Här är mitt liv

NU är det bara några dagar kvar tills jag får pussa på min dotter och man igen. Tills dess har jag sommar i stan (närförort) med sonen. Och jag måste säga att det är hur skönt som helst. Alla vi känner är bortresta så vi är utelämnade till varandra. Han är min bästa vän (förutom ibland då när han är skitjobbig och jag vill sälja honom på ebay). Jag som alla andra i min bekantskapskrets hetsar långt före sommaren om "vad blir det i år, måste åka bort" och det planeras och hålls på. Folk ska hälsas på och allt går i ett. Ingen vill vara i stan. Rädda att ungarna traumatisera om de inte får lukta på kossorna.

Men sonen och jag har haft det hur bra som helst. Sonen intar lunch i vagnen.



Vi har trängt oss på de sista kompisarna i stan och har fått pannkaksluncher och goda middagar. Tack Ana.



Sedan stod vi en timme vid en byggarbetsplats och kollade på brummas och lyftkranar. Efter en timme slog det mig att det här är sommar. Att jag har tid att stå en timme vid en dammig byggarbetsplats. Tur att sonen var med förresten, annars hade ju gubbarna börjat undra vem slampan var...



Vi har cyklat mycket. Han bak i stolen. Han skulle knäppa sin hjälm själv så det tog 30 minuter och jag tappade inte tålamodet. Det är sommar.

Vi tar av oss skorna och leker med hundar vi träffar. Igår träffade vi Bobbo Krull och hans hund. Hunden får äta glass till sonen stora förtjusning. Jag kan också rapportera att Bobbo Krull beställde latte medan jag som den riktiga karl jag är tog en vanlig kaffe.

Vi dansar på ängen som två Lisa Fabre-figurer, det kommer en lite älva och... nä, det gör vi inte hehe.

Jag har också lärt honom, nu när energiska syrran är borta, att dra sig på morgonen. Han vaknar sju i sin säng sedan myser vi i stora sängen framför Bollibompa tills åtta. Tack gode gud för teve i sovummet.

Vi sover middag ihop. Jag hade glömt hur det gör under för en mammakropp. Lite svårt att göra när alla fyra i familjen är hemma dock.

Vi titar på Allsång och klappar händerna.

Det enda som är synd är att sonen och jag inte kan kommunicera verbalt så mycket. Enligt BVC ska dom kunna minst 8 ord, de flesta av sonens komipsar kan hela meningar. Sonen kan kanske åtta ord och snackar hela tiden men på UFO-språk. Tur att jag är helt förbi att tro att BVC är kyrkan. Jag blir inte det minsta rädd längre när dom ser lite bekymrade ut. Det roligaste är när dom visar diagrammen, titta hans skurva är perfekt, huvudets storlek stämmer här, som värsta rasbilogiska institutet.

Men det han inte har i ord tar han igen på pottan. Han pottränar sig själv. Det är så mycket bajs och kiss i pottan hela dagarna och mommy är så stolt att hon funderar på att ta en bild på bajset och skicka till Cypern.

Å så har sweet Jennie Dieleman, min kompis som flydde till Malmö för ett år sedan och som vi börjar undra om vi får tillbaka, bosatt sig här och ska bo hos oss medan vi är borta.

Ja, Sommaren är fin, hörrni. även i stan. Jag skänker dock en medlidande tanke till er som måste jobba. Men tänk så här, ungarna går inte under för det. En förälder måste betala hyran, man kan bada på kvällarna också...

Jo, sommaren är fin. Även för oss som saknar Gotlandshus med vintagtapeter i. Det var egentligen bara det jag ville säga.