Häromkvällen satt min man och jag bredvid en kille och en tjej på en restaurang. Jag tror att dom var på date. Tjejen var en så kallad doku-personlighet. Min kille och jag brukar ha det som ett stående skämt ibland, att bete oss som sådana. Gå runt och prata så hemma. Skittöntigt men...
En dokuperson älskar att prata om sig själv och konstatera saker som man trodde var självklara. En dokuperson berättar om sig själv som om det vore en present. En doku säger saker som "jag är väldigt ärlig. Även om folk inte alltid kan ta det så är jag ärlig för att det vinner i längden."
Man bara: nähä?
En dokuperson säger: Jag sätter upp murar runt mig och det tar ett tag att riva dom men det är ju för att skydda mig. När jag väl ger så ger jag allt.
Who dosen´t?
En dokuperson säger: Jag är väldigt schysst. Men om någon är taskig då kan jag bli arg, då är du inte min vän längre, förstår du vad jag menar. Jag är schysst men det finns en gräns.
Jag fattar precis.
Vi satt alltså bredvid en sådan tjej som var på date. Han fick inte många sylar i vädret. När hon inte konstarera saker om sig själv så berättade hon om sina resor, ett barjobb i Kanada, reseledare på Kreta och en indianstam hon hade hängt med också.
Jag ville ta tag i honom när hon gick på toa, skrika: Spring för fan! men jag gjorde inte det.
Jag tittade åt ett annat håll istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Haha, vilken ypperlig iakttagelse. Hu, jag hoppas du aldrig sitter bakom mig på krogen. Jag vågade inte ta en öl på en restaurang igår för att jag kom med baby, för att folk inte skulle Tycka om mig.
Nejdå, jag är snäll mot kvinnor med barn på armen även om man inte tror det... och våga dricka en öl. Pappaorna gör ju det...
Fast jag fattar precis vad du menar.
shit, pratade du och din man något alls med varandra?
nej. vi sög bara in vad dokutjejen sa till nästa rollspel
Har också tänkt på detta, har fram till nu inte vetat vad man ska kalla dessa typer. Dokumänniskor är en klockren benämnning!
Jag tycker det sättet att prata ligger lite i tiden, att man ger nån slags varudeklaration om sig själv när man snackar med folk.. kommer å tänka på exempel jag själv upplevt;
"jag är alltid mig själv, sen är det såklart vissa som inte kan ta det. Men det är liksom deras problem jag är som jag är, take it or leave it liksom"
"ibland kan jag verkar väldigt hård, men jag är jag är egentligen en rätt snäll person innerst inne"
"jag behandlar alla lika, oavsett var de kommer ifrån eller vilken hudfärg de har. I mina ögon är alla lika mycket värda."
"jag är smart och rolig och skäms inte ett dugg över det"
"jag är en sån som inte skäms över att ha obekväma åsikter, folk tar illa upp visst,men för mig är det viktigt att stå för vad man tycker och inte hymla om saker. Med mig är det alltid raka rör, rensa luften liksom.Ärlighet varar längst"
Nån borde skriva en roman (eller tv-serie,film) om dessa underhållande individer. Jag hade garanterat läst den!
Dokumänniskor börjar dessutom ofta sina meningar med "Jag är en sån där människa som..." (tycker om god mat/lyssnar på bra musik/hatar falska människor eller annan valfri plattityd).
Skicka en kommentar