torsdag 3 juli 2008

Vad är problemet, Belinda?

"Utveckla gärna! Brist på självinsikt? Hur då? Jag har inte läst hennes bok, bara om. Blir nyfiken på din kritik och undrar var/hur det brister i självinsikten."
Åsa Jinder

Halloj fina Åsa, lite längre ner på bloggen har jag utvecklat det. Men för att inte bara fokusera på Sveland utan ett generellt problem med "livspusselfeminsmen" så ser jag det så här: naturligtvis ska det stå oss alla fria att rasa över ojämställdheten som infann sig för många av oss när vi skaffade barn och familjer. Men jag kan tycka att det brister i självinsikt eller kanske snarare att man inte försöker leva som man lär när man bara stagnerar i gnället. Om man hatar äktenskapet kanske man ska se det som ett symbolisk värde att skita i det. Inte gifta sig. Eller avsluta det (alltså inte skilja sig men sluta vara gift). Om man tror att kollektiv är en väg mot jämställdhet kanske man ska testa det. Att ondgöra sig över Family Living-familjeonanin som pågår, och pissa på kvinnor som puffar kuddar och "trivs", det kommer vi ingenstans på i längden. Visst kan man analysera och kritisera det men att snacka om revolution, hur länge funkar det, innan man själv kanske måste resa på arslet. Jag tycker generellt att "livspusselfeminismen" har fastnat i gnäll. Det är synd om kvinnor. Kvinnor sitter fast. Männen fattar inte. Barnen är jobbiga. Sen då?

Sedan är det ju inte alla som är med på tåget. Inte alla som är missnöjda med familjen eller drömmer om kollektiv och matlag. Det är också provocerande. Kvinnorna som inte är med på tåget.

Jag undrar också, när ska Bitterfittans man ge sig in i matchen? Som vanligt är det bara kvinnor som diskuterar något som deras män uppenbarligen borde involvera sig i.

Sedan är hela debatten jävligt humorbefriad men det är kanske en annan femma. Humor är svårt. Inte alla är lämpade för sysslan.

4 kommentarer:

Helt okänd feminist sa...

Hmm.. jag förstår nog inte. När jag läser Bitterfittan handlar det inte alls om själva giftemålet utan om det paradoxala i att längta efter tvåsamhet och samtidigt vilja leva som människa snarare än som kvinna på det sätt samhället bestämmer. Det handlar om den identitet vi påstämplas, och det handlar vad vi lärt oss att vi borde göra: som kvinna får jag dåligt samvete om jag prioriterar mig själv, medan män får känna sig duktiga när de går på stan med barnvagn. Ungefär.

Anonym sa...

Även om jag gillade bitterfittan så kände jag inte igen mig särskilt mycket, men jag kanske hade höga krav i val av man; dela på kul och tråkigt ganska lika och potential att bli en engagerad pappa! Min man och far till våra tre barn har tagit mer eller lika mycket av föräldraledigheten samt att ingen av oss lever för att jobba utan jobbar för att leva! Om man tror att lösningen är kollektivt bo kollektivt! Glöm inte att man har ett eget ansvar över sitt liv, blir så less när det skylls ifrån hela tiden! Gillar din blogg som jag nyligen börjat läsa, uppfriskande!

Malinka sa...

Grejen, helt okända feminist, är att om man inte är nöjd får man göra något åt saken. Anser jag och (om jag förstått saken rätt) Belinda.

Visst har man rätt att gnälla men man har också skyldighet mot sig själv (och andra inblandade) att ta tag i sitt liv. Det är inte alltid lätt att gå emot den samhälleliga strömmen, men vem sa att det skulle vara enkelt?

Och helt uppriktigt tycker jag att man bara ska strunta i att andra människor tycker man är dum som inte sätter sig själv sist och att män är fantastiska för att de lever vardagsliv med sina barn. So what, liksom? Vad är jobbigast, att leva efter andras åsikter och med ett ständigt skav i hjärtat, eller att leva sitt eget liv medan folk (eventuellt) snackar lite i bakgrunden?

Men snackar folk så mycket, egentligen? Eller är det inte bara hjärnspöken? Jag och min man arbetar för ett jämställt förhållande, med gemensamt och delat ansvar för allt. Kanske är vi helt borta i huvudet, men vi har aldrig, ALDRIG, känt oss ifrågasatta för våra val. Några smådumma kommentarer har man väl hört, men sånt kan man väl inte gå och inrätta sig efter?

Kanske är det för att vi i övrigt lever "konventionellt" enligt Svelands m.fl. standard, i lycklig tvåsamhet med två barn i innerstan. Vad vet jag. Men jag blir alldeles otroligt provocerad av påståendet att det skulle vara så svårt att leva det liv man vill!

Man måste bara vara två vuxna som vill ungefär samma sak.

Maria sa...

Läs Katerina Janouchs (Stavning?) krönika, om du inte redan gjort det.

Rätt bra skrivet, va??

http://www.alltombarn.se/aktuellt/katerina-janouch-jag-staller-mig-pa-den-mobbade-karnfamiljens-sida-1.13008

Kram kram, Belinda, och fortsätt tycka för det gör du kanon!!!