Talibaner och experter

Jag har en teori. Ju starkare patriarkat, desto starkare matriarkat. På fredag ska sonen och jag till Cypern. Där bor det kanske 40 fastrar, 30 fabröder och 60 kusiner. Nä, men ungefär. Det finns en släkt i Tyskland också. När jag var ny med dottern hem från BB och det var överjordiskt förjävligt att amma, då kom släkten (ni som läst min första bok vet var inspirationen till ett visst avsnitt kommer ifrån). Släktens kvinnor ville väl. Ta hand om mig som man gör i deras land. Hedra den nyblivna mamman typ. Fast det var inte heder jag behövde just då utan sprit, cigaretter och ett liv.

Tanterna lagade mat, männen satt tysta och log snällt. Tanterna var härligt självsäkra och bullriga. Men. Tanterna tyckte mycket. Om att jag skulle ha strumpor på mig till exempel så att inte mjölken försvann. Isbergssallad var också no no samt glass. Tanterna ville titta på när jag ammade men då hotade jag mannen med att han aldrig skulle få se dottern igen och det funkade skitbra.

Tanterna kom efter att sonen hade fötts också, fast några månader senare. När sonen fick magknip lanserades hundra teorier om varför och kvinnorna turades om att bära runt på honom och det var som om dom tävlade i vem som var bäst. Men ingen fick tyst på sonen, min guldklimp jävlades. Men jag tänker att det är så här det blir när hemmet och ungarna är kvinnornas ansvar och expertis. Då vill alla kvinnor vara bäst så att dom verkligen känner sig behövda. Dit fokuseras alla energi. Men även om ett riktigt starkt matriarkat vävs av ett ännu starkare patriarkat så finns ju minitalibanmorsorna här också. Det är ju det hela den här bäst-mamma-tävlingen går ut på. Att sätta dit andra morsor lite. Fast man bara menar väl så klart...

Jag längatr ihjäl mig efter mannen och dottern och nästan-svärmor. Men hur jag ska tackla alla tanterna? Jag tänker så här. Fördel att jag inte kan deras språk så vissa saker kan jag verkligen bara blockera ut. För det andra får jag tänka på att det kunde varit värre. Tanterna och jag kunde bo ihop. Året om. Alla dagar. När jag påminner mig om det känns en vecka på Cypern som en liten promenad i parken bara. Bring them on.