Fan, jag blev lite besviken på Sex and the city-filmen. Nu kommer jag alltid minnas den briljanta tv-serien som att "året var 19.."
Kasst manus, klyschiga repliker om vänskap som ska få alla oss brudar att åa, Samantha-repliker som "jag älskar dig men jag älskar mig själv mer", känns skräddarsydda för en 30 plus livsstilsfeministisk Chick-generation som fått lära sig att dom är värda rätt shampo. Mcket fula kläder, Carrie ser ut som en tant tyvärr. Men. Det fanns scener som gjorde det värt det så klart. Inledningsminuterna gav mig gåshud. Men jag märker hur jag börjar bli äldre. Eller annorlunda, jag vet inte. När alla andra grät över att Carries assistent fick en Louis Vitton väska (som var ful) så grät jag när Miranda och Steve återförenas på Brooklyn bridge. Då tittade min brorsdotter på mig och fattade ingenting. Men jag tyckte att det var stort. Kärlek. Småbarnslivet. Allt slit för att man fortfarande tror på varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag grät också när de återförenades på brooklyn bridge och inte när bruden fick en lv-väska (och jag är 23) så det har nog inte med ålder att göra utan med halt av blödighet man har i sig. :)
Åh, jag grät då också. Fast jag inte är småbarnsförälder alls. (Ännu)
Det var nästan så jag grät när assistenten fick Louis Vuitton- väskan. Hur kan något så dyrt vara så fuuuuuult? Störde mig mycket på alla dessa gräsliga LV-väskor. Kunde inte ngt snyggt märke (som inte är förknippat med Thailands-res-kopior) sponsrat filmen?
Ja, väskan var faktiskt fruktansvärd! Och precis som du böljade jag när de återförenades på bron, kändes betydligt mer äkta än väskmomentet om man säger så...
Skicka en kommentar