Idag tappade jag bort min yngsta son i exakt en minut och det var den längsta minuten i mitt liv. Vi hade haft utflykt mina barn och jag. På hemvägen stannade vi på Sickla köpcentrum för att handla presenter till två kalas. Min son stod ena sekunden bredvid mig, andra var han borta. Han är sådan just nu. Upptäcker världen och på tre sekunder försvinner han. Brukar därför alltid ha honom i vagnen när jag har båda barnen själv och är i affärer. Men nu hade han skrikit sig till att få gå bredvid. Som tur är var det inte en gigantisk lekaffär men den minuten jag sprang i gångarna och skrek hans namn glömmer jag inte på länge. Den här tanken som bultade ikapp med hjärtat.
Nu är det klippt. Nu är det 50/50 om jag får se honom igen. Även om man vet att det är överdrivet och något amerikaniserat så finns den ovissheten där och kramar runt halsen. . . Tänk om han hunit springa ut. Bilarna?
Sedan stod han bara där, vid en disk bredvid en kille som jobbade i affären och jag var så klart en sjukt otrevlig lejonmamma:
HÖRDE DU INTE ATT JAG SKREK EFTER MITT BARN?!!!!!!!!!!
Eh nä.
LYSSNA DÅ FÖR FAN!!!!!!!!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ha ha... det där har hänt mig en gång också... fast då var det sambon som fick ta emot mitt hysteriska vansinnesutbrott (som tack och lov gick över fort).
Gapade du på en okänd människa för att DU tappat bort DIN unge? Det är för fan sinnessjukt. Är det HANS ansvar att hålla reda på DIN unge? Gapande mammor finns ju för faan överallt, helt otroligt beteende.
Jo men älskling, när man har panik tänker man inte rationellt. Alltså skällde jag på en finnig kille som inte gjort något.
Panik och panik, man kan väl göra nya.
Sjukt otrevligt av dig.
Haha... du är rolig!
Skicka en kommentar