Vill ni veta hemligheten?

I dag var vi tre barnfamiljer som drog till Drottingholm. Det var mysigt. Barnen kunde springa runt så mycket de ville. Vi lekte kurragömma. Sedan skulle vi fika. Egentligen ska man inte fika med barn under två och ett halvt. Min son är ett och ett halvt.
Han ville bara gå in i köket, välta ut glas alternativ springa bort till tanterna på andra sidan rummet och chitchatta lite. Innan jag hade barn fattade jag inte varför barnkaravaner gick in på fik och förstörde för alla. Skrek, pratade högt, drog ner dukarna samt lämnade berg av sopor efter sig. Jag brukade tänka, varför skäms dem inte? Well, här är hemligheten. Vi skäms inte alls. Vi sover för lite för att ha en väl utvecklad empati för er andra som liksom har all den där tiden att fika runt, gå och dra er på stan ecetera. Vi skäms inte alls, vi skiter totalt i vad ni tänker, i synnerhet när vi befinner oss i en större grupp. Då slappnar vi av helt och är oss själva. Vi har också rätt att fika med våra söta små monster, tänker vi fast vi innerst inne vet att det blir liksom ingen kvalitetsfika att tala om. Enda gångerna jag skäms eller tänker på hur jag uppfattas är om jag är själv med en stor vagn och likom stoppar upp folk bakom mig på gatan eller kör över plagg i en klädaffär, som mitt barn drar ner. Då tänker jag att alla viskar att "kolla lattemamman".