måndag 16 juni 2008

Lite fortsättning på "Är jag en alkismorsa?"

Anonym skriver: "...sedan tänker jag ju också på folk som läser din blogg och bara "Hey, jag har skaffat barn men inte FAN tänker jag ändra på mitt liv för det, närå, jag ska festa och shoppa och gå på bio som aldrig förr. Belinda håller med mig!!" För jag vet ju att det inte är så du menar. Och det är de barnen jag har lite ont i hjärtat av, för föräldraskapet handlar ju trots allt om en del uppoffringar. Det pratas om "uppoffringar"när man får barn."

Att folk inspireras av mig, tror att det går att ha familj och fortfarande ta en sväng på H&M OCH parta, tar jag som en självklarhet. Unga brudar idag är smarta (och om unga tjejer kan lära sig en enda sak av mig, låt det bli: välj en partner in crime som vill vara förälder. Inte en Nicola Ingrosso).

Den största lögnen som samboende föräldrar med okej inkomster lär ut om att få barn är att man måste göra avkall på sig själv och ja, prioritera bort sina egna intressen helt i några år. Om man är rädd kanske man gör det. Skönt att gömma sig lite bakom sina ungar kanske. Men om två vuxna människor som är schyssta mot varandra bor ihop och får barn, och har livssuget kvar så kan man hjälpa varandra att fortfarande vara sig själv. Barnen är inte min uppoffring, inte gränsvakten mellan livet och mig.

Jag skulle dessutom tro att det är annat än barn som skapar de stora ringarna på vattnet, till exempel karriärer. Vad tror ni män- historiskt sett och nu även kvinnor- har varit tvungna att offra mest för. Sina barn? Eller jobbet?

Det som blir annorlunda (förutom att man inte alltid sover så bra och är trött) är att man måste förhandla mer. När man går från singel till att träffa någon, då börjar förhandlingen. Den "förvärras" när man får barn. Man måste förhandla om tid och utrymme. Det är förändringen. Det är en jävligt jobbig förändring eftersom det blir så tydligt att man inte bara kan ta alla beslut själv. Är det en uppoffring? Jag tycker mer att det är en logisk konsekvens av att träda in i en familjekonstellation. Men det suger ibland. Jag hatar förhandlingen så mycket ibland.

Sedan vet jag att det finns föräldrar som anser att ett gott föräldraskap innebär att man faktiskt gör avkall på sina egen intressen. So be it. Jag tillhör uppenbarligen inte den falangen. Jag går inte ut så ofta, kanske 1-2 gånger i månaden, men jag skulle inte sluta för att jag tror att jag är en dålig förebild för tjejer. Våra barn går på dagis. Vi jobbar. Vi försöker hämta tidigt. Vi är som de flesta andra. Men folk pratar om att "jo, men i några år kan man ju pausa sitt eget liv för familjen" eller "lika bra att skaffa barnen tätt och få det överstökat". För mig är det albanska, jag fattar ingenting. Skaffar man barn för att få det överstökat?

Men jag skaffade inte heller barn för att sluta existera. Im still me.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Bra rytit Belinda. Håller fullständigt med dig.

Cina

Alex sa...

Amen!

Annika sa...

Du är definitiv ingen alkismorsa. Men jag kan ändå inte helt hålla med dig!
Man kan inte leva precis likadant som man gjorde innan man fick barn. Men man behöver inte heller ge avkall på allt.
Däremot kan det vara så att man under en period helt enkelt inte har lust att göra samma saker som man gjorde innan barnen kom. Man kanske helt enkelt tröttnat på just de sakerna. Därmed inte sagt att man inte kommer börja ägna sig åt dem igen, vid något annat tillfälle.
Lika lite som man skall behöva känna sig som alkismorsa eller egoistiskt svin för att man vill dricka vin och gå ut på lokal, lika lite skall man uppleva sig själv som / känna sig "lurad" eller "duperad" om man faktiskt under en period inte vill/orkar/prioriterar att gå ut (eller vad man nu vill hålla på med).
Alla mammor är olika och alla familjer ser olika ut. Live and let live!

Anonym sa...

Så här skrev jag hos Hillevi.

"Men jag vet hur det känns när föräldrar blir glansiga på ögonen eller skrattar för högt eller blir sentimentala. Det är inte kul. Det känns bara otryggt."

Nej Hillevi. Det är inte synonymt med ångest för alla barn.
Det blir det först om deras glansiga ögon etc paras ihop med ett sjukt beteende.

Anonym sa...

Fan, vad bra skrivet!

/Sara R

Belinda sa...

Tack Sandra. dessutom skrattade jag inte för högt. Eller ja, det gör jag ju jämnt men du vet vad jag menar..

Belinda sa...

Men Annika, det är väl ingen uppoffring att inte "känna" för samma saker. Då är det ju fine. Men man ska ju inte skylla på barnen om man inte känenr för at träffa kompisar elelr gå ut.

Mr K sa...

Fast du menar väl Emilio Ingrosso?

Och jag vet inte varför jag ens kan såna här petitess-skvallersaker - jag skyller på din krönikearbetsgivare.

Belinda sa...

Mr K, Charlottes man är nicola. Pernilla Wahlgrens x-man heter Emilio. De är bröder. Jag skyller också på min krönikearbetsgivare...

Anonym sa...

Hej!
Jag chansar bara rätt ut i bloggvärlden. Kanske du vet någon som har barn som skrivit några fina/roliga dikter. Jag samlar på alla sorter.
Du kan gå in på min blogg så finns lite mer info. Tack på förhand!

Internetbarn@hotmail.com