Jag bara måste Maria Svelanda lite

Det bästa som händer när man reser är bortkopplingen, i alla fall för mig. Man lämnar allt där hemma som det stod. Ofärdiga tankar och jobb. Tillkommer gör olästa tidningar. Oläst mejl. Allt står orört tills man tar upp det igen. Det bästa med att resa är kanske egentligen att man får lära sig gång på gång, om och om igen att ingenting händer om man går av plan en stund och dricker vatten. Det är nyttigt. I alla fall om man jobbar med mädia.

Och kanske lite deppigt eller? Att allt står precis som man lämnade det. Same shit, different day.

Det sista som hände innan jag kopplade bort var att jag läste DN på planet. Och nu tänkte jag plocka upp den tråden, 8 dagar senare. En Anna Hallberg får ont i magen av feminister som avfärdar allt som rör att inte få ihop jämställdheten i en relation som gnäll, aropå bland annat mitt bloggande om Maria Svelands kärnfamiljsraseri.

Om Anna Hallberg får ont i magen av det. So be it. Klart som fan att det är svårt att leva jämställt. Det är svårt överhuvudtaget att leva med en annna person. Att sammanfoga sin vilja, önskan och behov med en enda annan person är svårt, även om man inte anlägger sin könsanalys vid bryggan (hoho, där tyckte jag att jag fick till det...) Men jag har vänt mig mot sättet det görs och hur en del feminister med Maria Sveland i spetsen inte bara saknar humor och självdistans utan fastnar i gnäll eftersom dom bara tuggar samma saker hela tiden.

Jag tror så här. Det har länge varit outtalat regel inom delar av feministmaffian att man får gnälla precis hur mycket man vill. Utan att det får kallas just gnäll. När någon påpeker att det gnälls jävligt mycket så blir det sura miner. Vaddå vi gnälla? Vaddå vi medelklasstjejer med två barn och bostadsrätt och mediajobb. Vi med bok och analys alltid redo att kasta på någon. Gnäller vi? Mäh. Får man inte tycka något längre eller?

Men erkänn bara att det är skönt, tjejer. Det är skönt att gnälla. Gnällorgasm är skööönt. Men revolution är det inte. Revolution innebär att man måste göra något själv. Min nästan-svärmor är gammal vänsterradikal som flydde Turkiet en gång i tiden. Hon är också feminist (och en av de hårt arbetande gräsrötterna inom FI). Hon har försökt göra revolution. Det är skitsvårt. Ni kan få hennes mejladress om ni vill ha tips.

Nu hör jag: Så bara för att vissa svälter får vi inte klaga på maten i skolbespisningen.

Jo, det får ni. Men sedan får ni faktiskt börja laga egen mat någon gång.