Jag vill inte men jag måste!

Jag känner att jag måste varna er för Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Har ni läst den?
Oh my god. Ångesten dryper från sidorna. Som fettfläckar droppar de från boksidorna och kladdar mina händer.
"Jag kan inte andas" suckar jag om kvällarna och mannen frågar varför jag fortsätter läsa.
Jag vet inte. För att den är fantastiskt välskriven. För att det är som att se en bilolycka, stanna och inte kunna röra sig därifrån, måste titta.
Jag kastas mellan att älska den här boken och vilja slänga den (karaktärerna) i väggen. För deras surhet, bitterhet, för vad dom gör mot sina barn herregud, och mot varandra. För att dom stannar i sitt äktenskap.
Mental misshandel. Rollerna. Fällorna.
Ändå fortsätter jag.
Sedan kommer jag på mig själv med att vara så förbannat kär i min man.
Vi får aldrig blir så där sura och elaka mot varandra och jag älskar honom. Han är en bra man och en fin pappa.
Och i dag ska jag krama ungarnas händer lite extra när vi går hem från dagis. Försöka kanalisera all den där kärleken som
inte går att beskriva eller förklara. Som gör en både livrädd och dödsföraktande samtidigt.
Och Helena von Zweigbergk har jag alltid gillat trots att jag inte känner henne. Hon verkar så klok bara.
Men boken- jag måste kasta den i väggen då och då.