Jag tittar på Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson. Löööve Bengtsson. Han intervjuar Lena Endre och Maria "jag -fällde-Tito" Lundqvist. De är aktuella med en film om otrohet. "Kan otrohet vara bra?" frågar Lasse. Nej, svarar Maria så där reflexartat som alla vet att vi ska svara på den frågan. "Ja" svarar Lena Endre. "Hur kan vi tro att en enda person ska motsvarar alla våra behov och önskningar under ett helt liv och gör dem inte det så skiljer vi oss". Jag älskar sådana diskussioner för jag har tänkt mycket på det eftersom jag skrivit om otrohet (nej, jag har inte varit det själv men nu tror ni inte mig ändå). Kärnfamiljen tar knäcken på oss samtidigt som vi känner oss trygga i den där lilla mysgrottan. Så är det bara.
Lena Endre skulle vilja leva i ett bondesamhälle igen, sa hon också. Där barn hade tillgång till fler vuxna och alla hjälper varandra i stället för var familj för sig själv.
Jag håller med! Jag avskyr när folk stänger in sig på påsk, jular, nyår etc. "Vi ska vara med FAMILJEN". Eller "nej, vi kan inte ses i morgon för mina föräldrar är här". Jaha, och? Jag vill att mina barn ska släpa hem sina kompisar i tid och otid att äta middag hos oss, jag vill att mina kompisar som skilt sig ska gråta i vår soffa på julafton och jag vill hälsa på dem även om deras föräldrar är på besök.
Men vi kanske är bättre, vår generation på det här ändå? Att släppa in andra? Jag minns när jag var liten och fick vänta på rummet när jag var hemma hos en kompis som skulle äta, för att inte störa "familjestunden" (egentligen handlar det om snålhet). Hur sjukt är inte det? I bland fick man gå hem! I dag äter min dotters kompisar hos oss när de vill och vice versa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar