fredag 29 februari 2008

Till min dotter!

Min dotter och jag stod på McDonalds och väntade på maten. Bredvid oss satt två fjortiskillar (med fula frisyrer) och kastade ketchup på tjejerna som satt vid bordet mittemot dem. Tjejerna tyckte inte att det var kul. En tjej fräste: "Moget!" Killarna brydde sig inte.

"Varför kastar dem ketchup", undrade dottern
"För att skoja med tjejerna tror jag".
"Man får inte göra så om tjejerna inte vill", sa dottern och jag tittade på henne med all kärlek en mamma eller pappa kan uppbringa.
"Nej, det får man inte".

För nej, kära dotter ingen får det. Och när jag svarar dig att det är sant så vet jag ändå att så många gånger i livet kommer folk vara dumma mot dig och jag kan inte skydda dig. Jag kan älska dig så hårt att du kanske faller lite mjukare men jag kan inte låsa in dig. Jag kan inte lägga ditt hjärta i ett bankfack även om jag önskade det ibland. Okej, det vara bara ketchup, varför blir jag sentimental, men det kan vara i just sådana stunder som det sköljer över mig. När teori och praktik krockar men bara jag vet om det, inte du. Jag vet att det inte alltid hjälper att säga ifrån eller tjalla, att ibland måste man bita ihop, andra gånger spela fult, andra gånger fega ur men då och då reser man sig och gör sig själv stolt. Jag vet också att killar kommer kasta ketchup och du kommer antingen fräsa ifrån eller kasta med håret, åh, jag hoppas du fräser åh vad jag hoppas det för din egen självkänslas skull men det är inte lätt. Det är inte lätt att vara ung kille men det är fan INTE LÄTT att vara ung tjej. Kostymen är så snäv fortfarande, pressen så hård. Om vi 30 plussare känner den, tänk då fjortisarna! Redan på dagis ser jag ju det hända. Killarna för sig, tjejerna för sig, de som vill leka både och hamnar lite snett. Redan idéer om hur de tror att det ska vara, "tjejer gillar" och "killar gillar". Det är så sorgligt att se, hur snabbt det går. Och jag försöker men vad slåss man mot? Och vaddå, vi föräldrar hjälper till... Sedan kommer skolan, Jag vet allt om hur ensamt det kan kännas på skolgården när ingen vill leka med en. Jag har varit så mycket ensam att det gör ont att tänka på ibland. Men jag har också varit taskig mot andra. Hela skolsystemet, att överleva en skolgård, går ju ut på att lära sig klättra i hierarkin. Jag önskar för allt i världen att du slipper det så mycket det bara går. Jag hoppas du faller lite mjukare...

3 kommentarer:

sofie sa...

så fint skrivet! vill säga ungefär samma saker till min dotter när hon blir större. tycker redan synd om henne fast hon inte ens är 1 år.

Anonym sa...

Det er grusomt å være liten og maktesløs. Barn er usivilserte maktmennesker. Nå som jeg har en nydelig liten gutt på tre måneder skjelver jeg på hans vegne. Stakkars liten som må være unge før han blir voksen og kan råde over sitt eget liv..

Fridah sa...

Oh, vad fint Belinda! Jag hoppas också hon fräser, det måste verkligen bli fler som gör det.
//Fridah
indiepopochskit.blogg.se