gången vi hyrde den i videoaffären.

Nu minns jag också när Colours kom. Hela min skola började klä sig i rutiga skjortor och bandanas fö att likna gängen i LA. Otroligt töntigt. Fast gulligt när man tänker på det. Att film påverkar så mycket. Vissa kan dela in livet efter musik. Jag kan nog faktiskt dela in mitt liv i film/DVD-kapitel. Jag ryser fortfarande av scener som betytt något. En är den i Sex and the city när Carrie ser Mr Big stiga ur en limousine, han ska gifta sig med sin unga flickvän. Carrie har hela avsnitett ältat att hon inte kunde tämja honom, att det inte blev hon som fick gifta sig med honom. Men så tittar dem på varandra från varsin sida övergångstället. Carrie vänder på klacken och går. Hon stannar framför en vit häst som drar en droska. Hästen är lite oresonlig och då kommer hon på att det inte alls var hon som inte kunde tämja Mr Big. Utan han som inte kunna tämja henne. Det är en av de bästa scenerna i en teveserie som jag vet.