Var är bitterfittans man?

Carlos Rojas Ejemyr skriver det här i Expressen idag. Jag tänkte inte tycka i debatten, bara konstatera att det är trevligt att en ung man behagar komma in i matchen överhuvudtaget. För på sistonde har jag mer och mer irriterat mig över- eller som en varböld har det kliat på mig- alla dessa tysta män. Var håller bitterfittans man hus? Hur kan så många kvinnor i min generation klaga alternativt gnälla över att dom inte får ihop familjelivet och jämställdheten medan inte en endaste man, behagar öppna käften och resonera kring problemet. Om nu boken Bitterfittan faktiskt sålt så mycket. Gnäll eller inte, Sverige är uppenbarligen fullpackat med frustrerade kvinnor. Var håller frustrerade kvinnors män hus? Sitter de i soffan och nynnar på Tomas Ledin medan kvinnorna skriker tyst i disktrasorna?

Är det inte sorgligt? Eller bara lite oroväckande kanske. Går en hel generation män runt och är skitnöjda med situationen? Eller har dom inte läst texten? Jag menar hur mår Maria Svelands man till exempel. Har han lika svårt att få ihop det som sin fru? Kliar kärnfamiljen som en finne i röven på honom också. Eller är han bara skittrött på hennes gnäll? Vore faktiskt skitintressant att höra lite om det.

Eller alla fina vänstersnubbar med stora feministideal. Titt som tätt träffar jag en av er på stan och ni står där och ler nöjt med bebis på armen åsså säger ni att "jag är pappaledig nu". Jaha, svarar jag. Och ni fortsätter: "Vi ska resa bort hela familjen ett tag, tre månader i Mexico". "Det brukar bli så när mannen tar över, svarar jag surt. Vänstersnubbarna är värst, fly vänstersnubbarna. Dom anser sig vara guds gåva till kvinnor och invandrare.

Vänta, nu minns jag er. Alla papporna från antologin Uppdrag Pappa, hallå? Vart tog ni vägen när ni hade poserat färdigt med era ungar och fått lite ryggdunk? Ni lever ju med kvinnorna som tycker att familjen suger. Går det bra tycker ni?

Förr eller senare måste bitterfittan och hennes man sätta sig ner och prata. Det är bara det jag vill ha sagt.