Kejsarnitt- varför så big deal?

Nu har jag bölat mig igenom Barnmorskorna på SVT. Första gången jag såg det. Tänker på mina egna barn och hur mäktigt det var att föda dem. En sak som slog mig i dagens program dock. En tjejs värkar har helt stannat av och barnmorskorna är redo att ge upp men när de berättar för henne att hon ska snittas så låter det som om de ska skicka henne till begravning. Den ena barnmorskan börjar också yra om att en gång snitt, alltid snitt. Bullshit. Jag snittades första gången eftersom min dotter inte vände på sig. Andra gången födde jag vaginalt eftersom jag var så nyfiken på hur det skulle vara, Det är alltså inte så att man måste snittas varje gång man föder barn. Det beror ju helt på omständigheterna. Men mamman i programmet hade börjat brista i livmodern så det var ju en himla tur att hon blev snittad. Ni som följt mina krönikor vet hur allergisk jag är mot både amningsmullor men också "kejsarsnittsrädslan" i Sverige. Jag är så himla trött på den här tävling, vem som föder bäst, ammar bäst, har flest barn etcetera. Det är heller ingen hejd på hur mycket mediamorsor hänger ut sina barn och sina män. Jo jo, jag med, men jag skriver ju nästan aldrig om dem i bloggen. Jag vil bara säga till er där ute som ännu inte fått kids eller kanske mår dåligt för att ni har snittats att det är inga problem. Det är ungen som är viktig. Att den kommer ut och mår bra. Stäng av "tävlingen". Sluta läs varenda föräldratidning eller lyssna på förståsigpåare. Det blir ändå aldrig som man har tänkt sig och det är det enda man kan veta säkert om att få barn. Jag lipade floder efter mitt snitt och kände mig som en looser. Men nu, snart fem år senare, tittar jag på min dotter där hon snusar bredvid mig och tänker att hon är min lilla kejsarinna. Och hennes resa i livet handlar om hur jag behandlar henne nu, inte hur jag placerade mig i resultatlistan i "Årets Mama".